Monolith Software ger oss ett vansinnigt ambitiöst, oändligt stort och väldigt vackert rollspel, som kanske är lite för stort och komplicerat för sitt eget bästa.

xenoblade-chronicles-x-1

Den samlade speltiden för Xenoblade Chronicles X är lätt någonstans runt 100 timmar. Tillsammans med The Witcher 3: Wild Hunt och Fallout 4, så är det spelet som vi lagt absolut flest timmar i, totalt sett, under 2015 (så lång tid att recensionen dröjt tills nu). Det japanska rollspelet, vars föregångare var Xenoblade Chronicles på Wii och en 3D-historia på 3DS är, i ordet rätta bemärkelse, massivt. Om vi säger så här – världen är tre gånger större än hela kartan (alla områden) i The Witcher 3. Fattar ni hur otroligt mycket yta det är?

Xenoblade Chronicles X utspelar sig i en framtid där mänskligheten förlorat slaget om jorden och man måste söka sig till nya planeter, som ser väldigt trevliga ut på ytan men är bebodda av en hel del elakingar. Du bygger din figur efter egen smak, väljer utseende och namn och nytt för i år är att du har dialogval, som dock inte verkar påverka utgången av diskussioner nämnvärt. Xenoblade Chronicles X är också ett väldigt ”japanskt” rollspel, med allt vad det innebär i fråga om sida-kicks och dialoger och här finns tydliga influenser av japanska rollspelsklassiker som Final Fantasy, med väldigt avancerade och djupa stridssystem (här i real-tid) samt uppgraderingar, inventarier och mängder med sidouppdrag.

xenoblade-chronicles-x-4

Det speciella med Xenoblade Chronicles X är att det kräver betydande investering i form av tålamod och tid. På så vis är det egentligen inte väldigt ”Nintendo-iskt”, där många spel är helt intuitiva och lätta att lära sig medan man spelar. Kör du den stilen på Xenoblade Chronicles X är du rätt körd och bäddar för mycket frustration. Du behöver läsa och sätta dig in i e-manualen på ca 50 sidor samt förstå hur striderna fungerar och vara beredd att plöja de 4-5 första timmarna på att komma in i storyn och levla upp dina figurer till lämplig nivå att kunna möta spelets bossar. Ju mer tid du lägger desto mer kommer du ha ut av spelet. Men detta är verkligen inget casual-spel du kan plocka upp en stund och lira då och då. Är du den typen av gamer så gör du bäst i att passa helt.

Så småningom kommer vi till en av de stora höjdpunkterna – Mecha-Robotarna, Skells. Dessa mekaniska muskedunder lyfter spelet ytterligare en nivå och gör strider och transporter över stora ytor mycket smidigare och roligare. Grafiken i Xenoblade Chronicles X är bland det vackraste vi sett på Wii U och fantasin i miljöerna, floran och faunan är spektakulär. Här finner vi snudd på neon-färgade små dinosaurier till mäktiga berg, täta skogar och enorma fantasi-monster att besegra. Ljudet och musiken är inte lika lyckade tyvärr – finstämda stycken som påminner om klassiskt piano varvas med påfrestande, kakofoniska alster som spelas i en oändlig cykel hela äventyret igenom. Wii U:ns gamepad kontroller funkar perfekt till upplägget och striderna känns tighta, mycket tack vare den stadiga 30 fps-bilduppdateringen och när du kommit in i flowet och kan njuta av historien så flyger timmarna snabbt förbi utan att man märker det.

xenoblade-chronicles-x-3

Men tidvis så påminns vi om känslan att Xenoblade Chronicles X är lite för stort, lite för svårt och ibland onödigt bökigt i uppdrag. Att ha så ofantligt mycket spelyta att röra sig på är inget självändamål. Hellre 20 tighta timmar än 80-100 där mycket handlar om nötande. Givetvis vill man ha valuta för sina pengar, men det finns en tendens bland moderna spel idag att var onödigt fyllda med yta och en massa ”saker-att-göra”, som ingen spelare realistiskt kommer att någonsin kunna orka ta sig igenom helt och hållet. Assassins Creed-spelen har senaste åren gjort samma sak, pepprat städerna fulla av sidouppdrag som är dömda att till slut bli upprepande eller i bästa fall skiftande i kvalitet. Kanske är löftet om ett ”oändligt” spel något som lockar? Kanske är det så. Men det finns faktiskt en punkt där man känner att det uttjatade gamla uttrycket ”less is more” faktiskt är spot-on. Och även om Xenoblade Chronicles X på många vis är briljant, så känns det som helhet onödigt stort och tidvis över-ambitiöst för sitt eget bästa.