Svensk studio överraskar med oväntad blandning av två spelgenrer och för det mesta är det grymt underhållande - men i lagom doser.

Yoku’s Island Express är något så ovanligt som ett flipperspel kombinerat med ett plattformsäventyr i en öppen värld, ett slags Metroidvania á la Ori and the Blind Forest med inslag av Rayman Origins och…ja, Metroid. Stockholmsstudion Villa Gorilla står bakom spelet, som distribueras av kultutgivaren Team 17 och vi kommer att tänka på att Sverige faktiskt en gång i tiden gick i bräschen för digitala flipper-simulatorer på dator, med någorlunda verklig fysik. 1992 hette DICE Digital Illusions (CE), och hade precis gått från respekterad demo-grupp på Amiga till spelutvecklare med kultklassikern Pinball Dreams (idag verkar de istället vara kontroversernas mästare, under storägaren EA som tvingar på deras spel loot-boxes). Vad de lyckades göra för dryga 25 år sedan, i fråga om bollfysik, presentation och spelbarhet på en dator som hade 7 Mhz till sitt förfogande än idag en anledning att återuppleva första spelet och de två, suveräna uppföljarna (Pinball Fantasies och Pinball Illusions).

yoku's island express recension

Yoku’s Island Express sätter oss i rollen som skalbaggen Yoku, en insekt som är fastsurrad vid en flipperkula och som kraschlandar på ön Mokumana. Där ska han ta över jobbet som brevbärare tillika postmästare (vem som helst känns som ett bättre val än PostNord…). Yoku måste ständigt rulla runt på sin kula och i början kan han bara röra sig till avlägsna platser genom flipper-paddlarna som är strategiskt utplacerade kring hela ön (som är enorm!). Snabbt börjar uppdragen staplas på hög och består ofta i att gå tillbaka i samma spår eller söka upp en ny förmåga för att komma vidare. Snart kan Yoku såväl uppgradera sin flipperkula med nya egenskaper, såväl som hitta utrustning som ändrar på spelreglerna (till exempel en anordning som kan suga upp exploderande sniglar). Det är färgglatt, det är fiffigt, det raggamuffin-inspirerande soundtracket gungar, det är originellt och det är roligt – i alla fall i lagom doser.

yoku's island express recension

Den stora styrkan i konceptet blir med tiden också spelets begränsning – ironiskt nog. Vi har aldrig spelat ett ”flipper-äventyr” förut och det känns till en början riktigt underhållande att försöka klura ut hur man ska nå vissa ramper, i rätt ordning, för att komma vidare. Samtidigt så är detta ett äventyr också, som kräver viss precision och letande – och då blir flipprandet en tidvis trubbig och bökig mekanik att ta sig runt med. Fysiken känns riktigt bra, men snart inser man att flipper-inslagen också är ganska skriptade (det vore väl oändligt svårt att ha precision annars) och det gör att man ibland känner sig frustrerat ”fast” i loopar, trots att man försöker variera kraft och timing i, men ändå inte får det resultat man realistiskt skulle kunna förvänta sig av analoga flipper-paddlar.

Världen är också väldigt stor, vilket är bra för hållbarheten, men ofta finns så extremt många håll att gå åt att man lätt hamnar på sidospår och ibland undrar hur man kommer tillbaka till huvudspåret man var på (huvuduppdraget). De olika delarna av ön är ganska omväxlande och har en personlighet (inte minst invånarna i dessa) men allt för många uppdrag är av sorten ”gå och hämta” (fetch) där man ska leta reda på en person, som i sin tur ber (kräver) en om en tjänst innan han eller hon gör sitt.

yoku's island express recension

Vi på redaktionen har haft riktigt kul med Yoku’s Island Express. Det är ett snyggt, gulligt och verkligen ett annorlunda spel, som kombinerar bra flipperkänsla med Metroidvania-letande. Samtidigt blir det lite upprepande efter ett tag och variationen på uppdragen och delarna av ön känns inte så stor att den motiverar timslånga sessioner med sträckspelande, utan det hela gör sig bäst i lagom doser i taget. Vilket absolut inte är någon nackdel i dagens upptagna samhälle och för oss som var barn på Pinball Dreams-tiden och nu istället har egna barn att ta hand om.