”AI ger mig frihet att göra film utan att fråga Hollywood om lov”
Tusenkonstnären Tasha Caufield har kämpat sig upp från en traumatisk barndom med missbruk och kriminalitet till att bli en erkänd regissör, manusförfattare, producent, poddare, stand up-komiker, författare – och filmskapare som fått stor uppmärksamhet för sina hyllade AI-filmer.
–Smärta finns inte bara överallt. Det är som en skitdålig fest som folk råkar snubbla in på. Unga människor på glid hamnar där tidigt. Allt fler ”normala” människor dyker upp, men ingen känner för att dansa. Det viktigaste är att nån ser till att få alla dessa människor att skratta innan dom inser att det inte finns tillräckligt med sprit.
Det säger Tasha Caufield när hon ser tillbaka på sin tuffa, problematiska uppväxt.
Hon är född och uppvuxen i Los Angeles, men tillbringar numera mesta tiden i Palm Beach, Florida.
–Jag har känt mig alienerad från mina föräldrar under större delen av mitt liv. Jag brukade tro att det berodde på att jag var en Gryffindor och dom är Slytherins. Vi hade den dynamiken. Men det visade sig att dom bara var galna. Jag älskar dom, men dom är galna, skrattar Tasha och berättar att hon brukar göra den liknelsen när hon uppträder som stand up-komiker.
Tasha hade en tuff uppväxt
–Jag växte upp i en galet dysfunktionell miljö i ett område i södra Los Angeles som kallas ”The Jungle” och tillbringade mycket tid på gatan.
Baldwin Village fick smeknamnet mer för sin djungelliknande grönska med palmer, bananträd och tropiska växter än för att det är en speciellt kriminellt utsatt stadsdel. Men det var ändå en ruffig plats.
Tasha berättar att filmer som White Men Can´t Jump (1992) med Woody Harrelson och Wesley Snipes och Training Day (2001) med Denzel Washington och Ethan Hawke spelades in där.
–Mina syskon och jag utsattes för alla sorters missbruk i hemmet, så vår uppväxt var väldigt instabil, berättar Tasha som rymde hemifrån när hon bara var 12 år gammal.
–Jag träffade två hemlösa killar som hade stuckit från ett ungdomshem och sen rånat en man. Det var så jag själv hamnade i dåligt sällskap och fastnade i ungdomsrättssystemet. Under flera år hamnade jag på olika gruppboenden, hos tillfälliga fosterfamiljer, ”boot camps” och ungdomsvårdsanstalter som jag antingen rymde eller blev utsparkad från.
Upplevelser som Tasha skrivit om i en hyllad bok, A.W.O.L. – How to Escape the Juvenile Justice System and Experience Inner Peace (2013) som ett sätt att hjälpa andra barn och ungdomar som hamnat snett i tillvaron.
Skrivandet blev räddningen
När Tasha var 14 år var hon placerad på en ungdomsanstalt i The Valley.
Här kom hon i kontakt med organisationen The Create Now! Mentoring Organization som anordnade work-shops för att skriva manus till sitcoms.
–Jag vet inte varför jag anmälde mig. Men skrivandet blev en väg ut för mig. Det förändrade allt, minns Tasha. Hon fick tillgång till en dator och började skriva noveller, filmmanus och noveller.
–Jag visste inte att jag hade en talang för att skriva, eller att jag ens behövde uttrycka mig själv. Men det var genom mitt skrivande som jag kunde ta mig ut ur ungdomsrättsystemet och hitta mig själv under en tid när jag befann mig på en mycket destruktiv och hopplös plats i livet.
Kursen ledde också till att Tasha under ett års tid fick manusförfattaren och teveproducenten Lisa Rosenthal (Våra värsta år, The Fresh Prince in Bel-Air) som mentor.
–På den vägen blev jag sen antagen till School of Cinema-Television på UCLA.
Därefter fick Tasha via Warner Bros Fellowship jobb i Hollywood där hon bland annat skrev manus till teveserien Love, Inc (2005).
Dags för stand-up
Tasha hamnade i mellanvästern där hon började plugga juridik, men sedan började med stand-up – en karriär som tog henne runt USA på turné.
Hon startade ett produktionsbolag (Reel It In), producerade och regisserade The Makings of a Stand-Up Comedian (2014) som ett slags guide för hur andra komiker också kan hitta sin egen röst.
Tasha har regisserat och skrivit manus till webserien What´s So Funny (2022) och författat flera romaner; Rewriting Harry Potter (2015) som är baserad på hennes egen uppväxt. The Care and Feeding of Sex Symbols (2016) handlar om en ung skådespelerska som Hollywoods största sexsymbol Mae West tar under sina vingars beskydd. Serial Killer utspelar sig 2248 där en seriemördare tar hjälp av AI för att effektivisera sitt dödande. Hangman: The Legend of William Francis Melchert-Dinkel (2022) kretsar också kring en seriemördare, en virtuell sådan.
Tashas enorma kreativitet går väldigt mycket ut på att hjälpa andra människor.
Både unga i riskzon och andra som försöker hitta sin plats i livet.
–Jag fokuserar på att stötta människor på deras resa mot självförverkligande, mot att acceptera och älska sig själv, och att våga följa sina drömmar. Jag är stolt över att själv kunna leva som jag lär nu.
Hon skrev boken The Art of Laziness: What Creative Do When Doing Nothing (2020) för att inspirera andra kreatörer och entreprenörer att ”få tummen ur.”
Tasha har också skaffat sig mäklarlicens, ingår ett mentorsprogram och jobbar med en hjälporganisation för gatuhundar.
Hon har även en podd där hon pratar om livsfrågor och delar sina erfarenheter om hur hon lyckades få rätsida på sitt liv, bli kvitt sin osäkerhet, sina skuld – och skamkänslor och hur hon lärde sig bygga ett bättre självförtroende och skapa en bättre självkänsla. Hon har dessutom börjat skriva på sin självbiografi.
–Mitt liv har varit en resa fylld av blod, svett och tårar. Men den frihet jag nu har att fokusera på mitt välbefinnande och mina intressen gör min resa mot min självinsikt ännu mer njutbar. Det är en del av budskapet jag vill att mitt liv och min konst ska återspegla – det spelar roll vem du är, så ta vara på den frihet du har att njuta av ditt liv. Det är allt jag anser att vi är skyldiga att göra. Det är en utmaning som jag själv ödmjukt har accepterat.
Det är också insikter som gjort Tasha till en mer kärleksfull och medkännande person.
–Jag känner att jag har en bättre förståelse för människor och världen omkring mig, och vars förmåga till kärlek vida överväger all den smärta som jag fick utstå.
Hyllad AI-filmskapare
Idag är Tasha Caufield också en uppmärksammad och prisbelönt filmskapare med AI som specialitet.
Hon har fått mycket beröm för en hyllad minidokumentär om Kung fu-legenden Bruce Lee – Be Water, My Friend; The Bruce Lee Story – en knappt 20 minuter lång film helt skapad med AI.
När och hur började du jobba med AI?
–Eftersom jag har en bakgrund som manusförfattare och inom film följde jag liksom alla andra i branschen AItechs framsteg inom filmskapandet. Dom har många fantastiska animationsverktyg som kan hjälpa en konstnär som vill berätta sina historier. Efter att ha sett vad dom var kapabla till visuellt började jag i januari 2024 fördjupa mig i tekniken med hjälp av YouTube-tutorials.
Vilken relation har du till Bruce Lee och hans liv?
–Att komma ihåg ”när, hur och varför” jag upptäckte Bruce Lee är ungefär lika omöjligt för mig att minnas som att veta när jag först hörde talas om Michael Jackson eller George Washington, haha. Som barn existerade dessa människor bara, som luften vi andades. Jag minns bara att mina syskon, vänner och jag på något sätt såg Kung Fu-filmer med dåligt läppsynkade dubbningar och plikttroget skrek ”Wataah!” när vi slogs. Det var först som vuxen som jag kände en koppling till Bruce Lee. Nu är jag kort och gott ett Bruce Lee-fan.
Hur och varför började du med din AI-film om Bruce?
–När det gäller Be Water, My Friend fick jag idén efter att jag precis hade avslutat ett projekt som många av mina vänner och kollegor inom AI-filmskapandet kallade ”ett mästerverk”. I en kommentar tror jag att nån också lade till ett citat av eller en GIF med Bruce Lee. Jag har alltid varit uppmärksam på när omvärlden på nåt sätt skickar signaler och försöker säga nåt till mig, så jag kände att det fanns en sorts koppling till Bruce Lee som jag ville utforska. Jag sa till mina studiekamrater att jag ville studera för en sann mästare ett tag, därför började jag göra research om Bruce Lee. Men jag sa också att jag inte kunde lova att jag skulle göra en film om honom, jag visste inte riktigt om jag hade en story innan jag hade lärt mig mer om Bruce.
Eftersom protagonisten i Tashas förra film var en ”mörk” karaktär ville hon fördjupa sig i en annan typ av karaktär.
–Eftersom man tillbringar mycket tid i sin karaktärs värld när man skriver behövde jag spendera tid med nån som skulle kunna hjälpa mig att återställa min inre balans. Nån som värdesatte sin andliga hälsa och som jag kunde lära mig av. Det första steget blev sen att beställa hem böcker om Bruce Lee.
Berätta lite om din research och hur processen såg ut när du gjorde filmen?
–Research är den största delen av jobbet, särskilt när man berättar nåns livshistoria. Eftersom jag ser alla människor som ett slags gud, så är det uppdraget heligt och ska hanteras med extrem vördnad och respekt. Min research börjar alltid med att ta reda på allt som personen sagt och gjort, baserat på vad som finns dokumenterat. Jag läste noggrant allt Bruce skrev, både böcker och brev. Jag såg hans filmer, studerade hans träningsmetoder och tittade på intervjuer. Jag läste på om hans vänner, familj, kollegor och träningskamrater. Jag läste tolv böcker och såg drygt 20 dokumentärer och filmer om hans liv. Jag slukade också alla filmklipp och intervjuer på internet med dom som kände och tränade med Bruce. Sen finns det även ett ekosystem runt Bruce Lee som man måste lära sig och som kretsar kring (hans första instruktör) Ip Man och olika former av kampkonst.
Jag förstod Bruce mycket bättre när jag faktiskt insåg hur hans filosofi smälte samman med hans (egen kampmetod) JKD, världen runt honom och det politiska klimatet som påverkade honom. Jag var också tvungen att göra reserach kring ”Teddy Boys” (50-talets brittiska ungdomskultur som även influerade unga i kronkolonin Hongkong där Bruce växte upp), den kantonesiska operan och Hongkongs filmindustri.
Tasha blev även influerad av generationer av Bruce Lee-fans.
–Jag lärde mig vad dom uppskattade med hans filmer och vad som gjorde dom besvikna. Jag hittade en hel del relevanta fakta som av olika anledningar hamnat i skymundan. Det gjorde att jag insåg att det fanns luckor i hur man ofta skildrat Bruce Lees liv och att det fanns en möjlighet för mig att berätta hans livshistoria på ett mer korrekt sätt – men inte bara för att göra Bruce Lees arv rättvisa, utan också för att ge fansen dom saknade pusselbitarna i hans liv.
Efter researcharbetet gjorde Tasha som hon alltid gör.
–Jag satte mig med mitt block och började skriva manus. Jag skriver alltid för hand, det var så jag började skriva när jag växte upp. Innan pappershögarna blir alltför ohanterbara flyttar jag över skrivandet till min dator.
Skrev du ett manus och ”regisserade” utifrån det när du gjorde filmen?
–Det är precis vad jag gjorde. Det är ingen skillnad på att göra film med AI. Jag skrev in kameravinklar och bildövergångar. Eftersom jag jobbar ensam och har koll på hela processen känner jag inte att jag behöver en storyboard, jag behöver ju inte dela min vision med en scenograf eller en fotograf.
Vad var det svåraste att få till rätt? Bruces röst i filmen har oftast en kuslig likhet med hans verkliga röst.
–Ja, rösten var en stor utmaning. Men också att få till en kontinuitet i hans karakteristiska utseende och miljöerna eftersom AI-tekniken fortfarande är i sin linda. Framstegen syns också i dom filmer som jag har gjort efter Bruce Lee-filmen. Jag var ofta tvungen att ägna mycket tid åt att skapa, eller ”måla in”, en enda bild som jag kanske bara använder i en eller två sekunder. Det fanns dagar då jag bara lyckades göra 10 sekunder färdig film. Men tekniken går framåt och vi som jobbar med AI-filmskapande gör vårt bästa för att dela med oss av våra kunskaper och erfarenheter, till varandra och till utvecklarna, för att förbättra AI-berättandeprocessen.
Hur lång tid tog det att göra klart filmen?
–Tre månader. Då jobbade jag 12+ timmar om dagen.
Har du fått någon respons från Bruce Lee-fans?
–Ja, massor! Efteråt skämtade jag med andra filmskapare och sa att om nån gör en film om en ikon, så är det bäst att man gör det rätt för ”boomers” kommer att hitta dig och skriva till dig – och det kommer att bli långa meddelanden, haha. Jag har hört från människor som umgicks med Bruce Lee, hans tidigare elever och från dom som har tränat med hans gamla elever. Jag har också blivit kontaktad av folk vars arbete jag använt och inspirerats av under min reserach. Även Hollywoodfolk som på nåt sätt haft en koppling till Bruce har hört av sig – liksom fans som säger sig blivit berörda av filmen. Jag hade en väldig tur som valde att göra en film om Bruce Lee. Han har nog dom bästa fansen i hela världen, haha. Och även om dom kanske inte vet det, så visade deras stöd och uppmuntran under processen med filmen att vi bryr oss lika mycket om samma sak.
Det råder en enorm debatt om användningen av AI i filmer. Hollywoodstrejken tog upp frågor om manusförfattare och skådespelare som är rädda att förlora sina jobb.
Vad är dina tankar kring detta?
–Ärligt talat har jag egentligen inga tankar kring det. Det fina med att välja att arbeta utanför Hollywood är att jag inte behöver bry mig om vad nån av dom tycker, så då gör jag inte det, haha. Jag ägnar inte heller nån uppmärksamhet åt rädslobaserat tänkande eftersom jag lever i en värld av överflöd.
Debatten handlar även om att skydda gamla filmstjärnor från att utnyttjas i nya AI-genererade filmer. Kan man äga upphovsrätten till karaktärer som uppenbarligen är menade att se ut som exempelvis Charlie Chaplin, Bruce Lee eller Marilyn Monroe, även om det inte rör sig om kommersiella projekt?
–Jag har visserligen studerat juridik, men den frågan passar bättre för en advokat som är specialiserad på upphovsrätt att besvara, skrattar Tasha och säger att hon inte stött på några rättsliga hinder för att använda Bruce Lees namn och utseende för sin film.
Tasha arbetade en tid som ”reader” i Hollywood.
En ”reader” är manusläsare eller berättaranalytiker som utvärderar manus och annat kreativt innehåll som skickas in till filmbolagen. Nu har hon startat UAI Artists, LLC för att stötta och guida filmskapare som med hjälp av AI-teknologin vill få sina manus filmade.
Vilken typ av respons har du fått från andra filmskapare?
–UAI Artists, LLC är ett bolag som jag först och främst bildade för att skydda mig mot dom som vill att jag ska läsa deras manus eller idéer till berättelser och sen göra film av dom. Från min tid som ”reader” i Hollywoodstudior vet jag hur viktigt det är att se till så att man har ryggen fri i såna här fall. Men eftersom jag vanligtvis har händerna fulla med mina egna manusförfattar- och regissörsprojekt, så är tanken med UAI Artists att matcha manusförfattare med AI-filmskapare som letar efter material. Det är bara mitt sätt att försöka hjälpa till att föra samman människor som vill förverkliga sina filmdrömmar.
Bolagsnamnet är inspirerat av det klassiska filmbolaget United Artists
–Det startades också av en grupp konstnärer som var fast beslutna att ta kontroll över sin förmåga att uttrycka sig kreativt. När det gäller responsen jag får från andra filmskapare, så säger många att jag är inspirerande och visar vägen. Om nån säger nåt annat, så sägs det bakom min rygg, haha.
AI–tekniken utvecklas oerhört snabbt
Jag frågar Tasha vilka hon tror är de största farhågorna och riskerna med AI-filmskapande.
Och vilka är de mest framträdande positiva sidorna med en teknik som förbättras så snabbt? Är det verkligen bara fantasin som sätter gränser för hur AI kan användas för att berätta historier på film?
–Om jag ska vara ärlig har jag haft samma problem med AI-filmer som med traditionella filmer, så jag kan inte riktigt skylla på AI-tekniken. Jag har alltid ansett att filmskapare arbetar hårt för att vara så ärliga och faktabaserade som möjligt när dom förmedlar historisk information och jag har fortfarande samma ambition. När det gäller AI-film tycker jag att det är ett vackert nytt medium, men i slutändan är det bara ett animationsverktyg för mig. Det finns dom som använder AI för att skriva manus och i vissa fall kan det säkert fungera för att tillfredsställa en publiks behov. Men för dom som vill känna en mer mänsklig koppling till sina filmupplevelser skulle jag rekommendera AI-filmer med manus som är skrivna av människor och inte AI; som jag själv och dom manusförfattare som UAI Artists stöder.
Tasha säger att AI kan hjälpa nya grupper av människor att förverkliga sina filmprojekt.
–Tack vare AI har vi nu tillgång till ett mer varierat utbud av röster – som Bruces i min film – och en teknik som kan lyfta fram berättare från olika socioekonomiska bakgrunder och inspirera folk som sitter hemma på sin kammare och skriver och drömmer om att göra film.
AI på gott och ont
–På gott och ont kan en konstnär med AI-teknikens hjälp nu ge världen en estetiskt tilltalande film utan att bli styrd eller påverkad av ett stort bolag. Och för mig innebär det att jag kan berätta historier mer ärligt, och utan att behöva förvränga några sanningar för att tillfredsställa agendan för ett visst parti eller en viss institution. Det är vad man ser med en T.M. Caufield-film, och särskilt med min Bruce Lee-film. Bruce ville bli sedd som ”äkta”, och oväntat nog var det med hjälp av AI-verktyg som jag kunde visa hur äkta han var. Så till alla Bruce Lee-fans som fortfarande kämpar med AI som filmkonstform säger jag: ”Be water, my friend.”
På www.tashacaufield.com finns alla Tashas AI-filmer
Bland annat oerhört realistiska Aye, Axman – A Black Axe Gangster Film, en trailer till en filmatisering av den klassikern romanen Räddaren i nöden, 1984: George Orwell´s Last Man ochT. M. Caufields AI Experimental Films (2024) som skildrar hennes filmskapande inom AI.
Dessa ligger även på hennes Youtubekanal: /tashacaufield.
