Wonder Wheel utspelar sig på Coney Island i New York under det glada 50-talet. Vi får följa Ginny (Kate Winslet) som jobbar som servitris på en Krabb-restaurang. Hon är gift med den hårt alkoholiserade, men numera nyktra karusellföraren Humpty (Jim Belushi). De lever ett hårt men lugnt liv i skuggan av titelns pariserhjul. Ett lugn som trasas sönder då Humptys dotter, Carolina (Juno Temple), plötsligt dyker upp. Hon har flytt från sin gangster-pojkvän och lever nu under konstant dödshot. Hon vet att den enda platsen på jorden där de inte letar efter henne är hemma hos hennes pappa: Humpty avsade sig nämligen sin dotter den dagen då hon valde sin make. Ginny är inte alltför lycklig över att Carolina är tillbaka men hon finner strax tröst i famnen på den unge och virile livräddaren Mickey (Justin Timberlake). Men när han börjar visa intresse för Carolina så är triangeldramat igång.
Jag har sett en hel del med filmer av Woody Allen. Det jag gillar är att han har sin stil men han försöker sig ändå alltid på olika genres. Han styrka – som också ibland kan vara hans svaghet – är valet av skådespelare. Oftast har han helt rätt i sin casting, att rollsätta folk utanför sin ”comfort-zone” är lite av hans grej. I Wonder Wheel är hans val av skådespelare 50-50.
Ginny porträtteras klockrent av en mycket kompetent Kate Winslet, hon ger denna trasiga karaktär liv och vi får följa med på en berg- och dalbana av känslor. Dock så får hon inte så mycket att göra, även fast filmen handlar om henne och vi kan tyvärr snabbt räkna ut hennes val under filmens gång.
Jim Belushi är John (Blues Brothers) Belushi fem år yngre lillebror och han har i min bok aldrig varit en dramatisk skådespelare. Hans repertoar är begränsad och han gör vad han kan och ger nog sin bästa prestation hittills, men det räcker ändå inte hela vägen. Han känns överspelad och lite som en karikatyr av Coney Island-nöjesarbetaren anno 1950.
Juno Temple som Carolina däremot är bra, hon har en sårbarhet, värme och vi köper hennes historia. Hon känns dock lite för vacker för att ha hälften av generna från sin buffel till pappa. Här i ligger även Woody Allens lite lata manus. Hon är vacker och alla vänder på sig efter henne; det är inte hennes personlighet utan det är hennes utseende. Personlighet har hon, men den kommer på andra plats. Tråkigt och väldigt mossigt.
Justin Timberlake spelar Mickey som är livräddare på dagen och dramatiker på natten. Han skriver berättelser och är även filmens berättare. Han bryter fjärde väggen och pratar direkt med publiken. Justin har gjort bättre från sig än detta, har var till exempel helt klart bättre dramatisk skådis i Black Snake Moan.
Kontentan av det hela är att Wonder Wheel är en ojämn film, Woody kan så mycket bättre. Jag förstår dock att Woodys tanke med filmen är att den är en av Mickeys berättelser; där han har skrivit in sig själv och de andra i sin närhet. Så den överdrivet fule och överviktige Humpty, med den vackra dottern Carolina, är överdrifter eftersom att det är en berättelse. Oavsett om det är tanken och att han kan ta sig friheter med det så funkar det ändå inte i slutändan, då det inte dyker upp några som helst överraskningar i historien.
Även om jag inte gillade allt i Wonder Wheel så finns det tillräckligt med bra saker i filmen för att den ska vara underhållande och looken och miljön på filmen är 100 procent fenomenal.
Så här sätter vi betyg på Senses