En av årets Oscarsnominerade filmer för Bästa Film var James Francos lysande The Disaster Artist, där han både regisserar och spelar huvudrollen som Tommy Wiseau: mannen, myten, legenden som ska ha gjort världens sämsta film The Room. Henric har tidigare recenserat filmen på bio och går igenom handlingen närmare, här fokuserar vi på Blu-ray-utgåvan, som precis dykt upp i hyllorna.
Skådespelaren och filmskaparen Tommy Wiseau gick all-in när han skulle skapa sitt magnum opus och filmade The Room på både 35 mm och digital film (DV), en synnerligen icke-ortodox bladning, särskilt som DV från tidigt 2000-tal skiljer sig enormt i kvalitet mot dagens digitala filmer – och inte minst mot 35 mm. Francos filmatisering simulerar samma val och därför går bilkvalitet upp och ned, med flit, även på Blu-rayutgåvans bild. Det blir dock aldrig dåligt, utan snarare ökar det känslan av autenticitet och fångar tidsandan.
Ljudet låter mycket bra, med generös bas och välbalanserad dialog, som i huvudsak förläggs till fronthögtalarna. Surround används sparsamt och när det är befogat, precis som väntat i ett drama / svart komedi.
Extramaterialet är en blandad påse. Roligast är såklart kommentarspåret med Franco-bröderna, Wiseau och Sestero (som de två spelar i filmen). Anekdoterna och galenskaperna löser av varandra. I övrigt är det tre featurettes man kan ha eller mista, delar av dem finns även i filmens början.
På minussidan så måste vi säga att den svenska textningen känns slapp och slarvig, mängder med stavfel som stör upplevelsen och ibland vet man inte om översättaren försöker härma Tommys knackiga grammatik eller bara gjort jobbet med vänsterhanden?
Summering: The Disaster Artist är en tragikomisk film, som ändå lyckas fånga värmen och den genuina passionen som det innebär att göra film – även dålig sådan. James Franco är mästerlig i rollen som Tommy Wiseau (en skandal om sexuellt ofredande kan ha påverkat hans uteblivna Oscarsnominering, då han vann alla andra utmärkelser det året) och även resten av skådespelarna gör ett fint jobb. Det hade varit lätt att göra Francos filmatisering till lyteskomik, där den mentalt funktionsnedsatte mannen som kallar sig Tommy Wiseau och säger sig kommer från New Orleans (fast alla tydligt hör hans östeuropeiska brytning) bara görs till åtlöje; en knäppgök med för mycket pengar. Men istället blir det en historia om drömmar, udda och oväntad vänskap, att kämpa igenom motgång och att göra det mesta av den hand livet gett en och ändå nå ett mål och en viss succé med något som andra fått stämpla som ”sämst”. Samtidigt som man betänker att det finns tusentals mediokra filmer och filmskapare därute som aldrig kommer att nå samma kultstatus eller publik. Och det är en bedrift värt att se en film om och ha i samling, när allt känns motigt och orättvist.
Så här sätter vi betyg på Senses