Det är kanske ett tecken på att man börjar bli till åren, men är det inte ett väldigt återvinnande just nu? Gamla filmer som görs om till nya versioner, spel som uppdateras och klassiker som får uppföljare.

Satt och kikade på den nyligen släppta DVD:n av Howard The Duck häromkvällen. En FilmNet-klassiker och favoritfilm när jag var liten, får jag tillstå, och då inte bara pga att jag var löjligt kär i huvudrollen Lea Thompson och hennes pudelfrilla. Diggade hela konceptet, med den “coola” ankan som räddar jorden från undergång. Då trodde jag också att George Lucas regisserat filmen, eftersom hans namn förkommer rikligt i förtexterna á la Jerry Bruckheimer. Men han är executive producer (alltså den som pröjsar och följaktligen bestämmer), och istället är det den föga kända Willard Huyuck (som efter denna film aldrig regisserade igen) som står vid rodret. Kul kuriosa: Howard The Duck är från början en Marvel-serietidningsfigur. 1986 var året och sjukdomen att ge utländska filmer “klämkäcka”, svenska titlar florerade, så den gick under namnet “Ingen plockar Howard”.

Howard är en anka, som kommer från en annan planet (ankplaneten?) där alla ankor, klär sig och lever sina liv som vi gör här på jorden. Dessutom pratar de såklart engelska på den planeten. Han sugs ned till jorden via en laboratorielaser som pekat fel och får snabbt anpassa sig till hur det är att vara talande, uppklädd anka på Tellus. Mitt i allt detta så slår han också påsarna ihop med den hårt kämpande källar-rockaren Beverly (Lea Thompson). I jakten på att få komma hem till sin egen planet träffar han Philsey (en jätteung Tim Robbins!) och Dr Jenning (Forman-favoriten Jeffrey Jones). Men i deras väg står såväl Ohios samlade poliskår som mörkrets furste (!).

Ja, ni hör ju själva att en nioårings öppna sinne fungerar betydligt bättre till något sånt här än någon som utvecklat sin smak mot American Beauty och Amadeus. Å andra sidan kan man inte sätta ett betyg på nostalgi och jag måste erkänna att trots att effekterna är lökiga, dialogen tidvis stendum och försöken till humor många gånger dödfödda, så finns ändå en charm i att se dvärgen Ed Gale springa omkring i ank-kostym och utföra Kwack-Fu och flörta med Lea Thompson (just den biten är faktiskt uppfriskande modig och skulle nog aldrig våga göras idag, även om man fegat ur på dvd-versionen och klippt bort en scen, i bästa Disney-revisionism-anda, där Beverly hittar små ank-kondomer i Howards plånbok).

Det är meningslöst att försöka sätta ett betyg på Howard The Duck, skulle jag försöka ställa mig “utanför” mina känslor så skulle det väl bli lågt, men å andra sidan – man får gilla kalkoner och njuta av nostalgi! Så fuck it, har du minsta lilla sådan så kolla in DVD:n, det är den värd!

Apropå nostalgi så spelade jag häromdagen ett spel till Wii som överraskade mig, för omväxlings skull. Jag har ju redan för länge sen påpekat att Nintendo känns som de hamnat på efterkälken och visar upp väldigt få riktigt heta, unika titlar till Wii (istället lägger man energi och pengar på en massa Motion Plus-mojänger, som gör det Wii:n skulle gjort från början, och svarta, limiterade konsoler – hallå, vad ska folk SPELA???). En av mina absoluta NES-favoriter är Punch-Out!!, ett spel som i all sin enkelhet får mig lika fast varje gång. När jag hörde om en nyversion (hmmm) till Wii blev jag både intresserad och förskräckt, hoppfull och rädd; kan Nintendo verkligen göra den gamla klassikern rättvisa? Svaret är – kort och gott, JA! Punch-Out!! till Wii är bland det roligaste jag spelat på länge till konsolen. Här finns den gamla känslan kvar (även om timingen till stor del är ny, tog lite tid att vänja sig vid!) samt flera av de klassiska motståndarna (även om de inte kan besegras med exakt samma knep som sist), samtidigt som man nu även kan ducka undan slag och dessutom får ett par nya utmanare att ta hand om. Takterna från det gamla spelet satt i bra och jag kom igenom nästan halva på en sittning. Men sen blev det snabbt mycket svårare. Det går att vifta med kontrollerna i klassisk Wii-anda, men Punch-Out!! ska givetvis spelas med styrkorset och A o B-knappen, precis som klassikern. Ett måste! (9/10)

På tal om klassiker så kan jag knappt bärga mig att ordentligt sätta tänderna i nya Ratchet & Clank: A crack in time och att God of War III ska nå PS3:an, som snabbt seglat upp som min favoritkonsol på sistone (två unika, bra titlar bara dessa två t ex…). Såg en slags trailer där man klippt ihop lite bärsärkargång från God of War III och jag börjar som sagt kanske bli lite gammal, men är inte spelen nuförtiden otroligt våldsamma?

Se klippet på egen risk! ;) (å apropå återvinning släpps God of War Collection till PS3 – de två tidigare spelen i ett paket, men denna gång i HD-upplösning… bara att krossa spargrisen och springa ut och köpa!)

När jag såg Casino Royale, november 2006, så var jag både överraskad och positiv till att en franchise jag räknat som utdöd – nämligen James Bond, hade fått nytt liv. Visst bara jag först på samma tvekan som så många andra på nätet, “kan Daniel Craig verkligen axla rollen med värdighet?”, “finns det plats för en 21:a Bond-film?”, “har vi inte sett allt nu?”. Men nu var ju Bond i Craigs skepnad och Casino Royale i synnerhet, en slags Bond Begins. Man började helt enkelt om på ny kula på mer än ett sätt; med en ny Bond och hans väg till att bli agent 007. Råare, tuffare, med mer action och mindre McGyver-aktiga prylar än någonsin förr så sattes standarden för något helt nytt. Till min stora glädje och till de klassiska Bond-fansen stora besvikelse, förmodligen.

Quantum of Solace heter den andra filmen med Craig i huvudrollen och den är faktiskt en regelrätt uppföljare (den första i Bonds historia) då den utspelar sig ca 20 minuter efter att första filmen slutade (med att Bond skjuter Mr White i benet och presenterar sig med “Bond, James Bond”).  Filmen börjar ändå på klassiskt manér, med en påkostad actionsekvensen, denna gång när Bond kör sin Aston Martin i full fart på de italienska bergsvägarna, givetvis med en massa skurkar hack i häl. Det är snyggt, högljutt och tidvis grymt imponerande genomfört, men faktiskt inte riktigt lika coolt som den, för mig klassiska, parkour-jakten ur Casino Royale (ni vet, den på byggkranen). Efter att ha förlorat sin älskade Vesper Lynn så är Bond nu fast besluten att söka hämnd och reda ut allt kring Vespers oklara dubbelspel. Hans letande tar honom världen runt och låter honom stifta bekanskap med sexiga och tillika livsfarliga Camille (Olga Kurylenko), den iskalle mästerskurken Dominc Greene (Mathieu Almaric, som är väldigt lik Roman Polanski, tycker jag) och kära återseenden i egenskap av M (Judi Dench) och agenten Mathis (Giancarlo Giannini).

Det visar sig snart att en världsomspännande, hemlig organisation, som kallar sig Quantum, har en plan att hjälpa till att genomföra ett diktatorbyte i Sydamerika. Detta mot rätten att få sätta in flera hundra kilometers oljeledningar i landet. Kruxet är bara att det inte finns någon olja i Bolivia, så motivet verkar till en början oklart. Bond måste balansera såväl personlig vendetta, internationella intressen och komplicerade dubbelspel för att gå vinnande ut ur striden…

Tonen som slogs an i Casino Royale får verkligen klinga vidare i denna uppföljare. Man har bytt ut Bond-regissören Martin Campbell mot hyllade dramaregissören Marc Forster (schweizaren som senast gav oss suveräna Flyga Drake), men någon direkt märkbar skillnad i genomförande märker jag inte. Detta är fortfarande suverän Hollywood-action av högsta kaliber. Ögon- och örongodiset är rikt och ofta förekommande och actionsekvenserna lär verkligen inte tråka ut någon, då de är generöst tilltagna, med en fantastisk final på slutet (man har haft en helt egen regissör till dem). Vad jag lite förväntade mig och saknar är den där typiskt “Forster-ska” fingertoppskänslan i karaktärsutveckling och personregi man sett i just Flyga Drake, Monster’s Ball och Finding Neverland. Istället får vi en film som är späckad med action, vändningar och en del komplicerade dubbelspel, inte helt olikt Batman Begins-uppföljaren The Dark Knight. Filmen vinner också i tempo på att vara påtagligt kortare än den förra (1 tim och 46 min istället för maffiga två och en halv timmar), men kanske är det just det som hindrar den djupare karaktärsutvecklingen och mötet mellan figurerna man bryr sig om?

Det är fartfyllt, tidvis roligt och väldigt underhållande – men också väldigt snabbt övergående. När jag lämnat biografen så kände jag mig förvisso tillfredsställd, men nu – några timmar senare – kan jag knappt erinra mig något annat än några höjdpunkter. Och det är kanske inte meningen att det ska vara på annat sätt heller, det är ju trots allt en genre-film, men någonstans hoppades jag ändå bli mer berörd. Och då kan jag inte låta bli att minnas känslan av att Casino Royale gav mig något helt nytt och spännande, medan Quantum of Solace mest ger mer av samma vara. Som en riktigt bra fest dansar man medan musiken spelar, men när man går därifrån har man glömt allt (och nej, det beror inte på alkohol i just detta fall).

Den uppblåsta hypen återigen till nackdel. Det har skrivits spaltmeter på nätet och i tidningarna om att “våldet i nya Bond-filmen är i paritet med Rambo IV” och Aftonbladet skrev “det var tyst i salongen efter visningen i USA”. Nåja. Först och främst måste jag grusa alla dina förhoppningar på att få se en riktigt våldsam film. Sure, det skjuts, sparkas, slåss och sprängs en massa, men det är inte på något sätt råare eller mer iögonfallande än vilken annan actionfilm som helst (definitivt inte i nivå med Rambo IV!). Att det blev tyst i salongen i USA kan ha att göra med att slutet är en riktig tankenöt, jag försöker fortfarande bena ut hur det faktiskt hängde ihop med just den figuren… kanske satt folk kvar och gjorde detsamma? För jag har svårt att tro att det var av emotionell utmattning de satt tysta kvar.

För att sammanfatta så är Quantum of Solace är alltså en riktigt bra actionfilm som roar för stunden. Om det är någon klassisk Bond-film vet jag inte, då hela “Bond-konceptet” verkar behöva definieras om. Borta är gentlemannen med colgate-leendet och halv-torra one-liners. In kommer istället en ruff, psykiskt plågad slags anti-hjälte, som motvilligt gör det han måste men samtidigt inte tvekar en sekund att gå över lik (bokstavligen). Bond-film nr 22 påminner ironiskt mer om senaste Bourne-filmen (Bourne Ultimatum, som är riktigt bra!) än om klassiska Bond och det är på gott och ont. Mest på gott i min bok, faktiskt.

Som slutnot, snälla Rigoletto – Stockholms premiärsal nr 1: sänk volymen ett par decibel och vrid upp värmen ett par grader istället. Att sitta och huttra med halvt bedövade öron är ingen fantastisk bioupplevelse. Bra ljud är inte detsamma som högt ljud och rätt temperatur gör att man kan slappna av bättre och inte bli lika kissnödig ;)