Som många AAA-spel innan har det försenats, hypats, nedgraderats i grafik och slutligen slagit rekord i försäljning vid release. Är The Division redan nu en kandidat för årets spel?

the division

Svenska spelstudion Massive i Malmö har haft bråda dagar. Inte bara att man släppt ett av årets mest omtalade spel, efter 3 års hype då det första gången visades upp på E3. Man har också tagit över kronan från Destiny som den största försäljningssuccén någonsin vid release. Massiva 330 miljoner dollar stod intäktsräknaren på för ett par dagar sedan. Just Destiny är en bra referens för The Division, för spelen har mycket mer gemensamt än man först kan tro – i både positiv och negativ bemärkelse.

Medan Destiny är ett FPS så är The Division en slags cover-shooter med rollspelsinslag ur tredjepersonsperspektiv. Det är också tänkt att spelas online, med vänner eller okända människor och byggt för att kunna utvecklas länge, länge. Grundstoryn är den att New York slagits ut efter en biologisk olycka och staden är i upplösningstillstånd. Polisen har kastat in handduken och människor slår ihjäl varandra över tillgångar såsom medicin, vapen och mat. Ondsinta grupper kontrollerar delar av staden och det enda som kan stoppa dom är en specialstyrka som du är medlem av. Efter att du fått skapa din figur, vilket är mindre neurosframkallande än i Fallout 4, så ger du dig av på uppdrag. Du får lära dig spelets grunder och samtidigt uppgradera din figur, genom att skjuta på motståndare och plocka på dig allt bättre utrustning. Storyn i The Division är varken särskilt originell eller elektrifierande, men den ramar i alla fall in berättelsen hyggligt och motiverar till att man utför uppdrag efter uppdrag. Uppdragen består huvudsakligen i att du – helst i sällskap med tre andra spelare, men även solo – ska inta en viss bas eller frita en viss allierad. Här är The Division väldigt likt Destiny, fast matchmaningen är snabbare och smidigare. Däremot är det samma risk då spelet kraschar – vilket det gjorde en hel del i början för oss – att du kickas från matcher. Fördelen här var att vi ofta kunde plocka upp spelet där vi lämnat det, något som Destiny inte klarade av i början och gjorde att vi slet vårt hår med de skakiga servrarna.

the-division-xbox-one

The Division är alltså i princip en shooter med uppgraderingsinslag. Det handlar mycket om att ta skydd, planera och samarbeta med sina medspelare och inte minst rädda kollegor när de behöver en helande boost. Matcherna är ofta rätt utdragna och fienderna – speciellt bossarna – tål ohyggligt mycket pang-pang. Ibland blir det smått parodiskt när tre person tömmer magasin på magasin emot en enda motståndare, som lever och låååångsamt förlorar hälsan medan han skjuter tillbaka, ömsom kastandes granater. Så The Division är ett actionspel ut i fingerspetsarna som försöker skapa stämning, men det gör inga stora anspråk på realism.

Ett coolt inslag i spelet är Dark Zones, en slags off-the-map platser, där allt kan hända. Här kan fienderna vara väldigt svåra, men också lämna riktigt fina vapen och inventarier efter sig. Du kan samarbeta med andra spelare – eller varför inte vända kappan och anfalla dom, i hopp om att få sno deras loot? Men se upp, sånt förräderi kan bli väldigt kostsamt för dig…

The Division är vackert, snyggast på PC, sen PS4 och slutligen Xbox One

The Division är vackert, snyggast på PC, sen PS4 och slutligen Xbox One

The Division skapar bra audio-visuell stämning. Vi testade spelet på Xbox One, som är lite klenare än PS4 och betyget utgår ifrån det. Tidvis blir det plottrigt och små-stökigt, i särskilt i scenarier med mycket bakgrundsdetaljer. PS4-versionen är skarpare och har bättre bilduppdatering, även om Xbox One-versionen inte är långt efter. The Division är ett snyggt äventyr – men precis som förra årets rekordskapare The Witcher 3 – inte är fullt så snyggt i slutversion som det först lovade 2013. Massive använder väder-, dag- och natteffekterna effektivt och man har återskapat underbara Manhattan i form av en äkta spökstad, som tidvis känns riktigt apokalyptisk. Ljudet är välmixat och skapar både nerv och närhet. Det går att avgöra varifrån karaktärer exempelvis skjuter på dig genom att lyssna i surroundanläggningen och röster ändras också dynamiskt i förhållande till hur du står. Manuset är av skiftande karaktär och så även replikerna, men som helhet är röstskådespeleriet klart godkänt.

Detta är ett enormt spel, särskilt om du ska sätta dig in i alla sidouppdrag, vapentillverkning, enheter som kan låsas upp och uppgraderas och all levelling du kan (och måste) nöta dig igenom. I början handlar mycket om att utforska och skjuta så många skurkar du kan, för att nå personliga nivåer som krävs för större uppdrag. Klockan har en tendens att flyga iväg när man sitter med The Division, något som tyder på att spelet gör sin grej bra – det är vanebildande, helt enkelt. Men efter tiotals timmar med uppgradering och diverse uppdrag som börjar påminna om varandra så börjar man någonstans sakna en riktigt engagerande storyn. För såna här enorma världar lever ju på sin story i slutändan. Och slutet kommer väl inte att göra att alla blir jättenöjda heller utan öppnar upp för att The Division, liksom Destiny – The Taken King, är en slags pågående upplevelse som kommer att uppgraderas, ändras och förhoppningsvis ytterligare förbättras framöver med kommande uppdateringar och DLC. Det går att spela igenom ensam, men det är roligare online (helst med folk du känner, annars är matchmakingen riktigt bra också) och som helhet är det en kul spelupplevelse som du kan förlora dig många, många timmar i. Frågan är bara hur det kommer att utvecklas och hur länge det förblir lika engagerande. Vi ser gärna fler, karaktärsdrivan storylines framöver. Till dess kan vi tänka oss att spela vidare och nå level cap även i Dark Zone… Vi syns där!