The Raven är en Hercule Poirot-ripoff med skrattretande daterad presentation.

The Raven släpptes redan i juli 2013 på konsol och hemdatorer, så att grafiken inte håller dagens standard är kanske inte så konstigt. Däremot är det här den remastrade versionen av The Raven och då tycker jag att spelskaparna kunde ha lagt ned lite mer tid på att få det hela att se lite mer modernt ut. The Raven släpptes 2018 till andra current-gen konsoler och finns nu tillgängligt även på Nintendo Switch och det är den versionen av spelet jag har testat.

Året är 1964 och den berömda mästertjuven The Raven sköts till döds för några år sedan, men han verkar nu göra comeback. Är det samme person eller är det en imitatör? Vi spelar den schweiziske poliskonstapeln Anton Jakob Zellner som hamnar mitt i sitt största fall någonsin, även fast han kanske inte riktigt har vanan inne för detektivarbete av denna kaliber. 

Redan i det filmiska introt så började jag oroa mig lite vad The Raven skulle erbjuda; grafiken är stel och konstig och jag vet inte riktigt var uppdateringsbudgeten gick, men inte var det till att få liv i karaktärerna i alla fall. Sen är röstskådespelarna inte riktigt i toppklass heller. Vi blir sedan introducerade till vår huvudkaraktär Anton Jakob Zellner – som i min mening är en rak Hercule Poirot-klon, vi är till och med ombord på Orientexpressen i början av spelet! Var det på det viset att King Art Games inte fick rättigheterna till Agatha Christies belgiska detektiv så de hittade på en egen? 

Screenshot: The Raven Remastered

The Raven är ett peka-och-klicka spel där du plockar upp saker som behövs på en annan plats eller sätter ihop något med något annat för att skapa något nytt. Jag har spelat en hel del sådana spel, men The Raven tar priset i irritation. Det finns bland annat en sekvens då du ska fixa en fackla för att kunna se hur du ska att koppla loss en av passagerarvagnarna och det är riktigt långsökt vad som behövs göras för att det ska bli fyr i facklan. Det känns som de har dragit allt ett extra varv för att det skall bli snäppet svårare. 

Screenshot: The Raven Remastered

Din avatar rör sig också klumpigt och stelt och det är noll känsla i det du gör. Konstigt nog, med The Ravens enkla grafik, så är detta det enda spel jag har spelat på Switchen som faktiskt har laggat och jag fattar inte varför: det här kan inte vara ett särskilt tungt spel, prestandamässigt. Som vanligt så har ingen tänkt på att Nintendo Switch har ett bärbart läge och detaljer blir verkligen pyttesmå i den lilla displayen.

Screenshot: The Raven Remastered

Konversationer bygger på samma princip som i de flesta sådana här spel; men det är inte så att du får olika valmöjligheter i vad du ska säga, bara i vilken ordning du säger det du ska säga, vilket känns enormt billigt och skriptat. Grafiken ger ofta upphov till en hel del ofrivillig humor; den lille korpulente detektiven funkar väldigt dåligt som stelt animerad docka och det är en del sekvenser som blir hysteriskt kul i sin uselhet.

Screenshot: The Raven Remastered

Så förutom att The Raven är ganska fult spel och spelmekaniken är konstig och bakvänd så är tyvärr även historien väldigt långtråkigt. Det är inte en särskilt spännande detektiv-berättelse som målas och det faktum att vår avatar är lite utav en förlorare och ingen vill ha hans hjälp, gör inte saken bättre. Så sammanfattningsvis kan jag inte rekommendera The Raven, om man inte absolut vill spela det för man älskar allt som har med detektivarbete att göra eller har lust att spela en lågbudget-schweizisk–Hercule Poirot alternativt om man bara vill skratta åt den lyteskomik som uppstår mellan de obekvämt stela karaktärerna.

https://youtu.be/rLd2M6KvmCs