När lovande trummisen Andrew Nieman (Miles Teller) börjar på anrika Schaffer musikskola och träffar den ökända musikläraren Terrence Fletcher, superbt spelad av JK Simmons, slår gnistor inte bara kring trumpinnar och cymbaler, utan också under praktiskt taget varje scen de båda är med i. Whiplash handlar inte bara om det uppenbara – jazz-musiken, trumsetet och vägen till framgång, utan berör på många fler plan än så. Den handlar om en ung vuxen, som till varje pris vill bli erkänd för sina talanger, då han på hemmaplan aldrig tidigare fått veta hur detta känns. Redan från scen ett börjar dragkampen mellan Andrew och Fletcher. Detta ger upphov till så många, både spännande och nästan plågsamt intensiva ögonblick i filmen att man nästan inte står ut. Allt filmas närgånget och personligt och man kan verkligen känna Andrews med- och motgångar.Whiplash-4868.cr2

På ett skådespelarplan måste det vara väldigt svårt att inte bara försvinna bakom Simmons intensitet och högljudda person, men skickliga Miles Teller, som tidigare spelat i bland annat The spectacular now, lyckas försiktigt slå sig fram och stå på egna stadiga och övertygande ben. Han porträtterar galant det musikaliska underbarnet Andrew, som lämnar sin krävande tillvaro med familjen för att fullfölja sin dröm på skolan, att bli världens nästa stora musikaliska geni. JK Simmons karaktär verkar till en början vara vägen dit, men har rykte om sig att vara fullkomligt hänsynslös och stenhård. Det visar sig snart att han med en smärre psykopats karaktärsdrag, fullkomligt krossar sina elever för att sedan försöka bygga upp dem igen till att bli genier, ännu starkare och ännu skickligare på det instrument de hängivit sig åt.Whiplash-7121.cr2

Att JK Simmons är en grymt duktig skådespelare är redan allmänt känt. Att han är obesegrad på att spela förbannad och rolig samtidigt, visste vi redan sedan Spider-Man-tiden där han ju spelar den galna tidningsredaktören Jonah Jameson. För alla som följt honom sedan sin komplicerade roll som nazisten Vern Shillinger, i fängelseserien Oz för några år sedan, är det uppenbart att han kan spela även annat. Så när man tar bort humorn från registret, och ersätter den med psykopat-tendenser, ja, då får vi här en roll som är i princip som klippt och skuren för honom. Han har redan vunnit en Golden Globe för rollen i Whiplash och om han inte får en Oscar också blir jag väldigt överraskad, för det är en ren njutning att se sådant här skådespeleri.I senare delen av filmen när pressen på Andrew ökar både hemifrån såväl som från Simmons, blir det för mycket för Andrew och då blommar filmen ut på riktigt och man sitter som klistrad. För en film som Whiplash är det kanske lite lätt att bli förutsägbar, då den här typen av film ofta följer samma mall. Men när man sitter där och tittar och precis tror sig veta vad som ska hända härnäst, så överraskar den igen och drar till med en helvändning. Att bli så överrumplad i biomörkret är om du frågar mig, något av det bästa som finns. Att en film om trummor och jazzmusik skulle kunna få mig att hålla andan av spänning trodde jag inte, men Damien Chazelle som här skrivit och regisserat ger oss ett njutningsfullt och nervigt drama med helt fenomenala skådespelarinsatser som i många scener skapar verklig ångest och glädje hos åskådaren. Otroligt bra!