Precis som 11:e september 2001 ändrade världen för alltid, så ändrades världen också i grunden annandag jul 2004 när alla plötsligt visste vad det japanska ordet Tsunami betyder. Moder jord visade sin ostoppbara urkraft att lämna förödelse i Thailand, precis som orkanen Sandy för några dagar sedan i USA.

Ofattbara 500 000 svenskar per år besöker och bor, sammanlagt i Thailand. Det är en regelrätt svensk-koloni. Alla känner i princip någon som var där eller som drabbades av katastrofen, som är den värsta flodvågen i modern tid. 8 år har gått och med det kommer den första, större filmen, med tsunami-tema The Impossible.

Familjen Bennett har äntligen kommit ifrån jobbets stress och landat i Khao Lak, vid ett strand-hotell som närmast kan beskrivas som sagolikt. Pappa Henry (Ewan McGregor), mamma Maria (Naomi Watts) och deras tre söner njuter livet för fullt, tills den där dagen. Dagen då en massiv våg sveper in över landet och ödelägger allt i sin väg, splittrar familjen och startar en ofattbar mänsklig nöd och kamp för överlevnad och ett desperat letande efter anhöriga (i ett kaotiskt land, länge utan ström och mobiltelefoner som fungerar).

Spanske regissören JA (Juan Antionio) Bayona gör här sin Hollywood-debut (på sätt och vis). Efter att ha visat stor klass med Barnhemmet (El Orfanato) så baserar han sin film på en sann historia, om en spansk familj som genomled detta (vars riktiga namn är Belon och som ställer sig bakom denna filmatisering). För tillgängligheten och internationella appealens skull har familjen här gjorts om till britter, så man kan använda Hollywood-stjärnor som kanske kan dra lite mer press- och publikintresse.

The Impossible är en intensiv upplevelse och vansinnigt skickligt filmskapande. Pengarna är ungefär 50% EU och 50% utländska (huvudsakligen amerikanska) men produktionen är nästan helt spansk, med mästerliga effekter, enormt avancerade stunts och fantastiskt foto. Redan förtexterna sätter tonen perfekt och när förödelsen börjar kan man nästan inte andas i bio-stolen… så starkt är det. Efteråt börjar den hjärteskärande, blodiga och väldigt grafiska andra delen, sökandet, efter barnen och de överlevande.

Om jag, eller någon väldigt nära mig, hade varit med om den riktiga tsunamin vet jag inte om jag hade pallat det här. Det är så oerhört realistisk och skoningslöst porträtterat. Hur en människa kan slungas ned av en våg och kastas omkring i ett kaotiskt vatten fyllt av faror att slå sönder sig på, är hårresande. Att det ens kunde hända. JA Bayona ger oss den, tveksamma äran, att nästan få känna att vi varit med om tragedin själva… Givetvis finns här svenskar också, ganska gott om dem, även om jag inte direkt kände igen några skådespelare, andra än Douglas Johansson (från Wallander-filmerna).

Som helhet är historien ändå ganska enkel, vilket inte i sig är något fel, men ibland finns det en känsla av genvägar eller lite bekvämt manusförfattande, där vissa saker löser sig på ett nästan deus ex machina-vis (ska inte avslöja vad för att inte spoila, men du kommer märka det). Det gör också att – även om detta är en dramatiserad, äkta historia, så känns den på slutet mer uttömmande av allt lidande och grafisk våld man fått uppleva, snarare än den mänskliga familje-historien i sig.

The Impossible är en otroligt skickligt gjord film, som är en hemsk (positivt menat) upplevelse på bio. Är du känslig eller har ångest för tsunamis är detta inte filmen för dig. Men för dig som är nyfiken och har starka nerver så finns här scener du aldrig kommer att glömma, även om det tyvärr inte är just scenerna som handlar om själva familjen och hur (och om?) de återfinner varandra. (3/5)

The Impossible har svensk premiär 8:e mars 2013.

Recensionen publicerades första gången 2:a november 2012.