Det är kanske ett tecken på att man börjar bli till åren, men är det inte ett väldigt återvinnande just nu? Gamla filmer som görs om till nya versioner, spel som uppdateras och klassiker som får uppföljare.

Satt och kikade på den nyligen släppta DVD:n av Howard The Duck häromkvällen. En FilmNet-klassiker och favoritfilm när jag var liten, får jag tillstå, och då inte bara pga att jag var löjligt kär i huvudrollen Lea Thompson och hennes pudelfrilla. Diggade hela konceptet, med den “coola” ankan som räddar jorden från undergång. Då trodde jag också att George Lucas regisserat filmen, eftersom hans namn förkommer rikligt i förtexterna á la Jerry Bruckheimer. Men han är executive producer (alltså den som pröjsar och följaktligen bestämmer), och istället är det den föga kända Willard Huyuck (som efter denna film aldrig regisserade igen) som står vid rodret. Kul kuriosa: Howard The Duck är från början en Marvel-serietidningsfigur. 1986 var året och sjukdomen att ge utländska filmer “klämkäcka”, svenska titlar florerade, så den gick under namnet “Ingen plockar Howard”.

Howard är en anka, som kommer från en annan planet (ankplaneten?) där alla ankor, klär sig och lever sina liv som vi gör här på jorden. Dessutom pratar de såklart engelska på den planeten. Han sugs ned till jorden via en laboratorielaser som pekat fel och får snabbt anpassa sig till hur det är att vara talande, uppklädd anka på Tellus. Mitt i allt detta så slår han också påsarna ihop med den hårt kämpande källar-rockaren Beverly (Lea Thompson). I jakten på att få komma hem till sin egen planet träffar han Philsey (en jätteung Tim Robbins!) och Dr Jenning (Forman-favoriten Jeffrey Jones). Men i deras väg står såväl Ohios samlade poliskår som mörkrets furste (!).

Ja, ni hör ju själva att en nioårings öppna sinne fungerar betydligt bättre till något sånt här än någon som utvecklat sin smak mot American Beauty och Amadeus. Å andra sidan kan man inte sätta ett betyg på nostalgi och jag måste erkänna att trots att effekterna är lökiga, dialogen tidvis stendum och försöken till humor många gånger dödfödda, så finns ändå en charm i att se dvärgen Ed Gale springa omkring i ank-kostym och utföra Kwack-Fu och flörta med Lea Thompson (just den biten är faktiskt uppfriskande modig och skulle nog aldrig våga göras idag, även om man fegat ur på dvd-versionen och klippt bort en scen, i bästa Disney-revisionism-anda, där Beverly hittar små ank-kondomer i Howards plånbok).

Det är meningslöst att försöka sätta ett betyg på Howard The Duck, skulle jag försöka ställa mig “utanför” mina känslor så skulle det väl bli lågt, men å andra sidan – man får gilla kalkoner och njuta av nostalgi! Så fuck it, har du minsta lilla sådan så kolla in DVD:n, det är den värd!

Apropå nostalgi så spelade jag häromdagen ett spel till Wii som överraskade mig, för omväxlings skull. Jag har ju redan för länge sen påpekat att Nintendo känns som de hamnat på efterkälken och visar upp väldigt få riktigt heta, unika titlar till Wii (istället lägger man energi och pengar på en massa Motion Plus-mojänger, som gör det Wii:n skulle gjort från början, och svarta, limiterade konsoler – hallå, vad ska folk SPELA???). En av mina absoluta NES-favoriter är Punch-Out!!, ett spel som i all sin enkelhet får mig lika fast varje gång. När jag hörde om en nyversion (hmmm) till Wii blev jag både intresserad och förskräckt, hoppfull och rädd; kan Nintendo verkligen göra den gamla klassikern rättvisa? Svaret är – kort och gott, JA! Punch-Out!! till Wii är bland det roligaste jag spelat på länge till konsolen. Här finns den gamla känslan kvar (även om timingen till stor del är ny, tog lite tid att vänja sig vid!) samt flera av de klassiska motståndarna (även om de inte kan besegras med exakt samma knep som sist), samtidigt som man nu även kan ducka undan slag och dessutom får ett par nya utmanare att ta hand om. Takterna från det gamla spelet satt i bra och jag kom igenom nästan halva på en sittning. Men sen blev det snabbt mycket svårare. Det går att vifta med kontrollerna i klassisk Wii-anda, men Punch-Out!! ska givetvis spelas med styrkorset och A o B-knappen, precis som klassikern. Ett måste! (9/10)

På tal om klassiker så kan jag knappt bärga mig att ordentligt sätta tänderna i nya Ratchet & Clank: A crack in time och att God of War III ska nå PS3:an, som snabbt seglat upp som min favoritkonsol på sistone (två unika, bra titlar bara dessa två t ex…). Såg en slags trailer där man klippt ihop lite bärsärkargång från God of War III och jag börjar som sagt kanske bli lite gammal, men är inte spelen nuförtiden otroligt våldsamma?

Se klippet på egen risk! ;) (å apropå återvinning släpps God of War Collection till PS3 – de två tidigare spelen i ett paket, men denna gång i HD-upplösning… bara att krossa spargrisen och springa ut och köpa!)

1994 minns jag väl, av flera anledningar. Dels för att jag då var 17 och “snart” skulle få uppleva “paradiset” genom att bli 18, men också för att jag träffade min första, stora kärlek. En annan kärlek uppstod då jag fick bekanta mig med en grå, liten låda som kallades Sony Playstation. På den tiden hjälpte jag till i en kompis databutik i Skövde (Svenska PC-Butiken, fd Fantasy World) och vi var som förtrollade av spelen på Sonys maskin. Den frenetiska glädjen att puckla på varandra i Tekken och känslan av att flyga fram i Wipeout kunde egentligen bara matchas av glädjen jag upplevt med Nintendo 8-bit, under 80-talet. Med Playstation kände jag att något nytt faktiskt var på gång – och så var det. Inom några år var Sony totalt dominerande på spelmarknaden, med en uppsjö fantastiska spel som redan nått klassikerstatus, även på uppföljarmaskinen Playstation 2.

Spola fram ett par år så har vi 2000-talet och tre jättar som slåss om marknaden. Nya i leken var “stora stygga” Microsoft, som med egna affärsmodeller och rå, monetär muskelstyrka skulle knuffa in sig på spelmarknaden med sin Xbox och sedemera Xbox 360. Nintendo, som de äldsta rävarna i gamet, gav upp teknikhysterin och valde att satsa på innovativt spelande med kroppsrörelser, på sin Wii, och Sony är, som ni alla vet, inne på tredje generationens Playstation med massa hästkrafter under skalet och Blu-ray-spelare som standard. Men vad har egentligen hänt med faktiskt spelande 2008?

Tittar vi på senaste årets utveckling i fråga om pris och – det som ändå är viktigast på en spelmaskin – spelutbud, så ser det ganska dystert ut för de gamla hjältarna. Medan Microsoft ständigt sätter ihop nya paket med Xbox 360, som i praktiken har tekniskt lika bra spel som PS3, så känns det som Sony och Nintendo står helt still och stampar. Idag kan du köpa en Xbox 360 i enklaste utförandet (Arcade) för så lite som 1799:-. Wii, som är en tekniskt underlägsen men ändå såpass “udda” maskin så den inte direkt konkurrerar på samma villkor, kostar fortfarande runt 2300:-… och då kan den inte ens spela dvd-filmer. Sonys Playstation 3 är rent sorglig i fråga om prisutveckling. Fortfarande kostar en nedbantad modell av originalet runt 4000:- och nu är det tal om prishöjning (!) pga det rådande, ekonomiska läget i världen i allmänhet och Japanskan Yen-valutan i synnerhet. Idag kan man alltså få ungefär tre Xbox 360 för priset av en Sony Playstation 3, om man också räknar värdet på spelen som följer med Xbox-paketet.

Men det sorgligaste av allt är att det känns så uppgivet bland två av tre utvecklare, som förväntas driva på spelutvecklingen. Wii:n har i princip haft tre-fyra stora releaser på hela året och lever fortfarande på att sälja Mario Kart Wii, som förvisso är ett bra spel, men släpptes i augusti. Och på kommande releasefronten ser det lika mörkt ut, inte en enda egentligt “het” titel väntas komma ut resten av året. Vad händer, Nintendo, ni var ju kungar – har ni slagit igen butiken i smyg? Blir det som med Segas Dreamcast, som dog i det tysta och plötsligt en dag bara meddelades att den lades ned?

På Sony-spelfronten är det inte heller så mycket muntrare. De allra flesta releaser släpps till både PS3 och Xbox 360 idag och är oftast identiska (om inte något bättre, mindre buggfria på 360). De som ska komma exklusivt till PS3 lyser med sin frånvaro. Little Big Planet (som enligt alla förhandsrapporter är riktigt bra) är försenat i Sverige och det “revolutionerande” Playstation Home-konceptet skulle väl ha varit ute för flera år sedan? Final Fantasy XIII är ett litet hopp – för fansen, men helt ärligt så ligger Sony egentligen inte mycket efter Nintendo i fråga om att prestera egna, unika titlar som dessutom motiverar inköp av marknadens dyraste spelmaskin (sorry, Blu-rayspelare som är bättre och klarar mer än PS3 finns redan ute för runt 3000 kr).

Nästan lika illa är det på den portabla fronten, där både Sonys PSP och Nintendos DS visar upp nya, marginellt förbättrade modeller av konsolen, men nästan inget i fråga om mjukvara att spela på maskinerna. Lätthet, batteritid och bättre skärm i all ära – men vad ska vi med maskinerna till? Får vi inga bra spel så är det inget maskinerna kan som en lite avancerad MP3-spelare inte kan lika bra, eller bättre.

Så just nu ser det ut som den amerikanska jätten Microsoft vinner, på alla fronter. Bra pris, hyfsad utveckling av tjänster och skapligt med nya, unika titlar (Scene it? och Lips lär stärka Xbox 360s position ytterliggare, då man slår sig in i familje-/partysegmentet och utmanar Buzz och SingStar). Detta står mot dyrare maskiner (Wii:n har väl inte prissänkts mer än 200kr sen release) med sämre utbud unika spel och färre utlovade nyheter på horisonten. Är det sista ordet? Har Sony och Nintendo tröttnat på förstaplatsen efter 20 respektive 12 år? Om inget radikalt händer framöver så får jag nog tolka det som ett “ja”.

Jag hade egentligen tänkt skippa “träna-när-du-ska-spela-och-ha-roligt”-trenden, men ödet gjorde att jag blev med en Wii Fit, den senaste Wii-skapelsen från Nintendo. Paketet innehåller, förutom själva träningsbrädan som är en slags kontroller i step-up-bräde-form, även spelet Wii Fit, som gör just det namnet antyder – försöker hålla dig i form.

Nintendo har även tidigare, med ganska stor framgång, försökt förbättra, förfina och förädla oss. Redan på DS fick vi Dr. Kawashimas Brain Training och senare någon annan japansk doktors Eye-training. Idén är hedervärd och Nintendo har ett skickligt morotssystem som håller spelaren fast och gör att man vill komma tillbaks till produkten och “utvecklas” så ofta man kan.

Wii Fit börjar med att göra lite mätningar, medan du står på brädan. Du får veta om du har bra balans och hur den kan förbättras (jag låg själv lite snett bak åt vänster, inte bra för belastning på rygg och muskler) samt väger dig och ber dig ange din längd och ålder (födelsedatum kan den luska ut själv om du använder din Mii). När allt det är klart får du veta – you guessed it, din BMI (Body Mass Index). BMI är, ett inte helt omtvistat, sätt att mäta övervikt genom att skapa en kvot av längd/vikt. En optimal BMI ska vara 22, undertecknad låg på 23.47, vilket är inom “ideal” området men med plats för ca 5 kg viktnedgång för “optimal” BMI. En BMI över 25 räknas som övervikt och då blir din Mii tjock (kul detalj!). Sen frågar programmet vänligt hur du vill sätta ditt mål och över hur lång tid.

Spelet består sen av mini-spel som tränar olika delar av din kropp, med fokus på muskler, aerobics och stabilitet. Det är för det mesta söta små mini-spel, av typ “åka slalom i en backe” (tränar core-muskler och ben bl a), armhävningar, danssteg, aerobics- och yoga-övningar. Inbyggt finns också ett skickligt litet belöningssystem i form av en “piggy bank” som ger dig sparad tid för all tid du tränar och sen låter dig låsa upp nya minispel och bonusar. Smart! Du får också, så ofta du kommer tillbaka, en uppdatering på vikt och utveckling enligt satta mål.

Det känns nästan lite fånigt att erkänna, men Nintendo har fått mig att vilja husera ännu en attrapp/apparat till deras Wii-konsol. Wii Fit må inte revolutionera träningen i sig, men den erbjuder rolig och utmanande träning som inte kräver vare sig förflyttning till gym eller särskilt mycket tid om dagen. Och den belönar dig skickligt. Nu vore det ju galenskap att köpa en bräda med sensorer för tusen kronor för ett enda spel, men Nintendo har tänkt på det också – flera spel kommer framöver släppas till Wii som stöder Wii-boarden, bland annat Rayman Raving Rabbids 3, som undertecknad ser mycket fram emot.

Gör plats i vardagsrummet och spräck spargrisen (eller säg upp gymkortet), du kommer att vilja ha en Wii Fit.

Det var hypat och väl inte helt oväntat, men nya Mario Kart till Nintendo Wii är en riktig partystarter (eller party-finisher, för den delen, betydligt roligare för grannarna är SingStar klockan tre på morgonen). Galna, färgglada och varierande utmaningar, med blandning av såväl uppdaterade klassiker från den numera kultstämplade GameCube-versionen, som helt nya banor, inspirerade från Mario-spel för alla format (DS, GBA, N64 mfl). Nytt för denna gång är att du i god Wii-anda får ytterliggare ett styrdon, eller ja – snarare styr-gimmick, att glädjas åt: en ratt-attrapp som du fäster din Wii-mote i och sen ”låtsas-kör” för fulla muggar. Ett stycke attrapp ingår när du köper spelet (riktpris 549 :- ) men ytterliggare en är nästan ett krav (149 :- ) då Mario Kart till Wii är överlägset roligast i multiplayer och då sådan med närvarande vänner och ovänner.

Men innan du börjar kolla ny lägenhet med extrarum för förvaring åt alla Wii-prylar (i detta fall fyra rattar), så kan jag meddela att man gjort spelet så tacksamt att det i princip kan spelas med vilka kontroller som helst – givetvis med ”lös” Wii-mote utan attrapp, till klassiska GameCube-kontroller och faktiskt tom Wii Classic-kontroller (som annars är mest används för Virtual Console-spel).

Ut och köp innan det tar slut och glöm inte plocka med extra-ratt när du ändå är igång (online-läget är alldeles lysande också, om du nu inte har några riktiga vänner…)