Indiespelet The Vanishing of Ethan Carter försöker sig på att vara en interaktiv upplevelse som inte håller dig i handen. Men frågan är om det kan det hålla dig kvar i spelsoffan?
Polen har verkligen vuxit till en spelnation att räkna med. Lilla studion The Astronauts påminner i mångt och mycket om en tidig version av, numera massiva, CD Projekt Red. Precis som Witcher 3-skaparna så siktar man på att göra avtryck med små team (endast åtta personer jobbade med detta spel) och modesta budgetar. I fallet The Vanishing of Ethan Carter så provar man dessutom något som känns nästan unikt i dagens spelklimat.
Spelet är ett slags detektivspel som bygger på tillbakablickar och mystisk stämning, kort förklarat. Det börjar med en kort voice over, som berättar att du är Paul Prospero – en privatdetektiv som kontaktats av en ung pojke vid namn Ethan Carter. Ethan behöver hjälp och hans liv verkar vara tyngt av stort mörker. Ur ett first-person-perspektiv står du i en skog, med en järnvägsräls som verkar sträcka sig framåt, in i skogen och ut mot en trasig bro… Du har ingen aning om exakt vart du är eller vad du ska göra härnäst. Och du kan inte få några tips eller hints under spelets gång. Du kan gå omkring fritt, titta på naturen, zooma in detaljer och hoppas på att hitta ”hot-spots” som lyser upp då du kan interagera med dom. Paul Prospero har en övernaturlig kraft, som gör att han kan ta i objekt och se ”minnen” ifrån dom. Med sin förmåga, din noggrannhet och lust att utforska, så ska du försöka pussla ihop ledtrådarna och slutligen ta reda på vad som kan ha hänt Ethan Carter.
The Vanishing of Ethan Carter är stämningsfullt vackert, men världen är ekande tom
The Vanishing of Ethan Carter släpptes först till PC och kommer nu också till PS4. Ursprungligen är spelet skapat i über-populära spelmotorn Unreal Engine 3. Men på PS4 får vi, intressant nog, det första spelet gjort i nästa generations spelmotor, Unreal Engine 4, som lovar stora ting för framtiden. Och visst, vid första anblick är The Vanishing of Ethan Carter absolut ett snyggt och stämningsfullt spel som bygger mycket på sin grafiska presentation (mycket annat finns inte, men mer om det snart). Däremot är det ingen wow-upplevelse eller fläckfri, grafisk triumf. Detta kan man förstå, då det som sagt är ett litet team som byggt sitt första spel i en helt ny motor; men det som drar ned de snygga färgerna och de trolska, något stilistiska vyerna är ojämn kvalitet på detaljer, grova karaktärer och väldigt ojämn frame rate. Detaljer, såsom löv och exempelvis texturer på metaller och träytor känns platta och tvådimensionella. Figurerna – i den lilla mån de förekommer – är överlag snyggt animerade, men när man kommer närmare så ansiktsmodellerna primitiva, munnar rör sig till exempel inte vidare naturligt och som helhet känns hela karaktärsdesignen inte särskilt next-gen. Med tanke på att det bara finns en handfull karaktärer i hela spelet så kunde man lagt ned mer omsorg på dem, tycker vi. Slutligen så har The Astronauts valt dynamisk frame rate, något som i teorin låter bra – att låta PS4:an pressa så många frames den bara orkar i varje scen (du hör på fläkten när den kämpar som mest). Fördelen med detta är att man ibland kan nå de så underbara höjderna av flyt som 60 fps ger. Nackdelen är att ibland orkar maskinen knappt hålla 30 fps. Och då känns spelet slött och kameran blir ryckig, något som är väldigt påtagligt då du rör dig i first-person-läge hela tiden. Klarar ens spel inte stadiga 60 fps så tycker vi det är bättre att låsa upplevelsen på 30 fps, ett absolut minimum för att grafiken inte ska kännas 35 mm-film-ryckig. Utvecklarna har lovat att man i framtida patchar ska erbjuda detta, vilket vi tycker är klokt.
Ljudet är desto bättre och jämnare rakt igenom. Röstskådespelet är bra, vårt alter-ego har en skön basstämma med whisky-ton som skulle göra självaste T Bone Burnett avundsjuk, även om dialogen är väldigt sparsam . Musiken skapar fin stämning till utforskandet och det finns pianostycken vi mycket väl skulle kunna tänka oss att ha som soundtrack när vi jobbar här på redaktionen.
Många av pusslen handlar om att placera forna händelser i kronologisk ordning
The Astronauts har varit modiga när man valt att skapa ett spel som The Vanishing of Ethan Carter. Det ska de ha en eloge för. Tänker man aldrig nytt så får man bara versioner av samma spel eller samma film, om och om igen. Problemet är att The Vanishing of Ethan Carter kanske är lite för ambitiöst och udda för sitt eget bästa. På många vis påminner det om det gamla, epokgörande spelet Myst. En vacker, märklig, och nästan lite magisk värld, som är fylld av detaljer och lustiga små manicker, men som är nästan helt tom och berövad på karaktärer och mänsklighet. Förr ryggade man inte tillbaka för utmaningen att bara gå runt och utforska, prova på saker och se vad som hände, utan att exakt veta vad man höll på med eller vad man skulle göra härnäst. Man lät historien utveckla sig helt enkelt. Problemet är att detta inte är tidigt 90-tal och att spel har utvecklats en hel del sen dess. I sina bästa stunder är The Vanishing of Ethan Carter både stämningsfullt, berörande, otäckt och spännande, men för stora delar av tiden vandrar man bara omkring mållöst och försöker hitta hot-spots genom trial-and-error-metoden, att titta på allt, gå ned för varje krok och nosa runt i varje vrå. Och med det faktum att spelets handling utvecklas i flashbacks, så blir det mycket tid att irra omkring i naturen, mol allena, i en värld som är helt befriad från levande ting och karaktärer att interagera med. Det är som att komma till en brottsplats där alla dött och försöka lista ut vad som hänt och hur det gick till. Och det är tyvärr inte så kul och intressant som det kanske kan låta.
Det är inget fel med att utmana spelare – alltför många spel idag pekar med hela handen och både skriver en på näsan och säger rakt ut vad man ska göra, innan man ens fått en chans att tänka själv. Å andra sidan är The Vanishing of Ethan Carter lite för kryptiskt. Med sitt övernaturliga tema så blir det extra udda också, då man oftast inte har en susning ofta vad man letar efter eller vad man logiskt skulle behöva göra härnäst. Om man härdar ut och har tålamod, så har storyn sina förtjänster och själva spelet inte så värst långt – även om man hallvägs igenom kan ana hur det hela hänger ihop, men det hade vunnit på att ge lite mer kött på benen från början, mer utmejslad back-story och lite hjälp, åtminstone genom första delen.
Om du är en älskare av detektivspel och gillar att ta dig tid att utforska, klura och spela nästan en lite meditativ upplevelse, så kan The Vanishing of Ethan Carter mycket väl vara något som är tillräckligt udda för att väcka ditt intresse. Gillar du action, dialog och story-drivet berättande så kommer du å andra inte att ha ut mycket alls. Vi ser och hyllar The Astronauts ambition att göra något annorlunda och utmanande, men vi är inte säkra på att just detta upplägg är optimalt. Eller rättare sagt, det är det inte. I sina bästa stunder är Ethan Carter intressant, spännande och till och med lite läskigt. Men till stora delar känns det som man driver runt utan mål och letar nålar i en höstack. Och istället för spänning och fascination så infinner sig tristess och en känsla av tomhet. Nästan gång bör man ”split the difference”, som jänkarna säger, mellan denna idé och en ett mer story-drivet, filmiskt och mycket mer interaktivt spel. Då skulle man ha en riktig hit på sina händer. Som det är nu är det ett tappert försök, där entusiasmen att ta reda på vad som verkligen hänt Ethan Carter inte riktigt räcker hela vägen fram.
Så här sätter vi betyg på Senses
