Sally Potters The Party är en fest för alla sinnen.

Det bästa som finns är att sätta sig i en biosalong; när ljuset släcks ned, filmen startar och du vet ingenting om den på förhand. Du vet inte vilka som är med, du vet inte vad den handlar om – du vet inte ens vad det är för genre. Det är tyvärr en ovanlig upplevelse för mig då jag har oftast väldigt bra koll på vad det är för film jag ser på förhand. Med The Party hade jag verkligen inte en aning om vad det var jag skulle se.

the party kristin scott thomas

Lugnet före stormen.

Janet (Kristin Scott Thomas) har precis blivit befordrad och nu ska det firas. Hennes man Bill (Timothy Spall) spelar LP-skivor i vardagsrummet och dricker mer och mer vin, hennes bästa väninna April (Patricia Clarkson) kommer till festen med sin tyska new-age make Gottfried (Bruno Ganz). Det lesbiska paret Martha (Cherry Jones) och Jinny (Emily Mortimer) berättar att de väntar trillingar och som grädde på moset kommer den något stressade och knarkade Tom (Cillian Murphy) till kalaset. Beväpnad med både pistol och kokain. Innan alla ens har hunnit komma till festen har allt kommit upp till ytan och det blir en kväll ingen av dem kommer att glömma i första taget.

timothy spall the party

LP-skivor spelar en stor roll i en av filmens bästa scener.

The Party är 71 minuter rent guld. Som sagt så visste jag ingenting om filmen när jag satte mig i salongen, så det var den ena överraskningen efter den andra. Filmen är skriven och regisserad av Sally Potter, som har regisserat film sen 60 talet. Pinsamt nog har jag inte sett någon av hennes tidigare filmer, men efter denna kommer jag definitivt att söka upp fler av hennes verk.

Festens värdinna spelas av Kristin Scott Thomas (Den Engelska Patienten) och från filmens första sekvens till den sista är hon limmet som håller ihop alla vansinnigheter. Hennes reaktioner känns äkta och det är en tragikomisk fröjd att se. Patricia Clarkson som spelar kompisen April har jag följt sen hon var med i The Dead Pool med Clint Eastwood och jag har egentligen aldrig tyckt om henne, men här passar hon perfekt. Hennes spel med sin något flummiga new age-make, Gottfried, är underbart.

the party

Bruno Ganz är helt underbar.

Bruno Ganz blev känd för den bred publiken då han spelade Hitler i den otroligt kompetenta filmen Der Untergang från 2004. Dock har en scen i den filmen förstörts av alla Youtubare som älskar att texta om den till diverse vitsiga nutida samhällskommentarer. Här spelar han en karaktär som är så långt ifrån Hitler man kan komma. Han är helt underbar. Han skapar de flesta skratten i filmen.

Paret Martha och Jinny spelade av Cherry Jones och Emily Mortimer är bra och skulle i vilken annan film som helst varit höjdpunkten, men i en film med en så här hög lägsta nivå är det dessa två som tyvärr blir de tråkiga.

Janets make spelas ypperligt av Timothy Spall. Det finns ett klipp på honom i vardagsrummet, sittandes i sin fåtölj med ett vinglas i vardera handen. Bara den bilden fick mig att skratta rakt ut. Alla karaktärer i filmen har sina hemligheter, sina spöken och sin agenda. Bill är katalysatorn för alla dem och Timothy Spall tar oss igenom det med bravur.

cillian murphy the party

Aldrig ett bra tecken att gå beväpnad på fest.

Sist vill jag nämna Cillian Murphy. Honom har jag följt sen jag såg honom i 28 dagar senare. Han har aldrig varit dålig i något jag sett honom i, men han har nog aldrig varit så bra som i denna. Här visar han att hans timing är felfri och med enkla medel så känner man för hans karaktär.

Det enda negativa som jag kan säga om filmen är att den känns lite för kort och det är en liten grej i slutet som irriterade mig. Kan inte avslöja vad det är, för det är för stor spoiler. Filmen har mycket humor men den har även mycket mörker, hjärta, smärta och ett knivskarpt intelligent manus samt felfri regi. Jag gillar verkligen den här filmen. Nämnde jag föresten att den är svartvit? Det är som jag skrev i min Loganrecension. Allt känns mer verkligt på något konstigt vis.