Quentin Tarantino slår på stort i trippel bemärkelse när han äntligen gör sin åttonde film i karriären.  Den åttonde filmen som något passande också heter The Hateful Eight och utspelar sig uppe på Wyomings snötäckta berg med välkända namn som Tim Roth, Samuel L Jackson, Jennifer Jason Leigh, Kurt Russel, Michael Madsen med flera. De porträtterar alla karaktärer som är mer eller mindre galna och som titeln på filmen antyder – ganska hatiskt lagda av naturen. Filmen är inte bara stor på det sätt att en mängd duktiga skådisar är samlade, utan även på sättet den är inspelad och nu visas i, nämligen det gamla klassiska filmformatet Ultra Panavision 70mm. Dessutom klockar den också in på nästan tre timmar. Så när Scanbox bjöd in till specialvisning i Rigolettos största och för detta ändamål special-ombyggda salong på Kungsgatan i Stockholm, känns det extra spännande att gå på bio igen. Som Tarantino också skanderar att detta kan vara biofilmens sista krafttag mot gemene mans hemmabio och utbredd piratkopiering bjuds det nu på en så kallad Roadshow-visning med tillhörande paus halvvägs in i filmen och som grädde på moset 6 extra minuter inspelad film.

the hateful eight_3

Storyn i The Hateful Eight kretsar kring Jennifer Jason Leighs karaktär Daisy Domergue som transporteras i handfängsel av John The Hangman Ruth i riktning mot Red Rock där hon ska hängas. En snöstorm tvingar dock ressällskapet att göra ett oväntat stopp i en övernattningsstuga i bergen. Här samlas snart fler mystiska karaktärer och när det börjar nystas upp framför oss vad som komma skall väntar såklart våld, blod, utflippade karaktärer, vassa dialoger och vriden humor – allt enligt Tarantinos eget specialrecept.

Med filmer som Pulp Fiction, De hänsynslösa och Kill Bill vet vi vad vi har att vänta och med The Hateful Eight får vi efter Tarantinos senaste Django Unchained nu åter igen en ny så kallad hämndwestern. Dialogen och skådespelarinsatserna är alla intressanta och det ligger hela tiden en nerv över filmen som talar om att det när som helst kan brisera och antagligen utbryta ett blodbad. Vi vet ganska tidigt vad alla karaktärer vill, eller åtminstone tror vi det, för med Tarantinos gamla beprövade trick med omkastad kronologi är ju det som nyss var uppenbart kanske inte alltid det självklara en stund senare. Samuel L Jackson som jag inte är ett superfan av gör dock en riktigt bra insats här och Tim Roth är väldigt bra. Jennifer Jason Leighs karaktär fullkomligt hatar man av hela sitt hjärta då hon spelar en rakt igenom vidrig person. Hon gör det dock väldigt bra med härlig tajming och närvaro. Kurt Russel, vars karriär visar det sig här ha åldrats väl gör här en av sina bästa roller någonsin vill jag påstå och Michael Madsen är som vi vet sällan dålig i Tarantino-filmer.

the hateful eight_1

Allt är dock inte underbart då tre timmar faktiskt känns lite väl långt emellanåt. Tempot blir ibland lite väl lågt och även om dialogen nästan alltid är fängslande och bra så känns det stundtals som att det blir lite långdraget i vissa scener. Detta är dock en petitess i en annars fantastisk film som är lika originell som den är blodig och vidrig. Underhållande och fascinerande på samma gång med så väldigt många oförglömliga karaktärer under ett och samma tak. Tarantino-fans kommer inte bli besvikna, och inte många andra heller för den delen.

the hateful eight_bob_richardson

Landskapet som fångats på film i det gamla och extra breda filmformatet Ultra Panavision 70mm, gör verkligen inspelningsplatsen Colorados kalla och enorma landskap rättvisa. Att höra Tarantino och kameralegenden Robert Richardsson prata om filmformatets storhet så passionerat som de gör smittar verkligen av sig. När man själv får se hur den extrema vidvinkeltekniken faktiskt fungerar på bio för första gången på sextio år så är det bara att kapitulera. Det ger en riktigt härlig känsla där vi helt enkelt får se så mycket mer i bild än vad vi tidigare är vana vid. Inte bara i landskapsvyerna utan även i närbilderna. Detta i kombination med att kulkompositören Ennio Morricone för första gången på 40 år sedan Den gode, den onde, den fule igen gör specialskriven musik till en westernfilm gör det ännu mer magiskt. Jag kan därför bara uppmana er till att springa till biograferna, det är ju Tarantino-tajm igen!