Hans Hatwig är entreprenören och den legendariske tidningskungen bakom storsäljande klassiker som Poster, Okej, En ding ding värld och Veckans nu.
Han fotograferade och umgicks med Abba, Kiss, Sex Pistols och AC/DC och hängde med stjärnor som Alice Cooper, Gene Simmons och Phil Lynott.2014 gavs Hatwigs dubbelmemoarer ut med titeln Miljardären som visste för mycket: Mitt livs historia delad med John-Henry Sager, svensk stormrik släkting till Nazitysklands Hermann Göring.
På 1 600 sidor berättar Hans om John-Henry Sager, den excentriske fastighetsmiljardären som blev Hatwigs vän och mentor, och om deras färgsprakande äventyr tillsammans 1967-1984. Det är en svindlande historia som rullas upp när Hatwig spinner loss.
En kavalkad av fabulösa historier om erotiska äventyr, gömda nazidokument, vilda rockstjärnor, porrförfattare, bolsjevistiska landsförrädare, mystiska dödskallesekter, salongskommunister, bordeller i Gamla stan, nekromantiska ritualer, lönnmördare och KGB-agenter, begravda skatter, fala femme fatale-brudar, och ockulta sällskap, tyska vapengömmor, bomber, UFO:n, hemliga nazimuseum på Östermalm, skumma Stasi-agenter och perverterade adelsmän – och, inte minst, den oförliknelige ”Gejsern från Häringe”.
1967 är Hans 20 år gammal.
Efter att ha sett filmen Änglar, finns dom? (1961) har han förälskat sig i Christina Schollin och Sverige.
–Jag hade redan som barn resfeber, minns Hans.
–Det finns ett tyskt uttryck, ”Der Ruf de Nordens” (”De nordiska ländernas lockrop”) som drabbade mig så fort jag sett Barnen i Bullerbyn och Kalle Blomkvist. I filmerna framstod Sverige som en trygg idyll i en annars ganska så hemsk värld.
Mitt under ”the Swinging Sixties” flyttar Hans på vinst och förlust från Tyskland och hemstaden Frankfurt am Main till Sverige. När han kliver av tåget på Stockholm Central har han varken jobb eller nånstans att bo, men kastar sig oförskräckt ut i livet.
Hans hittar ett litet inackorderingsrum i Ulvsunda, strax utanför stan.
Efter en tid som diskplockare på Åhlén & Åkerlund förlag och affischtecknare får han jobb hos porrkungen Curth Hson och börjar layouta tidningar som Piff, Paff och Raff.
Snart förvandlas den unge Conga-trummande Hatwig också till en uppskattad gentlemannakurtisör som uppvaktar kvinnor på löpande band, främst dom i SOLOO– en hemlig Östermalmsklubb för äldre, sexuellt utsvultna överklassdamer. Mest uppmärksammat i Hatwigs tegelstenstjocka memoarer blir påståendet om att Hitlers aska under 63 år förvarats på olika platser i Sverige, bland annat i Henry Sagers grav i kolumbariet under Engelbrektskyrkan.
Där som det ockulta sällskapet De upplystas brödraskap efter stängningsdags sägs ha hyllat ”Lucifer Ljusbringaren”.
Hans och jag har varit goda vänner i många år nu.
Vi har gjort åtskilliga utflykter i dubbelmemoarernas fotspår, både runt om i Stockholm och ut på vischan där vi, precis som Hans och Sager i böckerna, blivit utskällda och bortkörda av ilskna godsägare.
Rockelstad slott vid sjön Båven besökte vi också.
Det var här stridsflygaren Hermann Göring häckade på 1920-talet och träffade sin blivande fru, den då redan gifta Carin von Kantzow. (Hitler-urnan också sägs ha varit nedgrävd en tid vid en ek i slottsträdgården.) Görings gamla stövlar hittade vi förresten också i ett gammalt förråd.
Vart vi än har befunnit oss har jag då och då sneglat över axeln. Kanske har vi, precis som så ofta i Hatwigs biografi, också blivit förföljda av gammelnazister, utpressare och hemliga agenter. Åtminstone har jag så gärna velat tro det.
Hatwigs första och största passion i livet var film.
–Jag växte upp med bio. Pappa ritade filmtitlar och eftertexter för ett filmbolag. Min bror och jag fick hjälpa honom att färglägga reklamdiabilder för biovisningar, säger Hans.
Hans första minne av film är en Chaplinfilm.
–Den var väldigt sorglig och handlade om en fattig pojke vars hund fångas av en hundfångare med hemskt utseende. Jag var ledsen och grät i flera dagar efteråt.
Men upplevelsen födde en längtan tillbaka in i dåtidens primitiva biografer.
–Min bror och jag fick sällan pengar att gå på bio för, så vi skramlade ihop till inträdesbiljetten. Vi sålde flaskor, tidningar och annat skräp till en skrothandlare. Favoritfilmen var Hatari med John Wayne.
Drömmen om att själv få göra film vaknade tidigt.
–Mitt främsta mål var att bli regissör.
Tack vare ett extrajobb som blomsterbud kunde Hans spara ihop pengar och köpa en 8mm filmkamera.
Med den gjorde han sen en massa experimentfilmer med. Jean-Luc Godard blev hans Gud och den franska ”nya vågen” hans främsta inspirationskälla.
–Men jag älskade också neorealistiska italienska filmer som La Strada, Cykeltjuven och Det ljuva livet.
Även filmer av Roman Polanski, Ingmar Bergman och Akira Kurosawa blev stora favoriter. Hans slukade böcker om filmteknik, foto och regi på biblioteket. I början av 60-talet fanns det ingen filmskola i Västtyskland, så i ren desperation ansökte han som 16-åring om en plats på filmhögskolan i polska Lodz – men fick nobben.
Det närmaste Hatwig kommer drömmen om att göra film under dom första åren i Sverige är att han lär sig fotografera och layouta bilder.
När Bo Widerberg spelar in Mannen på taket är Hans statist i den klassiska helikopterkraschscenen på Odenplan.
Istället blir Hatwig framgångsrik tidningskung och regerar från sitt kontor i den femte Hötorgsskrapan. OKEJ säljer så det bara dånar om det och blir världens, per capita, största ungdomstidning.
Han designar också skivomslag till Kicki Danielsson, Paul Paljett och Magnum Bonum för Bert Karlssons Mariann Records.
Hatwigs första steg mot att få göra film på riktigt kommer när Skara-Bert anlitar Hans för att regissera en musikvideo med Duane Loken, inbjuden av OKEJ – doldisen som blev världsberömd i hela Sverige som indianen ”Vargtass” i tevesuccén Familjen Macahan.
–Jag var mycket ambitiös, ritade storyboards och hyrde en avancerad kamerautrustning. Tillsammans med några statister drog Duane och jag runt Stockholm och filmade den 21 minuter långa videon Duane Loken in Sweden med sex låtar från hans kommande LP-skiva.
Första låten, Hiding for Love, spelades in på Arlanda med dansande tjejer som statister.
–Eftersom vi filmade mitt i ankomsthallen bland alla resenärer och inte fick hindra dom att gå till incheckningsdisken, var vi tvungna att spela in hela scenen i en tagning.
Det gick förstås inte.
–Allra värst var när vi kom tillbaka med allt inspelat material och upptäckte att den inhyrde videoteknikern hade missat synken vid samtliga playbacktagningar. Nästan alla närbilder var osynkade, Duanes munrörelser passade inte alls ihop med sången. Det var förstås en katastrof, men trösten var att jag själv, trots min oerfarenhet, hade lyckats få ihop bra bilder till en hel video.
Och musikvideon gav Hatwig blodad tand att göra mer film.
På 80-talet händer det grejer.
När det klassiska Studio S-programmet sänds i december 1980 och videovåldsdebatten blossar upp sitter Hans klistrad framför teven. Klippen från Motorsågsmassakern, The Boogeyman och Death Trap får honom att vilja göra skräckfilm med den nya videotekniken.
Hatwigs kompis John-Henry var också filmintresserad.
–Och inte bara av porrfilmer. På 1920-talet var han inblandad i Ett sommaräventyr som spelades in på hans gård Ryfors bruk utanför Jönköping. Han uppmuntrade mina planer på att göra en egen rysare.
Hatwig tänkte på Sagers övergivna herrgård utanför västgötska Mullsjö.
–Den såg ut som hämtad ur Hitchcocks Psycho. När jag frågade om jag fick spela in min film på Ryfors svarade Sager ja.
Hatwig fick loss en kvarts miljon från en finansiär med en idé som han kallade Stigma, trots att han inte alls visste vad filmen skulle handla om. Han satsade också själv 75 000 kronor som han lånat från banken.
Inspirerad av Alla helgons blodiga natt (1978) skrev han storyn till det som kom bli den första svenska direkt-till-video-filmen, Blödaren (1982).
Ett foto från barndomen inspirerade också Hans till filmens mördare, spelad av Attack-trummisen Åke ”Oaa hela natten” Eriksson.
–Jag såg ett foto när jag gick i skolan. Men jag blev inte rädd, snarare fascinerad, minns Hans.
Bilden visade Therese Neumann von Konnersreuth (1898-1962), en tysk katolsk extatiker som lär har varit stigmatiserad.
–Hon kallades både ”Helgonet” och ”Bedragerskan”. Dom blodiga såren på hennes handflator och fötter kom från Jesus sår från korsfästelsen, såren på huvudet från där törnekronan tryckts in av romerska soldater. Det sägs att stigmatiseringen utlöstes av Theresas hysteriska tillstånd som hon kunde försätta sig i. Tord Widlunds minimalistiska syntslingor på soundtracket ekar också av John Carpenters klassiska ledmotiv från Alla helgons blodiga natt.
Handlingen kretsar kring tjejrockbandet Rock Cats.
När deras turnébuss får motorstopp irrar dom i höga klackar och tight, leopardmönstrad outfit runt i dom småländska skogarna. Snart springer dom på en blödarsjuk galning på rymmen (Åke Eriksson). Dansbandssångaren Danne Stråhed från Malmöbandet Änglabarn är filmens hjälte. Rockbrudarna spelas av tjejerna i det verkliga bandet Revansch – Mia Hansson, Sussi Ax, Maria Landberg, Agnetha Öhlund och Eva Pettersson.
Något riktigt manus fanns inte, bara stolpar på ett papper. Dom improviserade inspelningarna i den misskötta herrgården blev också en mardröm.
–Det var skitigt, dåligt väder och det fanns ingen elektrisk ström, minns Hans.
–Videotekniken begränsade också våra möjligheter att göra nåt vettigt, så jag var nära att lägga ner hela projektet.
Men Hatwig och hans amatörgäng kämpade vidare. Tvåtusen meter elkablar drogs in från en närliggande bondgård och hela filmen spelades in på två veckor som planerat. Man filmade i kronologisk ordning för att underlätta för amatörskådisarna att komma in i sina roller.
–Dom kaxiga tjejerna i Revansch behövde inte anstränga sig så mycket. Dom spelade sig själva och var riktiga naturbegåvningar, skrattar Hans.
I klassisk amerikansk slasher-anda försökte Hans också få en av tjejerna, Sussi Ax, att visa lite mer hud – men hon sa nej.
–Det var inget jag insisterade på, utan mer nåt vi skojade om, säger Hans.
Skott och skrik från gården gjorde grannarna oroliga. Nån ringde polisen som kom och skällde på filmteamet. Men Ryfors ruvade samtidigt på verklig tragik.
–I kvarnen där en av tjejerna tas av Blödaren hittade man en död baby och i parken begick en kvinna självmord, avslöjar Hans.
–John-Henry Sager och hans då tioåriga dotter Yvonne ingick i en grupp som draggade i kvarndammen efter den försvunna kvinnan. Det finns bildreportage i lokalpressen.
Vi visste inte detta när vi spelade in filmen. Inte heller att Sager i sin privatbiograf i Ryfors såg tyska porrfilmer i sällskap med Hermann Göring, så kallade ”Sachsenwald”-filmer som tyska adelsmän producerade och sålde till araberna mot oljerättigheter. Filmen med den fallfärdiga gården fick också Sager på andra tankar.
–Redan dagen efter vår sista inspelningsdag gav han order om att rusta upp Ryfors, berättar Hans.
–Tack vare Blödaren räddades gården från utplåning. Enligt kommunalpolitikerna i Mullsjö och Jönköpingsposten gjorde vi en kulturell insats för bygden. Gården visas än idag i kulturhistoriska sammanhang, nåt som mina belackare har förtigit i 44 år. Detta visar tydligt vilken missunnsamhet som fortfarande finns i dom svenska tidningsredaktionerna som påstår sig värna om ”kultur”.
Den slipade tidningsmakaren Hatwig visste hur man skulle fixa rubriker till marknadsföringen av ”Sveriges första rockrysare”.
När Kiss var på Sverigebesök i november 1982 hängde Hans med dom på hotell Sheraton i Stockholm. Han passade då på att plåta Gene Simmons med ett reklamblad för Blödaren i munnen. Bilderna valsade sen flitigt runt i tidningen Okej.
Givetvis var allt en kupp, skickligt iscensatt av Hatwig.
–Med glimten i ögat hittade jag på en liten story om att det kanske var Gene Simmons som spelade ”Blödaren” i filmen. Då var det ingen som visste hur Gene såg ut utan smink och det slog mig att Åke Eriksson rent fysiskt var väldigt lik Gene. Båda var rätt stora och maffiga till växten. Nu var i och för sig Åke flintis med långt hår på sidorna, men det fanns ändå väldigt många likheter när det gällde mimiken. Åke var en kul typ som kunde grimasera och sticka ut tungan på samma sätt som Gene. Det var väl inte helt omöjligt att anta att det kunde vara samma person. Fast alla fattade att det var en gimmick. Och Gene tyckte själv bara att det var kul att göra reklam för min lilla skräckis, som jag fortfarande är väldigt stolt över.
Blödaren släpptes på video 1982.
–Det var Bert Karlssons videobolag Marianne Video som distribuerade filmen som blev en succé. Filmen blev så eftersökt att folk fick skriva upp sig på veckolånga väntelistor hos uthyrarna.
1984 gick Blödaren i upplåst format upp på Palladium på Kungsgatan i Stockholm, Sveriges då största filmduk, och i samband med videofestivalen i Sollentuna. Kritikerna var inte överdrivet entusiastiska. Men Hans fick beröm för det flyhänta kameraarbetet. ”Filmfotot är förbluffande bra”, skrev Göteborgsposten.
–Och det är jag stolt över, säger Hans och berättar att han då hade övertalat Videobolaget i Solna att ta hem en ny kort zoom från England .
–Det gjorde att jag fick detta utmärkta foto. Videobolaget tjänade senare en miljon kronor på alla dom andra kunderna som hörde talas om zoomen och också vill hyra den.
Idag är Blödaren kultförklarad.
Och nysläppt på Bluray med ett gediget bonusmaterial, bland annat Location scouting på Ryfors herrgård (1981), intervjuer med skådespelare och team (2005), återträff med Revansch, Hans Hatwig och teknikern ”Lärkan” på Ryfors herrgård (2005), plus bloopers, bortklippta scener och kommentarspår av Hatwig och Eriksson.
2023 var Hans inbjuden till filmsamlarmässan på Rockland intill Sala silvergruva för att prata om sin karriär som tidningsmakare och regissör. Gäst var även Åke Persson. Men allra roligast var Hans och Åkes otryckbara rövarhistorier i bilen på väg till och från Sala. Det hade varit bonusmaterial som heter duga.
Blödaren är även släppt i USA nu.
Detta av Klubb Super 8 tillsammans med sin amerikanska samarbetspartner, Vinegar Syndrome. Och kultrullen, som aldrig tidigare varit tillgänglig för amerikansk publik, gjorde succé direkt. På mindre än ett dygn såldes 500 Bluray-ex.
–Det är ju precis en sådan ”osannolikhet” som har genomsyrat hela mitt liv. Det känns som om nån ”däruppe” har humor och gillar alla dessa galenskaper; och det är jag honom tacksam för.
USA-succén har gett eko även i den svenska ankdammen. Kanske kommer det lite som en revansch för Hatwig som stångats med griniga kritiker under alla år.
–Ja, det är kul för jänkarna verkar ta Blödaren med humor, i motsats till murvlarna i dom svenska tidningshusen. Hur är det man brukar säga? ”Jag skrattar hela vägen till banken”, haha. Det gör jag visserligen inte på riktigt, men det är en rolig sak att säga.
Blödaren släpps på Bluray den 20 februari.
