Jag spelade inte orignalspelet Bionic Commando till NES särskilt mycket när det kom. När jag för några år sen började samla på gamla konsoler så “återupptäckte” jag det. Ett charmigt, men attans svårt, litet plattformsspel.

En sisådär 25 år senare är det dags för en uppdatering och uppföljare till mannen med den långa, bioniska armen. Nathan Spencer heter hjälten, som i början av årets spel sitter på death row i ett amerikansk fängelse. Men en incident gör att han återinsätts i tjänst och får tillbaka sin robot-arm, som visar sig vara mycket användbar. Svenska (sträck på er, som Edward Af Sillén skulle ha sagt…) utvecklarna GRIN har fått en utmanande uppgift av Capcom; att såväl förvalta en klassiker, som att ge oss ett modernt spel. Och det funkar – för det mesta.

Bionic Commando är som helhet ett väl genomfört spel, men inte helt utan en del småirriterande skavanker. På plussidan är det relativt enkelt att komma igång med (pga den smarta uppbyggnaden av storyn, som i sig kanske inte är superoriginell), för det mesta väldigt snyggt och smidigt och det innehåller en hel del roliga, små retro-nickar som collectibles i bitmap-grafik och 80-talsslingor. Det dynamiska, multikanalsljudet förtjänar också att lyftas fram och framförallt höras på en bra anläggning. På minussidan är presentationen ojämn, introt växlar mellan stämningsfullt, till ganska enkla modeller på gubbarnas ansikten och ojämna insatser av röstskådespelarna. Det finns också en störande “tearing” då och då som verkligen inte borde finnas där, i videosekvenserna, som drar ned helhetsintrycket. Svårighetsgraden måste nog betecknas som åt det högre hållet. För även på normal nivå lär du dö en hel del gånger, bara pga att det tar tid att lära sig svinga och använda armen. När det är som bäst svingar man runt och känner sig som Spindelmannen, när det är som sämst svär man över trial and error-upplägg, inexakt kamera och tidvis svajjga kontroller. Men för det mesta funkar det bra och check pointsen är väl utsatta (men varför spelet laddar om mellan varje dödssekvens förstår jag inte?).

80-talsföregångaren

Som helhet är det kul action större delen av tiden och ganska kul plattformselement. Det är inte riktigt lika självgående som Prince of Persia, utan betydligt svårare, men det är ändå tillgängligt för de flesta action-/och plattformsfans. Och jag tycker nog originalets känsla överförts väl till 2000-tal. Jag känner mig generös och ger en fyra, även om den inte är tokstark. (4/5)

När någon slår en home run med ett koncept så är det lätt att vilja apa efter. Microsofts From Studios ger ut sitt Ninja Blade, ett action-spel i framtidsmiljö till Xbox 360, med en ninja som bekämpar en mutant-invasion år 2015 i Tokyo (!). Storyn är lövtunn och man kastas rakt in i röjjet, som består av Quick-time-events (QTE, som på sätt och vis infördes i mainstream-spelen av Dreamcast-klassikern Shenmue) och slaktar-action á la God of War, tillspetsat med lite Prince of Persia (2008-versionen) wall runs och inte-helt-fysiskt-korrekt-akrobatik.

Ninja Blade QTE-sekvens

Vill man vara snäll kan man säga att Ninja Blade lånar av de bästa. Vill man vara elak kan man säga att spelet är helt igenom generiskt och inte kommer med en enda egen idé – allt har i princip gjorts förr och då dessutom bättre, exempelvis tightare kontroller. Storyn är i det närmaste obefintlig, men det gör egentligen inte så mycket utan jag uppskattar att man kastas rakt in i själva spelandet istället för att genomlida timmar av cut-scenes med ursäkter för handling. Och samtidigt som jag kände mig relativt underhållen under tiden spelet pågick så kan jag inte direkt säga att jag längtade till det mellan varven. Ninja Blade är helt OK om du gillar genren och godkänt tidsfördriv tills Kratos gör sin Playstation 3-debut i sommar, men som fullprisspel är jag osäker på om jag skulle rekommendera inköp (3/5).

På filmsidan har jag kikat på Beverly Hills Chihuahua (Chihuahuan från Beverly Hills) som legat etta på biotoppen i USA och nu kommer på Blu-ray från Disney. Talande, delvis datoranimerade djur med människoröster kan vara fullkomligt geniala (såsom Oscarnominerade Babe – Den modiga lilla grisen) till helt värdelösa (finns många exempel där). I början har filmen sin charm och symboliken av hårt den hårt arbetande mexar-Chihuahan som blir kär i en överklass-chihuahua från Beverly Hills – som han sen får rädda från just Mexico, är inte direkt subtil. Bilden är som väntat mycket bra på en så här modern film, levande och vibrerande färger och i princip inga skavanker alls. Ljudet, som presenteras okomprimerat i sin bästa form, låter riktigt nice. Bra tryck i basen och överlag väldigt aktiv surround som passar filmens ungdomliga MTV-stil väl. Extramaterial finns hur mycket som helst, mest av sorten korta featurettes. Personligen är det lite för enkelt, lite för platt och “på låtsas” och alldeles för lättuggat. Har du barn så kan du hyra filmen på Blu-ray, en eftermiddag, det är nog uppskattat, men jag är högst tveksam till att någon över 12 skulle finna filmen särskilt stimulerande. (2/5).

Beverly Hills Chihuahua gör det inte svårt för sig

På den allvarligare fronten har Disney släppt fem-faldigt Oscarnominerade Tvivel (Doubt). Det är filmen som baserats på en pjäs, om en präst som misstänks för övergrepp mot ett barn och det triangeldrama som uppstår mellan kyrkans rektor (en, som alltid, makalös Meryl Streep), prästen (fantastiske Philip Seymour Hoffman) och den unga skollärarinnan (nominerade Amy Adams). Det blir uppenbart på flera sätt att Tvivel är en pjäs. Det är väldigt mycket dialog (oftast välskriven sådan), få platser och ganska intima konflikter mellan ett par huvudkaraktärer (i detta fall de nämnda, samt pojkens mamma som gestaltas av en sublim Viola Davis). Skådespeleriet är verkligen av högsta klass i Tvivel och det är också det som räddar filmen och gör den sevärd. För storyn i sig är inte så elektrifierande och de många och långa resonemangen om tro, tvivel och moral gör sig inte toppenbra i filmform. Det finns delar som berör mer än andra, men på slutet känns filmen ändå inte som att den lämnat det avtryck på tittaren den borde, med tanke på materialet och ämnet.

Bilden känns perfekt balanserad. Den har en liten touch av “retro” med en mycket liten nyans av gryn och kort skärpedjup á la 35mm-film, samtidigt som den är skarp och detaljrik. Färgerna är varma och naturliga och kontrasten i de mörka scenerna är väl avvägd. Ljudet presenteras i DTS Master Audio och det är väl inte den optimala filmen att pressa det ljudformatet till max med. Men det är bra bas som gör talet, som är så viktigt, kristallklart. Seymour Hoffmans inledande predikan är perfekt exempel på det. Menyn på BD:n är lite småtorftig och extramaterialet är inget man direkt höjer på ögonbrynen åt, men det är OK för filmen (som inte lär köpas i första hand av utgåve-jägare).

Mästarna i en av filmens bästa scener

Fantastiskt skådespel i film som aldrig riktigt lyfter. Sevärd för skådespelarna, men ha inte alltför höga förväntningar. (3/5)

Capcom har en stark vår line-up, förutom nyligen lanserade Street Fighter IV så har de också det hett efterlängtade Resident Evil 5 på ingång (lämpligt nog fredagen den 13:e mars) till Xbox 360 och PS3. Jag har haft glädjen att få grotta ned mig i PS3-versionen av skräcken som bjuds under de senaste dagarna och kan väl snabbt konstatera att Resident Evil 5 varit väl värt väntan.

Liksom miljontals andra gamers så spelade jag och blev vettskrämd av Resident Evil som först utkom 1996 till Playstation. Scenen där hundarna hoppar in genom fönstret i hallen lär ha givit många svåra traumer kring dobermanns (faktiskt så fick spelet en helt OK filmatisering av Paul WS Anderson 2002). Men sen orkade jag aldrig riktigt igenom de otaliga uppföljarna till otaligt antal format. Inte för att de var dåliga, utan för att jag helt enkelt hade så mycket annat jag ville spela till alla andra format som jag ägde. Så hela spelserien föll lite glömska hos mig. Jag köpte förvisso det omtalade Resident Evil 4 men har faktiskt aldrig kommit kring att öppna plasten och spela det… (jo, jag ska – när jag betat av allt nytt som hela tiden kommer in)

Resident Evil 5 omdefinierar sig självt direkt. Denna gång flyttas vi och den kvarvarande hjälten Chris Redfield till Afrika. Kollegan Jill Valentine har gått bort (eller har hon det?) och en ny partner, Sheva, introduceras. Uppdraget består i att man ska röja undan resterna av Umbrella-organisationens framfart i den bortglömda kontinenten. Det muterande viruset har hamnat i afrikanska krigsherrars händer och snart befinner man sig i en alltför välkänd situation – trängd av tjugotals zombies som inte vill något hellre än att infektera dig också. Men denna gång sker det mitt på ljusa dan – i en svettigt, sunkig, afrikansk miljö (och innan PK-riddarna börjar grina så, nej, jag tycker inte det är det minsta rasistiskt menat). Man kan tycka att RE utan mörker är som Mario utan svampar, men så fel man kan ha. Du kommer att få uppleva fullkomlig terror och panik, då spelet bjuder på såväl trånga utrymmen där du har zombies mot strupen, som skenande horder som anfaller dig på torg och nedgångna byggnader.

Upplägget påminner mycket om de gamla spelen med tredjepersonsperspektivet som används väldigt väl och ger en helt annan identifikation än FPS. Men man har också sneglat på ex Devil May Cry 4:s briljanta deluppdrag med bonuspengar och uppgraderingsmöjligheter mellan varje kapitel. En annan grej man tagit till vara på från DMC4 är de spektakulära “boss-fighterna” – du kommer bli både skrämd, utamanad och road av några av de som väntar i Resident Evil 5!

Grafiken är ypperligg, spelets starka trumfkort. Den afrikanska hettan känns ända i in i porerna, dammet och stanken av lik och djurkadaver blir obehagligt reell för mig i soffan. Miljöerna – mestadels enkla afrikanska kåkstäder varvas med grottor, trånga tunnelsystem och kloaker. Ljudet är väl använt, man kan höra var fienderna kommer ifrån och din partners röst rör sig mellan högtalarna beroende på er position i förhållande till varandra. Röstskådespeleriet får godkänt, Sheva är tyvärr lite trist och stel och drar ned inlevelsen en del, men de flesta andra figurer – inklusive hjälten Chris, är bra.

Resident Evil 5 har den där kvaliteten som gör att man inte vill lägga bort det. Även om spelet tenderar till viss upprepning (jag orkar inte räkna hur många dörrar man måste öppna på varje bana) och har lite andra småproblem i fråga om vissa omständliga knappkombinationer som tar ett tag att memorera och vänja sig vid, blandat med ett lite för avancerat inventarie-system som är en säker död att börja fippla med under strid, så förlåter man det lätt för att det är så jäkla spännande, tillgängligt och stämningsfyllt. Man vill se vad som bjuds härnäst, hur historien utvecklas och vilken skräck som väntar efter nästa dörr. Och det är ett fantastiskt gott betyg. Capcom ska ha stor eloge för att ha vågat ta genren “vidare” och bevisar att mörker inte alls behöver vara enda sättet att göra skräck på. Det är lika effektivt på dagen, för det finns sannerligen lika många sätt att skrämma spelare på som det finns fantasi. Och Resident Evil 5 har gott om den varan. Vårens bästa spel? (5/5)

Not: Pga gällande publiceringsregler så har jag ej kunnat utvärdera online-läget i spelet. Mer om det efter releasedatum.

När jag först hörde talas om titeln Halo Wars, så trodde jag det rörde sig om någon ny, FPS-fest á la Counterstrike där en massa spelare på nätet skulle få fragga varandra hej vilt som olika Halo-karaktärer. Men istället för (ytterliggare) ett FPS får vi ett RTS (Real Time Strategy) från Microsoft och Ensemble Studios.

Historien utspelar sig i det för många välkända Halo-universumet, en tid innan det första Halo-spelet (lite krånligt, men never mind – det är bara bakgrundsinfo). Spelaren, dvs du, tar kontroll över en armé från UNSC-krigsskeppet “Spirit of Fire”. Ditt första uppdrag blir bland annat att rädda ett par undsatta soldater och hitta en förlorad bas. Senare kommer fullskaliga krig mot de elaka Covenants och då du spelat igenom det kampanjläget, så varför inte byta till den mörka sidan och styra Ghosts, Grunts och Scarabs och låta dem kalasa på UNSC-soldater?

Halo Wars känns genomtänkt i upplägg och genomförande och är mycket enkelt att komma in i. Det finns en föredömligt kort och tydlig tutorial som du kan (och bör) spela igenom först, som lär dig grundknapparna och några tricks. Du som spelat RTS förut kommer känna igen i princip allt. Sen bär det iväg – olika uppdrag med olika förutsättningar, som du dessutom kan välja svårighetsgrad på. Efter ett tag bryter hela helvete löst och du styr över fullskaliga stridsfält, som innehåller allt ifrån massakrerade soldater och baser som bombas från luften.

Xbox-kontrollen är perfekt till spelet. Det går snabbt förstå vad varje knapp gör, det är smidigt att få en överblick och enkelt att få till de kommandon man vill (flytta, anfall, bygg, etc). I princip allt är “snott” från klassikern Command & Conquer, spelet som var det stora genombrottet för genren (även om man skulle kunna säga att Westwoods eget Dune II faktiskt var ett av de första, riktiga RTS-spelen). Du bygger baser, som i sin tur kan bygga enheter som i sin tur kräver resurser som du kan “harvesta”. Det är lustigt att Halo-serien på sätt och vis gått åt motsatt håll från Command & Conquer – några hardcore-fans kanske minns C&Cs mindre lyckade gästspel inom FPS-geren i spelet Command and Conquer: Renegade? Till skillnad från det så funkar Halo-världen alldeles utmärkt som RTS. (4/5)

Fick några bilder på fightern Tekken 6 (Xbox 360-versionen), som kommer i höst. Ser onekligen jäkligt fräscht ut och stadiga 60 fps utlovas av Namco. (klicka på bilderna för större versioner).

FILM

Det finns en hel del bra releaser så här års, men givetvis ska du – som den filmfan du är – satsa på det senaste och läckraste på Blu-ray (för du har väl önskat dig en Playstation 3 i julklapp, eller köper en “till barnen”?).

Warner släpper två filmer som kan passa alldeles utmärkt att bänka sig med när första omgången julmat är över (du kanske ska hoppa över de 8 timmarna obligatoriska ”SVT-julaftonsklassiker” i år?). Den första, lite mer familjeanpassade, är Star Wars: Clone Wars. Det är en dator-animerad historia som ger lite mer kött på benen åt berättelsen om Anakin och Obi-Wan (som en mellanfilm till tvåan och trean skulle man kunna säga). Här får du bland annat återse gamla bekanta som Yoda, Mace Windu och Count Dooku, men även träffa nya ansikten i form av den kaxiga Padawan-lärlingen Ashoka och Jabba The Huts son. Snyggt, men bitvis lite stelt så detta ändå helt perfekt underhållning för hela familjen (särskilt om ni gillar Star Wars). 3/5

För de lite äldre eller härdade barnen så kan utgåvan av The Dark Knight med fördel avnjutas. Bild och ljud är i absolut toppklass, och även om jag hade mina reservationer mot filmen när jag först såg den, så kan man inte komma ifrån att det är två och en halv timme väldigt välgjord underhållning och riktigt bra inom genren. Att Blu-ray-utgåvan innehåller timtal med extramaterial är ju heller ingen nackdel. 4/5

Disney har varit skickliga att kapitalisera på julen och göra den till ”sin” högtid (ihop med Coca Cola). Pixars senaste film, Wall-E, finns nu ute på Blu-ray och ser – precis som väntat, helt makalöst bra ut (animerat och digital teknik har alltid hjärtat varandra). Personligen tycker jag filmen är välgjord och berörande, men lite hypad – det är inte ”världens bästa tecknade film” som vissa vill få det till (in fact tycker jag Råttatouille var bättre förra året) men det är helt klart en sevärd och väldigt söt film som kan passa alla med inte-alltför-cynisk-syn på livet och framtiden. 4/5

När vi ändå är inne på tecknat så bör du heller inte missa Paramounts sköna Blu-ray-utgåva av skrattfesten Kung Fu Panda. Bilden är som väntat – helt suverän, men vad som är extra kul är det helt fantastiska ljudet! Det engelska Dolby TrueHD-spåret låter verkligen ljudanläggningen jobba hårt och flera scener ur filmen är regelrätta referensscener (t ex när Tai Lung flyr från fängelset), som utmärkt visar på hur surroundeffekter bäst används när man har bandbredden att dessutom få dem att låta bra Enda minuset på utgåvan är att extramaterialet är lite skralt och saknar kortfilmen Secrets of the Furious Five, som jag sett fram emot. 4/5

SPEL

Julen och mellandagarna (och särskilts årets lyckligt infallande lång-ledighet) är också en alldeles ypperlig tid att komma ikapp på spelfronten. Personligen finner jag det svårt att få tid till 40-timmarsäventyren nuförtiden, men just denna ledigheten kan som sagt vara perfekt tid att komma till bukt med det och äntligen spela igenom det där Final Fantasy XII jag köpte förra året och inte rört. Ett spel jag däremot vet att jag kommer lägga mycket tid på är det kära återseendet med Prince of Persia, från UBI Soft. Det är ganska exakt 20 år sen det banbrytande originalet kom och efter att ha lärt mig bemästra det och klara det på under en timme (som var tidsgränsen) så föll jag aldrig för någon av prinsens efterföljande 3D-inkarnationer (även om jag hörde att Sands of Time var bra). Nu är han åter tillbaka i 3D, men denna gång utan undertitel. UBI Softs Montreal-studio har valt en ny approach med celshading-grafik (som jag älskar, då den ger en tecknad-fantasy-film-känsla) och ett system där du egentligen inte kan dö – varje gång du trillar ned för ett stup, eller förlorar i en strid så blir du ”upplockad” av din lojala följeslagerska Elika. Det kan låta för enkelt och rent av tråkigt – men tänk efter: effekten av det är ett mycket mer engagerande och sömlöst spel. Skulle du istället behöva spara och ladda om ständigt inför varje farofyllt uppdrag (och spelet är ju fullt av dödsföraktande akrobatik, där man inte helt sällan hoppar lite fel) så skulle det fullkomligt hacka upp spelupplevelsen. Nu får du istället flöde och kan koncentrera dig på storyn och att spela vidare. Och man vill verkligen inte lägga ifrån sig spelet! Det är inte världens svåraste spel, men så länge det varar är det en otroligt rolig upplevelse, som med fördel kan njutas i vänners och familjens glada sällskap. 5/5

Sällskapsspel hör ju också julen till. Förutom otaliga SingStar-versioner som kommit (ABBA, Boy band vs Girl Band och Disney, för att nämna de roligaste) så har Xbox 360 fått sin ”klon” Lips (som jag inte fått ett eget ex i tid att testa själv, tyvärr) och även filmfrågesport (som Edelman PR heller inte hunnit skicka, hrm hrm – börjar de lägga av sig?). Ett sällskapsspel som är en klassiker i ny tappning, till alla format, är EAs Monopol. Det klassiska affärsspelet har piffats upp med mini-spel och även snabbats upp i format, så det är lite mer fartfyllt. Inte för alla men värt att kika närmare på för folk födda på 80-talet eller tidigare samt har någon form av förhållande till brädspelet.

Du som tröttnat på gull-gull och sällskap och är 18 år (right), kan med fördel fördriva julfriden med Left4Dead (EA/Valve till Xbox 360 och PC). Det är en skön och extremt röjig Zombie-shooter med regelrätta horder av snabba zombies, som inte vill något hellre än att sätta tänderna i dig. Och du och dina tre vänner vill såklart inget hellre än sätta en kula i pannan på dem. Vill du ha mer stämning och mörker, men i lugnare tempo så kan du kika på det kusliga BioShock (Take2) till Xbox 360 och numera också PS3. Ett annat actionbetonat spel som hamnar någonstans mellan de två är Epics Gears of War 2 (Microsoft, Xbox 360) som på många sätt är en förbättring över den i mitt tycke bleka ettan (större banor, bättre flöde i spel och story samt multiplayer och co-op). 4/5 till alla spelen ovan.

Så, det var några underhållningstips för sena julshoppare! Det var också allt för i år på senses.se. Nu tar jag en välförtjänt jul- och nyårspaus från skrivandet och återkommer efter 1:a januari. Så vi ses ”nästa år” kan man väl säga. Till dess hoppas jag du får äta och dricka gott, lyssna på härlig musik (Spotify äger!), se massa bra film, spela massa bra spel, titta på vackra ting och inspirerande bilder och känna att livet är till för att levas och upplevas.

God Jul och Gott Nytt År till alla härliga läsare!

Svenska DICE har varit rätt upptagna sen EA köpte upp dem, inte minst med att förvalta sin enormt populära Battlefield-serie. Det var med stor förväntan jag såg fram emot deras Mirror’s Edge, ett action-spel i förstapersonsvy om en ung kvinna som jobbar som kurir, i en dyster framtid. Ditt uppdrag är att via stadens hustak hoppa, rulla och ibland slåss, genom hinder som står i din väg mot målet.

“Sporten” eller fenomenet Parkour har alltid tilltalat min fantasi. Dels för att jag är för höjdrädd för att själv någonsin prova något åt det hållet, men också för att det verkar som en slags “realistisk flygsimulator” för individen. Därför hoppades jag att Mirror’s Edge, skulle vara just det – en parkour-simulator. Istället visar det sig vara ett ganska hårt skriptat förstaspersons-actionspel. Man får förvisso hoppa, springa, rulla och slåss, men det är väldigt begränsat, tidvis väldigt svårt att få in exakt och inte sällan väldigt fragmentariskt i konstruktionen. I sina bästa stunder hettar det till och man får nästan svindel av pulsen och de dödsföraktande hoppen – men oftast stannar spelet upp och tvingar dig smyga, eller, i exakt rätt ordning ta dig förbi x antal hinder.

Grafiken är ett av spelets stora trumfkort och flyter på något bättre i PS3-versionen än på Xbox 360 – även om jag gärna offrat lite detalj mot stadiga 60 frames per sekund istället. Ljudet gör sitt för stämningen, men är inte något som sticker ut nämnvärt.

Mitt stora problem med Mirror’s Edge är att det känns som väldigt mycket yta och väldigt lite engagerande innehåll. Storyn är lövtunn, sekvenserna är för rigida (oftast finns bara ett enda sätt att ta sig runt ett visst problem) och den uppmanade passiviteten i strid, blandat med många “problem-uppehåll”, gör att spelets flöde och engagemang stannar upp. Det är inte ett horribelt spel, men det känns som en besvikelse i förhållande till vad det kunde ha blivit – den häftigaste “springa-på-tak-och-hoppa-simulatorn” som gjorts (med väldigt lite konkurrens)! Nu är det istället en snygg, men alltför stel komposition och halvlyckad amalgamering av förstapersons-action, problemlösande och trial-and-error-timing. Prova innan du köper. 3/5

Jag tror en av anledningarna att jag tycker hösten känts rätt OK senaste femton åren är att den är full med bra spel (oftast). Ett återkommande glädjeämne sen 1994 är Electronic Arts årliga FIFA-fotbollsspel. Mycket har hänt på 12 år, inte minst att FIFA började få allvarlig konkurrens av en japansk utmanare vid namn Pro Evolution Soccer (PES), från Konami (några föll också för International Superstar Soccer (ISS) från samma spelhus i slutet på nittiotalet). Personligen spelade jag livet ur FIFA-spelen fram till ungefär 2004/2005, då jag föll pladask för PES 3 på Playstation 2. Sen dess tycker jag PES-serien passat mig och min spelstil bättre och har varit mer utvecklande än FIFA-spelen, som stod ganska still ett tag. Nu är det annorlunda, nu känns det som FIFA blir mer och mer utvecklat för varje år och PES skulle behöva lite mer framåtanda (å andra sidan, hur fixar man något som känns nästan perfekt?).

I år har tillverkarna kommit ikapp varandra i årtal och vi har FIFA 09 (Xbox 360) i ena ringhörnan och PES 2009 (PS3) i andra. Jag förutsätter att du vet vad fotboll är och att du förstår sporten om du tar dig tid att läsa denna jämförelse, så jag går direkt på höjdpunkterna i matchen.

Konami gjorde bort sig med PES 2008 på PS3 förra året. Jag gav spelet på tok för generöst betyg på spelforum, då det var ett spel som trots otaliga, obligatoriska uppdatering aldrig fick bukt med en massa buggar och problem och kändes som en beta som aldrig skulle ha kommit ut (horribel frame rate, slow motion-straffar mm). Glädjande nog kan jag säga att alla de problemen är borta ur PES 2009. Allt är bättre: grafiken är vassare, frame raten är silkeslen, spelmekaniken har tweakats ett steg längre och bjuder på ännu piggare gubbar, som presterar riktigt fin fotboll när de är i form. Mycket är sig likt, så du som spelat något PES-spel sen trean lär känna igen dig och komma in i det hela snabbt. Nytt för i år är ett läge som heter “Become a legend”, där du får skapa och styra en viss gubbe i ett lag och sen försöka spela upp dig till världslagen och till att bli betraktad som en legend. Forward är såklart roligast, att få vräka in egna mål, samtidigt som spelet prövar dig från oslipad 17-åring som får en hel del bänktid i början, till att få axla hjälterollen och försöka avgöra viktiga matcher som inhoppare (tills du skaffar dig din givna plats i startelvan).

EAs FIFA bjöd redan förra året på en del förändringar i spelmekanik – spelet blev mer taktiskt och fick större dimension i de tekniska kraven på spelaren. Knappkombinationerna känns först oändliga, men ger dig också en känsla av total kontroll, när du väl lärt dig bemästra dem. Det är svårt spel, det ska jag säga direkt. Räkna inte med att göra många mål de första tio matcherna, ens på normalnivån och att försöka bräcka försvaret är hiskeligt svårt till en början. Här är det planering, väl uppbyggda anfall, smarta löpningar och enskild teknik hos figuren och spelaren som avgör matcherna. Ska du skjuta på kraft eller på teknik? Valen – och de är många, är helt upp till dig. Även FIFA 09 har ett karriärläge som fungerar ungefär likadant som PES ovan beskrivna spelläge och gör spelet personligt och kul.

En stor fördel FIFA 09 har över PES 2009, och alltid har haft, är inramningen och de 100% korrekta spelarnamnen, lagen, arenorna etc. För även om det inte har med själva spelandet att göra så är det stor skillnad i upplevelse att känna igen sig i spelares namn, utseenden och rätt språk på arenan. Till skillnad från PES som fortfarande saknar en del licenser (men blir mer komplett för varje år) och bl a skriver ut “kampfgeist” på Stockholmsarenan… Grafiken måste också gå till FIFA 09, trots hård konkurrens från PES 2009, som fullkomligt briljerar i enorm detalj, allround snygghet och porträtt-likhet med förebilderna, även i animationerna av figurerna då de springer, skjuter och talar med kroppen. Ljudet är ungefär jämnt skägg och kommentatorerna har fått några nya fraser och utrop, men inte tillräckligt för att det ska kännas revolutionerande.

Det är jättekul att konstatera att vi fått två extremt kompetenta fotbollsspel i år. Egentligen kan jag inte finna något större fel på något av dem – vilket du föredrar beror på dina tidigare preferenser samt vad du generellt gillar, mer utmaning eller “snabbare spel”? FIFA 09 är mer komplext och funkar inte bara att plocka upp och spela genom att sparka boll och springa med forwarden hur som helst. Man måste ge det tid, tid att du själv fattar flödet och de nya kontrollerna (jag retade mig lite på upplägget där pressen och passen är samma knapp, så när man precis pressat av en gubbe bollen så kan man råka putta iväg den okontrollerat, men det är säkert en vanesak). Samtidigt kan gubbarna nästan göra allt som superspelarna kan – från spektakulära snurr-kickar till skottfinter och dragningar i världsklass. Inget för nybörjaren eller den otålige alltså, men med potentiellt stor tillfredsställelse för den som lär sig bemästra det. PES 2009 är också tillräckligt avancerat, men det går fortfarande att spela rätt enkelt, med snabba passar, snabba forwards som springer sig fria och otroligt generösa skott på sina håll (särskilt om gubben är i form så kan du skapa mästerverk á la Beckham). På lägre nivå släpper målisen overkligt mycket returer på nästan alla typer av skott och det gör det lite väl lätt ibland. Men spelar du på högsta nivån mot bra motstånd så lovar jag att du får svettas även här, med målsnåla matcher som du inte kan vinna på tur.

Kan varmt rekommendera att du gör som jag och inskaffar båda spelen och varierar – omväxling förnöjer och är utvecklande, som det heter! För mig personligen kanske PES 2009 fortfarande är det spel som känns som det passar mig bäst, men FIFA 09 är verkligen inte sämre, utan bara annorlunda. 5/5 till båda spelen och ett derby som får avgöras på straffar. Bästa fotbollshösten någonsin?

Det har varit en ganska busy vecka på fronten, så istället för att skriva om en sak och hoppa allt annat pga realistiska tidsramar, så skriver jag lite kort och höjd- och lågpunkterna:

SPEL

Det släpptes en del nya spel (som vanligt) i veckan som gått. Microsoft fick ut efterlängtade Gears of War 2 (då jag inte gillade ettan, har jag ännu inte bitit tag i det – men att döma av försäljningen så verkar det bra) och Rare fick ut Banjo & Kazooie: Nuts and Bolts (båda till Xbox 360). Banjo & Kazooie var ett uppskattat radarpar på Nintendo 64 och hade två, hyfsat framgångsrika plattformsspel där. Nuts & Bolts ska vara ett Xbox 360-spel men det känns precis som ett Nintendo 64-spel, fast med hög upplösning. Det är på sina håll oerhört enkelt, nära på fult och kantigt och presentationen är verkligen tidigt 90-talsstuk med grymtande figurer och mängder med halvtorr text att läsa. Det görs försök till humor och ska verka “retro”, men det känns bara så mossigt. Grejen går i princip på att paret bygger fordon, som man sen utför uppdrag med. Styrningen är bäng, byggandet är riktigt komplicerat och den svenska översättningen suger big-time. Eller vad sägs om meningen “Fordon med dåligt fördelade delar fungerar dåligt”?

För 10-15 år sen hade detta kanske varit lite småcharmigt, idag är det bara så väldigt föråldrat på fel sätt att något annat betyg än 2 av 5 inte kan sättas. Vet inte vem spelet riktar sig till? Barn lär finna det för svårt och komplicerat och vuxna lär inte orka med tonen och genomförandet. Med konkurrensen därute idag från ex Ratchet & Clank, så finns det inte plats för spel som Banjo & Kazooie: Nuts and Bolts. Ladda hellre hem originalet på Xbox Live (vilket du även uppmanas att göra i spelet…). 2/5

FILM

Walt Disney Studios Home Entertainment (phew! Låt oss säga Disney framöver) släpper flera utgåvor av den fantastiskt, underbara, julklassikern The Nightmare Before Christmas (efter en idé av Tim Burton, men regisserad av Henry Selick – ära den som äras bör). För er som såg mig rekommendera film på SVT förrförra julen så minns ni säkert hur programledaren lite osäkert sa “jaha… sjungande dock-film alltså, eller?”. Nja, stop-motion faktiskt :P Härligt fräsch berättelse om Jack Skellington, som är kung i Halloween town och vill prova på att sköta julens högtid också. Underbar musik med klassiska låtar av Danny Elfman och tre riktigt fina utgåvor som du lär vilja äga allihop: En Blu-ray med suverän bild och 7.1-ljud (TrueHD), en Collector-dvd med ballt reliefomslag och en utgåva till hardcore fansen, föreställandes en Jack Skellington-byst som kan “prata” och kläs ut med julmössa (finns på Webhallen för strax under 600 kr). Enda nackdelen med Limited-utgåvan är att den innehåller dvd istället för Blu-ray-versionen… 5/5

Universal har premiär på Madagascar 2 idag och här bjuds det på fler galna upptåg samt skämt á la ettan. Fullproppad med en massa roliga detaljer och en hel del vuxna referenser, så var det en riktigt skön biostund att avnjuta (bortsett från de två korkade fjortisbrudarna som satt på raden framför mig och fotade sig med blixt inne på biografen… vad är det för fel på folk?). Denna gång hamnar de fyra vännerna på det afrikanska fastlandet, på väg mot New York, och upptäcker att det finns fler djur som är som dem. Nytillkomna på rollistan är Alec Baldwin som den elaka Makunga och Bernie Mac (i en av sina sista roller) som lejonet Zuba. Ett måste är givetvis att du ser den amerikanska originalversionen. 4/5

Resor och mat
Fritidsresor lanserar sajten Reslust.se (SJ behöver inte domänen längre, antar jag…) och ställde till med fest på onsdagskvällen, i regi av erkände fest-maestron Micael Bindefeld, som i vanlig ordning personligen hälsade välkommen. Det bjöds på underbar mat på Kungsholmens restaurang (bl a av mästerkocken Melker) och det tävlades ut resor – lustigt nog var alla vinnare a-listekändisar (eller, iaf, kändisar). Kungsholmens restaurang var mysigt inredd och jag går gärna dit och äter den “vanliga” menyn någon gång snart.

1994 minns jag väl, av flera anledningar. Dels för att jag då var 17 och “snart” skulle få uppleva “paradiset” genom att bli 18, men också för att jag träffade min första, stora kärlek. En annan kärlek uppstod då jag fick bekanta mig med en grå, liten låda som kallades Sony Playstation. På den tiden hjälpte jag till i en kompis databutik i Skövde (Svenska PC-Butiken, fd Fantasy World) och vi var som förtrollade av spelen på Sonys maskin. Den frenetiska glädjen att puckla på varandra i Tekken och känslan av att flyga fram i Wipeout kunde egentligen bara matchas av glädjen jag upplevt med Nintendo 8-bit, under 80-talet. Med Playstation kände jag att något nytt faktiskt var på gång – och så var det. Inom några år var Sony totalt dominerande på spelmarknaden, med en uppsjö fantastiska spel som redan nått klassikerstatus, även på uppföljarmaskinen Playstation 2.

Spola fram ett par år så har vi 2000-talet och tre jättar som slåss om marknaden. Nya i leken var “stora stygga” Microsoft, som med egna affärsmodeller och rå, monetär muskelstyrka skulle knuffa in sig på spelmarknaden med sin Xbox och sedemera Xbox 360. Nintendo, som de äldsta rävarna i gamet, gav upp teknikhysterin och valde att satsa på innovativt spelande med kroppsrörelser, på sin Wii, och Sony är, som ni alla vet, inne på tredje generationens Playstation med massa hästkrafter under skalet och Blu-ray-spelare som standard. Men vad har egentligen hänt med faktiskt spelande 2008?

Tittar vi på senaste årets utveckling i fråga om pris och – det som ändå är viktigast på en spelmaskin – spelutbud, så ser det ganska dystert ut för de gamla hjältarna. Medan Microsoft ständigt sätter ihop nya paket med Xbox 360, som i praktiken har tekniskt lika bra spel som PS3, så känns det som Sony och Nintendo står helt still och stampar. Idag kan du köpa en Xbox 360 i enklaste utförandet (Arcade) för så lite som 1799:-. Wii, som är en tekniskt underlägsen men ändå såpass “udda” maskin så den inte direkt konkurrerar på samma villkor, kostar fortfarande runt 2300:-… och då kan den inte ens spela dvd-filmer. Sonys Playstation 3 är rent sorglig i fråga om prisutveckling. Fortfarande kostar en nedbantad modell av originalet runt 4000:- och nu är det tal om prishöjning (!) pga det rådande, ekonomiska läget i världen i allmänhet och Japanskan Yen-valutan i synnerhet. Idag kan man alltså få ungefär tre Xbox 360 för priset av en Sony Playstation 3, om man också räknar värdet på spelen som följer med Xbox-paketet.

Men det sorgligaste av allt är att det känns så uppgivet bland två av tre utvecklare, som förväntas driva på spelutvecklingen. Wii:n har i princip haft tre-fyra stora releaser på hela året och lever fortfarande på att sälja Mario Kart Wii, som förvisso är ett bra spel, men släpptes i augusti. Och på kommande releasefronten ser det lika mörkt ut, inte en enda egentligt “het” titel väntas komma ut resten av året. Vad händer, Nintendo, ni var ju kungar – har ni slagit igen butiken i smyg? Blir det som med Segas Dreamcast, som dog i det tysta och plötsligt en dag bara meddelades att den lades ned?

På Sony-spelfronten är det inte heller så mycket muntrare. De allra flesta releaser släpps till både PS3 och Xbox 360 idag och är oftast identiska (om inte något bättre, mindre buggfria på 360). De som ska komma exklusivt till PS3 lyser med sin frånvaro. Little Big Planet (som enligt alla förhandsrapporter är riktigt bra) är försenat i Sverige och det “revolutionerande” Playstation Home-konceptet skulle väl ha varit ute för flera år sedan? Final Fantasy XIII är ett litet hopp – för fansen, men helt ärligt så ligger Sony egentligen inte mycket efter Nintendo i fråga om att prestera egna, unika titlar som dessutom motiverar inköp av marknadens dyraste spelmaskin (sorry, Blu-rayspelare som är bättre och klarar mer än PS3 finns redan ute för runt 3000 kr).

Nästan lika illa är det på den portabla fronten, där både Sonys PSP och Nintendos DS visar upp nya, marginellt förbättrade modeller av konsolen, men nästan inget i fråga om mjukvara att spela på maskinerna. Lätthet, batteritid och bättre skärm i all ära – men vad ska vi med maskinerna till? Får vi inga bra spel så är det inget maskinerna kan som en lite avancerad MP3-spelare inte kan lika bra, eller bättre.

Så just nu ser det ut som den amerikanska jätten Microsoft vinner, på alla fronter. Bra pris, hyfsad utveckling av tjänster och skapligt med nya, unika titlar (Scene it? och Lips lär stärka Xbox 360s position ytterliggare, då man slår sig in i familje-/partysegmentet och utmanar Buzz och SingStar). Detta står mot dyrare maskiner (Wii:n har väl inte prissänkts mer än 200kr sen release) med sämre utbud unika spel och färre utlovade nyheter på horisonten. Är det sista ordet? Har Sony och Nintendo tröttnat på förstaplatsen efter 20 respektive 12 år? Om inget radikalt händer framöver så får jag nog tolka det som ett “ja”.