1994 minns jag väl, av flera anledningar. Dels för att jag då var 17 och “snart” skulle få uppleva “paradiset” genom att bli 18, men också för att jag träffade min första, stora kärlek. En annan kärlek uppstod då jag fick bekanta mig med en grå, liten låda som kallades Sony Playstation. På den tiden hjälpte jag till i en kompis databutik i Skövde (Svenska PC-Butiken, fd Fantasy World) och vi var som förtrollade av spelen på Sonys maskin. Den frenetiska glädjen att puckla på varandra i Tekken och känslan av att flyga fram i Wipeout kunde egentligen bara matchas av glädjen jag upplevt med Nintendo 8-bit, under 80-talet. Med Playstation kände jag att något nytt faktiskt var på gång – och så var det. Inom några år var Sony totalt dominerande på spelmarknaden, med en uppsjö fantastiska spel som redan nått klassikerstatus, även på uppföljarmaskinen Playstation 2.

Spola fram ett par år så har vi 2000-talet och tre jättar som slåss om marknaden. Nya i leken var “stora stygga” Microsoft, som med egna affärsmodeller och rå, monetär muskelstyrka skulle knuffa in sig på spelmarknaden med sin Xbox och sedemera Xbox 360. Nintendo, som de äldsta rävarna i gamet, gav upp teknikhysterin och valde att satsa på innovativt spelande med kroppsrörelser, på sin Wii, och Sony är, som ni alla vet, inne på tredje generationens Playstation med massa hästkrafter under skalet och Blu-ray-spelare som standard. Men vad har egentligen hänt med faktiskt spelande 2008?

Tittar vi på senaste årets utveckling i fråga om pris och – det som ändå är viktigast på en spelmaskin – spelutbud, så ser det ganska dystert ut för de gamla hjältarna. Medan Microsoft ständigt sätter ihop nya paket med Xbox 360, som i praktiken har tekniskt lika bra spel som PS3, så känns det som Sony och Nintendo står helt still och stampar. Idag kan du köpa en Xbox 360 i enklaste utförandet (Arcade) för så lite som 1799:-. Wii, som är en tekniskt underlägsen men ändå såpass “udda” maskin så den inte direkt konkurrerar på samma villkor, kostar fortfarande runt 2300:-… och då kan den inte ens spela dvd-filmer. Sonys Playstation 3 är rent sorglig i fråga om prisutveckling. Fortfarande kostar en nedbantad modell av originalet runt 4000:- och nu är det tal om prishöjning (!) pga det rådande, ekonomiska läget i världen i allmänhet och Japanskan Yen-valutan i synnerhet. Idag kan man alltså få ungefär tre Xbox 360 för priset av en Sony Playstation 3, om man också räknar värdet på spelen som följer med Xbox-paketet.

Men det sorgligaste av allt är att det känns så uppgivet bland två av tre utvecklare, som förväntas driva på spelutvecklingen. Wii:n har i princip haft tre-fyra stora releaser på hela året och lever fortfarande på att sälja Mario Kart Wii, som förvisso är ett bra spel, men släpptes i augusti. Och på kommande releasefronten ser det lika mörkt ut, inte en enda egentligt “het” titel väntas komma ut resten av året. Vad händer, Nintendo, ni var ju kungar – har ni slagit igen butiken i smyg? Blir det som med Segas Dreamcast, som dog i det tysta och plötsligt en dag bara meddelades att den lades ned?

På Sony-spelfronten är det inte heller så mycket muntrare. De allra flesta releaser släpps till både PS3 och Xbox 360 idag och är oftast identiska (om inte något bättre, mindre buggfria på 360). De som ska komma exklusivt till PS3 lyser med sin frånvaro. Little Big Planet (som enligt alla förhandsrapporter är riktigt bra) är försenat i Sverige och det “revolutionerande” Playstation Home-konceptet skulle väl ha varit ute för flera år sedan? Final Fantasy XIII är ett litet hopp – för fansen, men helt ärligt så ligger Sony egentligen inte mycket efter Nintendo i fråga om att prestera egna, unika titlar som dessutom motiverar inköp av marknadens dyraste spelmaskin (sorry, Blu-rayspelare som är bättre och klarar mer än PS3 finns redan ute för runt 3000 kr).

Nästan lika illa är det på den portabla fronten, där både Sonys PSP och Nintendos DS visar upp nya, marginellt förbättrade modeller av konsolen, men nästan inget i fråga om mjukvara att spela på maskinerna. Lätthet, batteritid och bättre skärm i all ära – men vad ska vi med maskinerna till? Får vi inga bra spel så är det inget maskinerna kan som en lite avancerad MP3-spelare inte kan lika bra, eller bättre.

Så just nu ser det ut som den amerikanska jätten Microsoft vinner, på alla fronter. Bra pris, hyfsad utveckling av tjänster och skapligt med nya, unika titlar (Scene it? och Lips lär stärka Xbox 360s position ytterliggare, då man slår sig in i familje-/partysegmentet och utmanar Buzz och SingStar). Detta står mot dyrare maskiner (Wii:n har väl inte prissänkts mer än 200kr sen release) med sämre utbud unika spel och färre utlovade nyheter på horisonten. Är det sista ordet? Har Sony och Nintendo tröttnat på förstaplatsen efter 20 respektive 12 år? Om inget radikalt händer framöver så får jag nog tolka det som ett “ja”.

På fredag är det dags, då får en äventyrslysten, möjligtvis höstdeprimerad, lev-ditt-liv-som-du-vill-hungrande spelpublik på Xbox 360 dyka in i Peter Molyneuxs sagovärld en andra gång. Det har gått 500 år i Fable-världen och fyra år i den “riktiga” världen, sedan Fable gjorde entré på förra generationens Xbox och sålde totalt tre miljoner exemplar (inkl PC & Mac-versionerna). Denna gång är det Xbox 360 som exklusivt (eller i alla först) får Fable II, då Microsoft sedan 2006 äger Lionhead Studios som utvecklat det.

Detta är en av årets mest efterlängtade titlar för mig – så det var med stor spänning jag satte mig bekvämt i soffan och tryckte på A-knappen…

Du som spelat originalspelet kommer väldigt snabbt att känna igen dig och för dig som inte gjort det så kommer här en kort resumé: Spelet är ett slags rollspelsblandat äventyr, där du spelar en namnlös hjälte som följer sitt kall (att fimpa en super-skurk), med en massa små frivilliga och ofrivilliga side quests på vägen. Under spelets gång kan välja om du vill lösa uppgifterna som god eller ond, ta genvägar och sno pengar ur en butik eller göra rätt för dig och jobba i samma butik. Din karaktär utvecklas därefter (så väl till det yttre som inre) och du kan alltså spela om spelet flera gånger, med olika utveckling av handlingen, om du väljer olika lösningar.

Det första man möts av i Fable II (förutom en uppdatering) är möjligheten att denna gång välja kön på hjälten/hjältinnan. Därefter spelas ett magiskt intro upp, som sätter stämningen perfekt för det kommande äventyret. Grafik, ljudeffekter och musik kombineras så det ger rysningar och gör en spänd för vad som komma skall (nästan lite old-school sådär, som på nittiotalet, när mellansekvenser gjorde spelen bättre). När du väl får kontroll (efter Lionheads sedvanligt, halvtorra humor) så blir igenkänningsfaktorn ännu högre. Fable II väldigt likt ettan, på nästan alla vis. Allt från kontroller, knappar och spelkänsla. Visst, grafiken är högupplöst och något vassare, ljudet är i 5.1 med något bättre röstskådespel och frame raten är verkligen inget fel på. Men det känns ändå inte som jättemycket hänt på fyra år. Och det är på gott och ont (ursäkta ordvitsen).

För även om nackdelen med Molyneuxs kaxiga rocker-attityd och “jag-gör-spel-som-låter-dig-göra-allt-du-kan-drömma-om”-polemik, är att spelen i princip aldrig kan leva upp till hypen, så är hans spel ändå alltid bra, underhållande och på något vis barnsligt personliga (det är oförklarligt kul att man kan få vara både ond och god, i all sin enkelhet). Fable var i slutändan inte allt det lovade, men jag hade väldigt roligt med det och det känns härligt att man faktiskt känner igen sig så pass mycket i tvåan att man i princip bara kan plocka upp kontrollen och börja spela. Strider, erfarenhetspoäng (som du kan uppgradera dig för), mini-quests och social interaktion är i princip oförändrat, samtidigt som man bland annat lagt till mer avancerade sätt att tjäna pengar (du kan t ex äga en butik, som drar in pengar även när du inte spelar), en ständig, emotionellt bindande, kompis i form av en hund (som du bara behöver komma ihåg att klappa och utfodra, så hjälper han dig slåss och leta skatter) samt även möjligheten att spela Co-op eller online.

Världen, i spelet kallad Albion, har också gjorts större till ytan (tio gånger större, hävdar Lionhead) vilket såklart ger fler ställen att utforska och plats för fler gömda skatter.

Fable II är smidigt scriptat, välkonstruerat och lyckas dra in spelaren i handlingen nästan omedelbart. Den första biten, som är ganska uppstyrd och tutorial-betonad, lär dig i princip allt du behöver veta. Sen rullar spelet sömlöst på, från den ena punkten till den andra, från det ena uppdraget till nästa. Du kan själv bestämma när du vill ta en paus och spara (du kan dock bara ha en sparning åt gången, vilket gör back-tracking svårare), något som i princip avgörs av hur trött du är, då berättandet håller högt tempo och angelägenhetsgrad, vilket drastiskt minskar risken att bli uttråkad.

Om jag ska summera min upplevelse av Fable II så är jag både väldigt nöjd och någonstans lite besviken. Nöjd för att jag fick i princip det jag ville ha och förväntade mig. Besviken för att hypen återigen var något större än själva spelupplevelsen (ja, någon stans hoppades jag väl på ännu mer…). Då jag gillade originalet på Xbox så är jag – ironiskt nog – inte så besviken på bristen av utveckling i tvåan. Det funkade ju bra i ettan och är minst lika bra här, fast med snyggare grafik, så – varför klaga? Jag kommer i alla fall spendera många höstnätter i Albion framöver, den saken är säker. Jag hoppas vi ses online.

På en liten tråkigare not så blir den kommande Limited Edition-utgåvan av spelet inte så läcker som man först utlovat (hmmm…). Figuren och samlarkorten är borttagna pga “tillverkningsproblem” och det sänkte iaf mitt ha-begär en bra bit. Därför kan du lika gärna köpa den vanliga “vanilj”-utgåvan, som man säger om dvd, även om priset också sänkts på LE-utgåvan så det bara skiljer ca 50 kr. LE eller Standard – valet är ditt ;)

Det kan verka som jag inte gör annat dagarna i ända än spelar tv-spel och ser filmer. Men om sanningen ska fram så sker det mest på helger, när jag verkligen försöker koppla bort mitt jobb som skådespelare, som pågår 8-22 varje vardag. Hann sitta lite igår och ägna mig åt mina laster. Drog igång en idé jag haft länge: Eftersom jag är spel-freak och äger alla konsoler (har slutat spela på PC, hade inte råd med uppdateringarna i den takt de krävdes…) så gick jag in på utmärkta Gamerankings och valde att kolla deras sammanställning av världens, hittills bästa spel. Gamerrankigs sammanställer betyg från de flesta större medier på nätet och räknar på så vis ut ett genomsnitt som är ganska välgrundat. Jag har satt som mål för mig själv att ha spelat (helst helt igenom) de tio bäst rankade spelen på varje konsol (du kan kolla vilka dessa för tillfället är under “rankings”).

Började av någon anledning med Xbox 360, där Epics hyllade Gears of War saknades på min meritlista. Köpte spelet på någon rea för ett år sedan cirka, men nu var det alltså äntligen dags att se vad jag gått miste om. Löften om “röjjiga shoot-outs” och “feta monster som du kan döda med motorsåg” lät som ett helt OK sätt att fördriva en eftermiddag på. Första-intrycket var hyfsat, en ganska snygg värld ritas upp, men den fina stämningen förstörs snart av riktigt trist och oinspirerat röst-skådespeleri, där en supersoldat fritar en annan ur ett fängelse (det är du) och sen går de på slaktuppdrag mot utomjordingar som kallas locusts (ung “stor gräshoppa”). Det ska föreställa ett klassiskt röjarspel, utan egentlig story eller djup och det vore OK, om spelet ändå skulle ha känts så spelbart att det blev engagerande. Men istället får vi – förutom gubbar som ser ut som de är förstoppade större delen av tiden och talar på samma sätt – en linjär och upprepande shooter där kontrollen tidvis känns som den lever sitt eget lilla liv. Spelet är uppbyggt enligt modellen: gå, ducka bakom skydd, skjut ned folk – da capo, gå, ducka, skjut, gå… När detta dessutom ackompanjeras av sekvenser man måste spela igenom innan man kan spara, annars måste man göra om dem helt från början, så kommer frustrationen sakteligen in i ens själ. När anledningen dessutom är att man dör på sista figuren man har kvar att skjuta, innan “sekvensen” är klar, är att ens egen figur verkar göra lite som den vill med duckande bakom diverse skydd, ja då blir det synnerligen svårt att motivera sig att spela vidare öht.

Jag trodde verkligen jag hade missat något, alla fullpoängare som regnat över Gears of War måste väl betyda något? Nä, tydligen inte. Men i alla fall så besparar det mig utgiften att investera i tvåan som kommer i höst, om den nu mot förmodan inte skulle vara påtagligt bättre på ovan punkter.

Alla ni som läser bloggen vet att jag är Ratchet & Clank-fan. Sony har ju släppt en del i historien till PSP, under namnet Size Matters. Eftersom jag ofta har med, men sällan orkar spela, PSP på resor så såg jag fram emot PS2-konverteringen av spelet. Döm till min förvåning när jag då får ett R&C-spel som känns föråldrat, slött och helt oengagerande. Som när man liksom blåser upp PSP-spelet på storskärm. Spara dina pengar och skippa det, eller spela det på PSP, där känns det iaf helt OK. Fast när du ändå är igång och sparar så uppmanar jag alla PS3-ägare att spara till i höst, då den fristående “episoden”, The Quest for Booty släpps på PSN (Playstation Network). För er som är nyfikna så bör ni logga in på PSN och ladda ned presentationsvideon redan idag – det spelet kommer att rocka! En slags kortare uppföljare till senaste PS3-spelet, Ratchet & Clank: Future, som dessutom kommer att vara billigare (släpps på amerikanska PSN den 21:a augusti för 14.95 dollar, under hundra spänn). Permission to drool granted.

Såg också den irländska filmen Once igår, om ett musikerpar som träffas, gör lite skön musik ihop och skiljs åt. Enkelt, okonstlat och med helt underbart soundtrack, för oss som gillar singer-songwriter-stuket. Lyssna på låten “Falling“, som dessutom gav dem en Oscar vid årets gala.

Skrytmånsarna Team Ninja, som tidigare gjort sig kända för att under Tecmos label ge oss grafiskt imponerande – men innehållsmässigt skiftande – spel till Xbox 360, är tillbaks i rampljuset igen. Denna gång med uppföljaren till det kanske svåraste spelet i mannaminne, Ninja Gaiden. Uppföljaren har fått det kreativa och något självklara namnet Ninja Gaiden II och innehåller vissa skillnader från föregångaren, även om de inte är enorma. Grafiken är precis som tidigare strålande, sett till miljöer, bakgrunder och detaljer i spelvärlden – även om variationen på karaktärsdesignen lämnar utrymme för mer.

En väsentligt skillnad från förra spelet är att normal-nivån nu verkligen känns mer som en utmaning på normal nivå, i alla fall till en början. Spelet har dock, till skillnad från ettan, en kamera som mer eller mindre lever sitt eget lilla liv och det är tidvis ett smärre helvete att hålla både koll på den och på karaktären (som du ser i tredjepersonsperspektiv) när striderna är som hetast eller när du ska fnula ut exakt hur du ska gå, på de något likartade banorna.

All in all så känns Ninja Gaiden II inte helt lysande i sin genre, särskilt inte om man jämför med andra spel i toppskiktet (God of War-spelen till Playstation2 till exempel). Trots brister kan det vara värt att kolla in om du diggar ninja-spel och klassiska hack’n-slash lir, men låt inte de vackra och blodiga stillbilderna blända dig – detta är trots allt mer av en grafisk uppvisning än ett välgenomarbetat hugga-spel. Med en kamera som kommer att få dig att skrika av frustration, särskilt mot senare banor där svårigheten ökar.

Precis som jag skrev på spelforum så är Devil May Cry 4 ett av de roligaste, mest adrenalinstinna plattformsröjarspelen på mycket länge, särskilt för oss som gillade tidigare delar eller Castlevania-spelen i 3D (japp, jag gillar dem – allihopa!). Särskilt bossarna är en kick av rang, även om de är mer imponerande första gången än andra och definitivt mer så än trejde (kom igen nu, Capcom, lite skam i kroppen har ni väl ändå?).

Hursomhelst, fantastiskt kul upplevelse i 8-12 timmar som det varar och ett givet köp på PS3 eller Xbox 360.