Varje gång jag ser en spansk eller sydamerikansk film säger jag till mig själv att jag borde göra det oftare. Mycket oftare. Ändå var den senaste jag såg Cary Fukunagas mexikanska äventyr Sin Nombre,  för nu över ett år sedan. Det är något med rättframheten i berättandet som är så väldigt uppfriskande, det känns liksom ocensurerat och äkta i mycket större utsträckning än vad de vanliga Hollywood-produktionerna någonsin är i närheten av. Wild Tales är en episodfilm av argentinske regissören och manusförfattaren Damián Szifron. På sex olika vis, berättar Szifron för oss om människans mörkare tendenser. Svek, otrohet, våld, hämnd och i vissa fall, ren och skär galenskap. Under två timmar får vi följa med på sex lika och samtidigt olika resor, till sex stycken platser med flera olika men lika skickliga skådespelare. Trots sin olikhet episoderna emellan så är de sammanlänkade via sina angränsande mörka känslor och vardagsämnen.

wild tales

I den första, Pasternak, får vi bevittna en surrealistisk flygresa som lika kort som effektivt berättad utgör startskottet för det som genomsyrar hela filmen, nämligen en av människans värsta och starkaste instinktiva handlingar; hämnden. Nummer två, Las Ratas tar oss sedan vidare till ett fik, där en servitris konfronteras av en gammal plågoande och ställs inför dilemmat om brottet hon utsatts för tidigare i livet rättfärdigar hämndmöjligheten hon serveras på silverfat.

wild tales_4

Om de första två episoderna mest handlar om underliggande våld och vilka konsekvenser hämnden som sådan kan få, så blommar det ut fullständigt i den tredje, El más fuerte, till en utstuderad våldskavalkad av rang. Det får mig också att tänka på att man ska vara lite mer försiktig i trafiken och vem man tutar på när denne kör illa. Man vet aldrig vem som sitter bakom ratten i den andra bilen…

wild tales_2

Bombita, som den fjärde episoden heter, handlar i sin tur om hur en bombingenjör som orättvist får sin bil bortforslad, vilket i förlängningen förstör hela hans liv, så småningom utkräver hämnd på de ansvariga. En väldigt skickligt berättad historia med skrämmande hög igenkänningsfaktor som visar hur galet låst våra samhällssystems uppbyggnad ibland kan vara. Ricardo Dariín, som spelar huvudpersonen Simón gör det övertygande och väldigt bra. La Propuesta, nummer fem i ordningen visar hur en utflippad och stressad situation låter den värsta girigheten i människan göra sig till känna. En rejält motbjudande historia om en familj, vars tonårsson råkar köra ihjäl en kvinna och hennes ofödda barn. Lösningen blir att betala trädgårdsmästaren för att ta på sig skulden, men när alla iblandande, däribland korrumperade poliser och advokater vill ha en större och större del av kakan, som den beskyddande familjefadern erbjuder spårar allt ur. Sist ut, men absolut inte minst, är Hasta que la muerte nos separe (Tills döden skiljer oss åt). Här visas vad som händer med en kvinna, sanslöst bra spelad av Erica Rivas, som också fått flera utmärkelser för sin roll i denna film, som under sitt eget bröllop får reda på att hennes nyblivna make varit otrogen. Damián Szifron rundar här av Wild Tales med den i särklass galnaste av de sex episoderna, vilken också är en av de mest underhållande tillika hemska.

wild tales_3

Den underliggande humoristiska tonen som ibland bubblar upp till ytan är den klara röda tråden genom hela Wild Tales. Den är rakt igenom mörk och våldsam, vilket ackompanjeras väl med den nattsvarta och galna humorn som trots det obehag den framkallar hos oss tittare får oss att vid flera tillfällen skratta till. Wild Tales är alltså sammantaget en helt genialt berättad film, med spännande ämnen och rättframt bildspråk. Det är en obehaglig film med rakt igenom skickliga skådespelare och ljudbilden bidrar perfekt till berättandet genom alla episoder. Helt enkelt ett mästerverk, i all sin härliga galenskap.