Nu är The Order: 1886 äntligen här till PS4. Exklusivt, glättigt och redo att visa att next-gen menar allvar. Ytan är fantastisk, men frågan är ”where’s the beef”?

the-order-action

London, 1886. I en steampunk-version av stan så befinner vi oss mitt i ett krig, mellan den Drottning Victorias riddare i The Order, ett hemligt sällskap krigare, och upprorsmakarna i Mayfair och White Chapel, som verkar ha övernaturliga krafter på sin sida. På sätt och vis påminner premissen i Ready at Dawns stora PS4-plåster om tv-serien Penny Dreadful. Man har tagit ett en massa kända kulturella referenser – Jack The Ripper, Arthur-sagan, varulvar, cyberpunk och zeppelinare och blandat ihop till ett action-äventyr som sätter en helt ny standard för grafik på konsol. Men hur är det egentligen med spelbarheten?

Efter en relativt lång introsekvens, där vi får se vårt alterego Sir Galahad nästan torteras ihjäl men lyckas fly, så hoppar vi tillbaka till historiens början. För alla som spelat Uncharted-spelen eller Assassin’s Creed så är det här väldigt bekant område. Galahad kan gå, springa, hoppa, skjuta och plocka upp och interagera med vissa objekt. Spelet tar dig långsamt framåt och stora delar av första timmen består att trycka på rätt knapp vid rätt tillfälle, så kallade Quick Time Events (QTE) som introducerades någon gång på 90-talet i Shenmue. Och det är OK för vi sitter mest med vattniga ögon och mungipor när vi tittar på The Order: 1886. Grafiken är helt enkelt bländande, det är ungefär som en Robert Zemeckis-film där man filmat och och sen animerat över (tänk Beowulf). Det är oerhört snyggt och realistiskt och det börjar bli en sliten klyscha, men vi är snart i total realism vad gäller grafik i spel. Miljöer, ljus och ansikten är, med några få undantag, helt fenomenalt bra och kisar man lite så tror man att det är en spelfilm man tittar på.

the-order-ps4-grafik

Och där kommer vi också in på det vi fruktade för efter en stund med The Order: 1886. Någonstans hoppades vi på att de första sekvenserna bara tog det väldigt varsamt och gav oss en massa exposition och backstory i form av mellansekvenser. Men någonstans ekar The Order: 1886 av tidigare framsteg inom presentation. När Dynamix gav oss ”Don Bluth-klass” på animationer i sina spel på Amiga och då CD-ROM:en gjorde inträde på 90-talet och vi fick se filmade sekvenser och höra figurer prata i The 7th Guest. Bakom denna bländande yta finns tyvärr ganska lite spelbarhet. The Order är överraskande linjärt, det finns oftast bara en väg att gå, en knapp att trycka på och enda gången någon slags frihet verkar introduceras är i shoot-out:sen, som är nästan identiska med Uncharteds upplägg med siktande, skjutande och att flytta sig mellan skydd. Däremellan finns få saker att göra och ännu mindre att plocka upp och upptäcka. Intressanta objekt består mest av foton med notiser på baksidan, eller en skriven sida med info samt rätt tråkiga ljudband, som inte fyller någon vettigare funktion som de gjorde i BioShock. Man kan vrida och vända objekt, men det ger sällan något (annat än ögongodis). När du väl spelat igenom historien i The Order: 1886 en gång verkar det inte direkt finnas incitament att spela om det igen. Här finns inte en massa gömda skatter och nya platser att upptäcka, inga direkta bonusar för omspel och inget multiplayer-läge. Hela mekaniken känns lite föråldrad och stel och påminner oss mest om bitar som andra spel gjort bättre förr, även om ingen gjort det såhär snyggt.

Det har på förhand klagats enormt på The Orders spellängd. Någon recensent hade klarat det på 5,5 timmar och utgivarna säger att de flesta spelare kommer att hamna på 6-8 timmar. Vi tog det lugnt och gjorde det på runt 6,5. Och vet ni? Det är faktiskt helt OK längd på ett spel för oss. Spel behöver inte vara längre idag, det finns för många och för bra spel till alla format för att vi ska hinna sitta 20 timmar med vart och ett (och det ger inget att upprepa uppgifter i timtal för att göra spelet längre). Men det är ju onekligen dyr underhållning när man i princip betalar 100 kr per speltimme och sen har ett spel med väldigt lite omspelsvärde.

theorder1886

The Order: 1886 är vansinnigt snyggt, har en relativt spännande story med twist och lovar så mycket för framtiden för PS4. Tyvärr är innehållet mediokert och speltiden kort, inte minst på grund av det strama upplägget. Detta är ett utmärkt spel att hyra och uppleva eller kanske vänta in en stund så det går ned i pris. För ärligt talat måste det finnas mer spel och innehåll för priset. Allt får oss att tänka på hur mycket vi längtar efter Uncharted 4, då Naughty Dog är mästare på både presentation och innehåll. Vi spår ändå att The Order:1886 kommer att sälja bra och få en uppföljare och där skulle Ready at Dawn vinna mycket på att snegla ännu mer på Naughty Dog. Det är inte fel att inspireras och låna av de bästa, men man måste komma ihåg att också fylla spelen med meningsfullt och spelbart innehåll på vägen.