TL;DR
Final Destination - Bloodlines är den sjätte filmen i skräckserien och bjuder på kreativa dödsscener samt en tekniskt stark UHD-utgåva med dynamiskt Dolby Atmos-ljud. Samtidigt brister den i karaktärsutveckling, är ganska förutsägbar och har ojämn kvalitet på specialeffekterna. Detta är en underhållande tvåtimmarsupplevelse för fans av franchisens dödssekvenser, medan den som söker engagerande personporträtt och genomgående felfria effekter bör avstå.
Final Destination: Bloodlines går ut hårt direkt med en hisnande och extremt välgjord sekvens som utspelar sig i Sky View Tower. Året är 1968 och vi får följa det unga paret Iris (Brec Bassinger) och Paul (Owen Patrick Joyner) som är på väg upp till lyxrestaurangen högst upp i tornet. Under resan upp får vi veta att bygget hade slutförts på rekordtid och det är aldrig ett bra tecken. I nutid får vi sedan följa studenten Stefani Reyes (Kaitlyn Santa Juana), som plågas av en hemsk, återkommande mardröm där hennes mormor blir dödad. I ett desperat försök att få mardrömmarna att upphöra söker hon upp sin mormor, som vänt släkten ryggen. Det visar sig snart vara ett misstag. Familjen, som lyckats lura döden i årtionden, är nu helt blottad och lever på lånad tid.
En fristående uppföljare
Den första Final Destination-filmen hade premiär för ganska exakt 25 år sedan, och det är den enda i serien jag har sett fram till nu. Final Destination: Bloodlines är den sjätte filmen i serien, men du behöver inte ha sett de tidigare för att hänga med. Den innehåller inga karaktärer från de andra filmerna, med undantag för Tony Todd som gör sitt sista framträdande här.
Hans karaktär har dykt upp i de tidigare filmerna, och denna gång får vi även lite inblick i vem han är. Det märks att han fick styra lite i sin scen, vilket blir ett fint avsked till en mycket intressant och mångsidig skådespelare.
Kreativa dödsscener – men svag karaktärsutveckling
Final Destination: Bloodlines levererar precis det jag förväntar mig av en Final Destination-film. Här finns kreativa (om än flera gånger helt osannolika) kedjor av händelser som leder till människors död. Filmen arbetar även med konceptet att man mer eller mindre kan räkna ut hur någon ska dö och kan därmed försöka undvika det, vilket ger lite mer djup.
Det som är synd med filmen är att jag aldrig får någon riktig kontakt med karaktärerna. Därmed bryr jag mig inte särskilt mycket när de faller ifrån. Jag är med andra ord inte särskilt investerad, utan underhållningen ligger snarare i att se alla sätt någon kan dö på. Det är visserligen kul, men lämnar inga större intryck.
Effekterna håller inte heller jämn kvalitet. Vissa sekvenser, såsom början av filmen, är makalöst välgjorda, medan andra ser billiga och enkla ut. Filmen är dessutom ganska förutsägbar, och när vi når det oundvikliga slutet sker det med en axelryckning.
Teknisk briljans i UHD-utgåvan
Det som gör Final Destination: Bloodlines värdig att ha i din filmsamling är helt klart den fina och välutrustade UHD-utgåvan. Filmen presenteras i 2160p med stöd för både Dolby Vision och HDR10. Bilden är skarp med välbalanserade färger och djup svärta.
Den visuella detaljrikedomen i Sky View Tower-sekvensen är särskilt imponerande, eld, glas, metall och rörelse återges med stor realism. Svärtan är djup utan att bli krossad, vilket ger fin kontrast i mörkare scener, framför allt mot slutet.
Ljudmix och extramaterial
Ljudmixen är utgåvans starkaste sida. Dolby Atmos-spåret är otroligt kraftfullt och dynamiskt, framför allt under dödsscenerna. Återigen sticker Sky View Tower-sekvenserna ut, varenda litet gnissel hörs i perfektion, och surroundhögtalarna jobbar för fullt. Dialogen är tydlig och välbalanserad i centerkanalen, vilket gör att även lågmälda scener får rätt närvaro.
Det finns även en del extramaterial på skivan i form av några korta dokumentärer, men tyvärr inget kommentarspår.
Sammanfattningsvis är Final Destination: Bloodlines ändå en värdig uppföljare som gav mig mersmak – jag vill nu se de andra filmerna i franchisen. Filmen är inte på något sätt perfekt, men med den fina UHD-utgåvan bjuder den på en underhållande resa under sina cirka två timmars speltid. Bara Sky View Tower-sekvensen är värd varenda krona.
SF-Studios skickade recensionsexemplar för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan vi skriver alltid oberoende med er läsare och konsumenter i fokus.
This post is also available in English: Review: Final Destination – Bloodlines.
Så här sätter vi betyg på SensesVanliga frågor och svar
Måste jag ha sett de tidigare filmerna för att förstå handlingen?
Nej, Final Destination - Bloodlines fungerar helt fristående. Den introducerar nya karaktärer och kräver inga förkunskaper, även om Tony Todd återvänder i sitt sista framträdande.
Hur presterar bild och ljud på UHD-utgåvan?
UHD-utgåvan levererar en skarp bild i 2160p med Dolby Vision och djup svärta. Dessutom bjuder Dolby Atmos-ljudspåret på en kraftfull och dynamisk surroundmix med tydlig dialog.
Vilket extramaterial finns på skivan?
Utgåvan innehåller några korta dokumentärer som extramaterial, men saknar kommentarspår.
Hur fungerar filmens effekter och dödsscener?
Dödsscenerna bygger på kreativa händelsekedjor, men effekterna håller ojämn kvalitet där inledningen i Sky View Tower är makalöst välgjord medan andra sekvenser ser billiga ut.
