Jag hade glädjen att under mitt juluppehåll vara en sväng nere i Vietnam. Hade hört mycket om detta sydostasiatiska resmål, som sägs kunna bli arvtagare till svenskens-favvodestination, Thailand.

Efter att ha landat i Saigon (numera Ho Chi Minh City, som någon i check-in-kön trodde var “en by utanför stan”) så bar det av med buss till Phan Thiet och den södra kustens pärla, Mui Ne. Stället är i princip en fiskeby med lång strand. Längs stranden/kusten går en väg som blir som samhällets egna “The Strip”, där hotell, restauranger och barer löser av varandra (á la Las Vegas). Just restauranger är det väldigt gott om, medan hotellen för tillfället går på full kapacitet pga underetablering. Men nya poppar upp som svampar efter regnet och det är inga små, ödmjuka gästhus vi talar om, utan ofta fyrstjärniga resorts för 500 gäster, som inte sällan tilltalar (och ägs av) ryssar. Räkna alltså med att den idag ganska ödsliga strandpromenaden i Mui Ne komme att krylla med turiser om något år eller två.

Låt mig ta död på ett par myter direkt: Vietnam är INTE 10 år efter Thailand, som en del hävdar. Frågan är om det egentligen är så mycket efter alls. Det ser ungefär ut som man förväntar sig att sydostasien ska se ut. Möjligtvis märks det på att det bitvis är lite mer slitet (inte minst transporterna, åkte bl a en jeep som kan ha varit från kriget – andra världskriget, alltså) men är man på något turistanpassat ställe eller storstad (som Saigon) så märker man praktiskt taget ingen skillnad. Nivån på engelskan är lika bra (läs: dålig) som den i genomsnittligt är i Thailand och priserna på lokala ställen är riktigt, riktigt trevliga. Eller vad sägs om varmrätter för 17 kr stycket? Eller lokal öl (BaBaBa, 333, export) för 5 kr burken? Handlar man utländska märken (ex alkohol) så sticker dock priserna blixtsnabbt iväg och egentligen är skillnaden marginell mot priset i Sverige (en 33cl flaska Corona kan kosta uppemot 40 kr, en flaska utländsk sprit på nattklubb kostar mellan 500-1000 kr).

Vietnamesisk mat har mycket influens från asien, främst Kina som dominerat landet i tusen år, men också av fransk matlagning, så räkna med en kulinarisk upplevelse som känns mer mångfacetterad än Thailand. Ett bra ställe för lokala specialiteter och färsk sea food i Mui Ne är Lam Tong och i Saigon är Quan An Ngon helt oslagbart i fråga om pris och tillgänglighet (gå runt och kika på mat som lagas, peka ut vad du vill ha och ät och drick dig proppmätt för under en hundring). Är du modig kan du dessutom smaka på i princip vad som helst – från grodlår, krokodil, sköldpadda och orm till ank-embryon och hund (!). Den populära läsken Bird’s Nest är ett avkok av svalbon, som är sötad. Vet du inte vad svalor bygger sina bon på kan jag tala om att det bl a är egna spyor. Läsken i sig är helt OK i smak… tills man stöter på klumparna, då utmanar jag dig att dricka vidare.

Servicen och vänligheten är överlag mycket hög i Vietnam. Visserligen finns det enstaka individer som försöker lura av turister pengar (de finns ju överallt), men de allra flesta vietnameser är glada och entusiastiska över att se oss (vill du göra någon extra glad så fota dig med dem – they love it!). Det är också lätt att skapa kontakt med människor, trots knagglig engelska så lär man snabbt känna personalen på hotellet och ibland kan det sluta som i vårt fall med att man blir medbjuden på bröllop (där vi dessutom sjöng och fick dricks efteråt – overkligt).

Vietnam har sen några år tillbaka börjat småputtra med turist-aktivitet. Populära resmål som Phu Quoc, Nha Trang och Mui Ne (Phan Thiet) börjar redan sjuda och bokstavligen hundratals nya hotell är på gång. Inom ett par år kan Vietnam mycket väl vara det nya resmålet alla åker till på vintern. Förvisso har landet funnits som charterresmål en längre tid (ca 10 år) men det är först nu det känns som man “kommit ikapp” på byggandet av hotell, restauranger och förströelseställen. Om tio år till kan det mycket väl vara svensk invasion. Den längre flygtiden (10 timmar ned, 13 timmar hem, segt) kompenseras mycket väl av de lägre priserna och att slippa Thailands överexploaterade turistorter. Vietnam håller fortfarande på att hitta formeln för att vara det ultimata resmålet för västerlänningar – ännu är det inte riktigt anpassat på samma vis som grannlandet i väst, men samtidigt är det mycket mindre blasé och faktiskt billigare. Som turist kan du klara dig bra på 2500 kr i veckan, utan att snåla. Och det faktum att man kan läsa (om än inte förstå) skyltar och namn gör det också mer familjärt på många sätt.

Oroa dig inte för att Vietnam än idag är en “socialistisk stat” som kräver visum (som du får vid ankomst, max 15 dagar). Landet är egentligen superkapitalistiskt (på gott och ont) och allt finns att köpa som du kan önska, även om det är lika dyrt som här (hur många Vietnameser handlar egentligen på de otaliga Apple Stores jag såg i Saigon?). Det är också en ganska avslappnad stämning, även om de finare diskoteken kryllar av säkerhetsvakter så ser man exempelvis sällan polis eller annan ordningsmakt som förbjuder det ena eller det andra. Samtidigt känns landet väldigt säkert och vi kändes oss aldrig rädda för att bli rånade.

Ett resmål jag gärna återvänder till när jag kan. Till dess har vi en nyöppnad, vietnamesisk restaurang i Stockholm på Åsögatan 90 (Nem Nem Quán), som jag gärna besöker när längtan pockar på. Sann, vietnamesisk kokkonst för lunchpriset 85 kr. Smaskens!

Ben Stiller har regisserat, skrivit, producerat och spelat huvudrollen i nya sommarhitten från USA Tropic Thunder: filmen om ett gäng bortskämda skådisar som ska göra en Vietnam-filmatisering och råkar hamna i ett riktigt krig. Stiller är och gör som han brukar, “snygga killen” som har en och annan poäng men är genomgående ganska jämn. Jack Black är precis så jobbig och överspelad som han brukar – denne man måste banne mig vara verklighetens motsvarighet till Jar Jar Binks, varje gång jag ser hans infantila överspel i bild vill jag bara slå honom på truten. Den stora behållningen är – inte helt otippat – Robert Downey Jr, som återigen visar vilken fantastiskt komplex skådespelare han är när han gör rollen som Nick Lazarus, en australiensisk skådespelare som vunnit fem Oscar och nu opererat in pigment för att spela en afroamerikansk karaktär. Det är förvisso komedi och mycket av den bygger på diverse schabloner, men Downey Jr gör en helt strålande insats, väl värdig någon slags pris faktiskt (kanske inte Oscar dock…)

Den andra stora behållningen är mannen som sägs ha en “cameo” i filmen, men faktiskt har en ganska framträdande biroll – nämligen Tom Cruise, som den skallige, fete, elake, rap-diggande producenten Les Grossman. Cruise fullkomligt briljerar i sitt porträtt och bjuder så mycket på sig själv att alla skeptiker bara kan kapitulera direkt – killen ÄR en fantastisk skådis som är både intelligent och har självdistans, trots att man inte alltid kan tro det av allt skvaller som sprids. Det finns också en uppsjö mindre insatser från andra kändisar bl a Nick Nolte, som är riktigt bra.

Filmen då? Jo, det är en ganska blandad kompott som sagt. Nära två timmar känns något för långt, vissa skämt är gjorda ett par gånger förr och ibland blir det väl mycket hysterisk, högljudd sandlåda av det hela (särskilt när Jack Black får ta plats). Men det finns guldkorn och man märker att viss dialog och vissa idéer (särskilt trailarna i början som etablerar huvudkaraktärerna) är riktigt vassa.

Jag skulle väl inte springa benen av mig för att se Tropic Thunder på bio, men är du på flamshumör och har realistiska förväntningar, så väntar en ganska kul stund. Dock ska jag absolut se om filmen på Blu-ray och bara njuta av Downey Jr:s och Tompans rollprestationer.

Ett stenkast från centralstationen i Örebro (Östra Bangatan 42) ligger en, utåt sett ganska oansenlig, asiastisk restaurang vid namn Hanoi New Center. På den ganska omfattande menyn återfinns både thailändska, kinesiska och – givetvis – vietnamesiska rätter till humana priser (särskilt vid avhämtning).

Jag hade 40 minuter över tills tåget gick och det kurrade i magen, så jag passade på att slinka in och fråga vad man hann med att äta. Det blev Vitlökskryddad (Grillad) Laxfilé för Teresa och Wokade musslor med bläckfisk, vitlök och grönsaker för undertecknad. Detta till det överkomliga, om än inte jättelåga, priset av 135:- per portion. Servicen var utmärkt snabb (dryga tio minuter) och maten var verkligen av yppersta klass. Vi bjöds en fantastiskt vällagad och fräsch mix av råvaror (musslorna var verkligen stora och saftiga) kombinerad med kulinarisk fingertoppskänsla, som kändes personlig (försök återksapa den grillytan på laxen, säger jag bara).

Ett absolut måste om du är i Örebro och känner dig sugen på mat, eller bara vill uppleva asiatisk mat utöver det vanliga. Synd bara att restaurangen inte har en hemsida (*hrm, hrm*)