Som ni säkert minns så slog Disneys Blu-ray-utgåva av Törnrosa nästan knock på mig. Såg filmen tre gånger och inte för att den är så bra som film, utan för att det är så otroligt väl upprensat och överfört till högupplöst ljud och bild så jag var tvungen att visa andra hur otroligt bra det faktiskt är. Så mina förväntningar på nästa klassiker, Pinocchio, var inte små men redan trailern på Törnrosa-BD:n hade skvallrat om något i hästlängd.

Det är 70 år sedan Disneys andra animerade långfilm hade premiär och den presenteras här i originalformatet 4:3. Givetvis är det så du ska se den, även om Disney varit så snälla och lagt med en “Disney-view”, som i princip innebär att du får animerade “konstverk” som fyller ut kanterna på din widescreen-bild (tro mig, det är bara distraherande – din plasma pallar den stunden filmen håller på). Restaureringsarbetet är helt enormt, redan i start-menyn hör man hur ljudet går över från brusigt och sprakande till helt kristallklart och varmt. I själva filmen så är ljudmixen ganska välbalanserad, detta är ju ingen film som direkt drar allra största nytta av 7.1 kanaler i HD, dialogen tycker jag ibland blev lite klen och inte alltid så distinkt som man kan önska. Men när den stora valen, Monstro, kommer in i handlingen så vaknar systemet – och inte minst subben, till liv och det låter, trots allt, väldigt bra med tanke på materialets ursprung och ålder.

Som film är Pinocchio en finstämd och berörande historia. Dockmakaren och träkonstnären Gepetto tillverkar en trädocka som han är extra stolt över. Han är ensam, så när som på sin katt Figaro och guldfisk Cleo, och önskar mest av allt att dockan vore en riktig pojke. Den goda fén hör hans önskan och ger dockan liv – men Pinocchio kan inte bli en riktig pojke om han inte lär sig vara ärlig, trofast och osjälvisk. Med Benjamin Syrsa som förkroppsligat samvete så bär det av på äventyr, bland elaka dockspelare, mystiska öar och stora monster på havets botten.

Förutom att du kommer att känna väl igen Benjamin Syrsa och hans sång “When you wish upon a star” (“Ser du stjärnan i det blå”) och då ha väldigt svårt att skaka av julaftonskänslan, så är nog Pinocchio en ny bekantskap, åtminstone för 90-talsgenerationen. Filmen släpptes på amerikansk dvd sist 1998 och nu kommer den alltså högupplöst med Disneys nya, geniala system att skicka med dvd-versionen på köpet (då kan du som ännu inte investerat i Blu-ray ändå lugnt köpa den). Dvd-versionen kommer också väl till pass på resor då man oftast inte har tillgång till BD-spelare och till barnens rum, till exempel.

Extramaterialet är hur omfattande som helst. En hel Blu-ray-skiva är fullkomligt smockfull med bortklippta scener, alternativa slut och kommentarspår (återigen med filmvetaren Leonard Maltin). Finns inget att klaga på i denna superba utgåva, utan det är bara att konstatera att du är galen om du inte investerar i den. Nu ser jag fram emot Snövit, som blir nästa klassiker att släppas på Blu-ray (och en ännu äldre film, Disneys allra första) senare i höst. (5/5)

Jag tänker inte ens ursäkta mig längre, har helt enkelt för omväxlande liv för att kunna hålla dead lines på bloggen, så jag gör mitt bästa i efterskott :) (och fortsätter med det framöver, även om ambitionen är att hålla dem).

Veckans HISS

Utan tvekan så går veckans utmärkelse till Walt Disney Studios Home Entertainment. Deras Blu-ray-släpp av Törnrosa (Sleeping Beauty) fullkomligt knockade mig – har sett den två gånger redan och är så häpen av kvaliteten att det inte gör något att själva filmen är ganska seg och händelselös, jag ser den gärna om och om igen! Disneys “trollkarlar” (för man måste nog kalla dem så) har tagit 70mm-originalet och rensat upp frame för frame (24 bilder är en sekunds film, filmen är 77 minuter = drygt 110 000 bildrutor) och givit oss en film som för första gången släpps i sitt originalformat (bredbild 2.55:1) men också ser mycket bättre ut än något du tidigare sett på Blu-ray (i alla fall tecknat). Man har också återinsatt originalljudet med sex kanaler (eller sju, om man ska vara petig) och även lastat på en hög med bra extramaterial, bland annat ett suveränt kommentarspår innehållandes picture-in-picture med bl a Pixars John Lassetter och filmgurun Leonard Maltin.

Detta är helt enkelt en ny milstolpe inom Blu-ray och restaurering av en gammal 55-åring, samtidigt som vi får se en trailer av kommande 70-åringen Pinocchio (som kommer i mars nästa år) och inser att även den kommer att se makalöst bra ut. Stående ovationer, Disney!

Att Disney-medarbetarna Hasse Thelin och Miriam Bonassi är två av filmbranschens absolut trevligaste och kunnigaste gör inte att Disney direkt förtjänar utmärkelsen mindre.

Veckans DISS

SJ – SJ, gamla “Statens järnvägar” må göra avbön och lova bättring på förstasidan av sin sajt, men att denna monopol-dinosaurie fortsätts låta härja fritt är för mig ett stort mysterium (eller egentligen inte, bara en frustration egentligen). Osant dyra resor på populära sträckor, tack vare argument som “bra miljöval” och brist på konkurrerande alternativ (i fråga om tidsåtgång och faktiska tåg) toppas bara av deras notoriska vana att strula med avgångar och komma för sent. Det ena X2000-tåget efter det andra rasar ihop och på min X2000-resa mellan Stockholm och Falun i onsdags så kom vi inte bara nästa två timmar för sent fram till slutdestinationen – vi gjorde det dessutom i någon slags 60-talståg med Diesel-lok. So much for that comfort and environmental awarness. Ingen i personalen informerar om vår rätt till ersättning, istället ombeds vi “ha överseende med detta” och en ilsken passagerare som halvt i desperation säger sig vilja gå av får till svar “ja, men gör det då” av den allt-annat-än-ödmjuka personalen. Till SJs heder ska sägas att anmälan om ersättning behandlades snabbt och dök upp i mailen efter 30 minuter. Problemet är bara att “koden” man får inte kan användas online utan bara via deras personliga kundtjänst. Och där kostar det 5% extra på de redan hutlösa priserna… (“ledsen, plattfot, inga pengar tillbaka”)

Men det är fritt fram, så länge inga vettiga alternativ finns så måste ju kunder acceptera det som bjuds. Vad har man för val, liksom? Man vill inte bidra till växthuseffekten med de hemska flygen och man kan ju heller inte tala emot att “de flesta avgångar går fulla”, så det är bara att gilla läget och snällt tugga i sig även fettklumparna som SJ serverar. After all, om det inte passar så finns det ju andra alternativ… (eller, vänta nu…).

När ska även järnvägarna komma in i 1900-talets fria konkurrens?

Ni som följt mig ett tag vet att animerade Disney-filmer tillhör en av mina laster (särskilt 90-talsfilmerna). I kölvattnet av Shrek, Hoodlum och andra postmodernistiska parodier på sagor och klassikt animerade filmer, kommer nu Disneys egen Förtrollad (Enchanted). Filmen är regisserad av Kevin Lima (som bl a regisserade animerade långfilmen Tarzan), en man men klara visioner och extremt bra koll på gamla Disney-klassiker.

Storyn börjar i ett tecknat sagoland, där Giselle (Amy Adams) drömmer och sjunger och sitt hjärtas prins (som visar sig vara James Marsden) endast för att få sina drömmar krossade av en ond drottning (Susan Sarandon), som skickar henne till en värld där det inte finns några “… så levde de lyckliga i alla sina dar”. Till vår värld, alltså, och då närmare bestämt New York. I det ögonblicket går filmen över till vanlig spelfilm, med såväl modernare New York-prinsar (i form av frånskilde enbarnspappan, Patrik Dempsey) till våra animerade hjältar, i köttslig form.

Generellt är det tacksamt att driva med historier och människor som tar sig själv på stort allvar och går “hela vägen”. Därför är det mycket enklare att parodisera än att skapa något eget, som berör. Förtrollad skojar mycket med den tecknade långfilmsgenren, men den gör det på ett geniunt gulligt och älskvärt sätt och eftersom filmen gör det konsekvent så blir det till slut oemotståndligt. Från regin av hur de tecknade figurerna beter sig i vår värld, till musiken – som är skriven av Alan Menken, mannen som tonsatt nästan alla moderna Disney-klassiker sen 90-talet, till de extremt väl utvalda detaljerna (kolla runt och lyssna, filmen kryllar verkligen av referenser och detaljer till Disney-klassiker, extramaterialet pekar ut en hel del åt dig).

Jag tror inte bara det gäller mig – men när man tittar på Förtrollad så kan man inte sluta le. Förutom att den är ganska rolig, välspelad och välskriven, så är det också – mitt i allt skojande och spexande – en film som är romantisk och blir som en saga “på riktigt”. Och det är en bravad! Amy Adams är oemotståndlig som sagoprinsessan Giselle, hennes spel och timing är verkligen så att man ser en tecknad figur av kött och blod. Den kvinnliga skaran tittare lär väl fastna för Patrik Dempsey (eller kanske James Marsden, som trots lite Disney-fjollighet bjuder på en pipa av Mario Lanza-slag).

Jag såg filmen på Blu-ray och det var grymt. Bilden fanns i princip inget alls att klaga på och ljudet, i Dolby TrueHD, kanske inte lever upp till förtexternas otroliga tryck och detaljrikedom, men det är lovande för kommande släpp. Förtrollad (Enchanted) markerar också Walt Disneys intåg med Blu-ray på den svenska hyrmarknaden. Har du inte köpt eller börjat kolla på Blu-ray ännu så rekommenderar jag dig verkligen att gå in på Blu-rayforum och läsa på, en sajt på svenska om och av Blu-rayförespråkarna (hårdvara och mjukvara). Vill du diskutera och fördjupa dig ännu mer är givetvis dvdforum det givna valet, där det mesta i Blu-ray-väg också recenseras.

PS I år är det dags att börja uppdatera Disney-samlingen igen, nu börjar nämligen klassikerna släppas på Blu-ray. Först ut i höst blir en ordentligt upprensad och uppiffad version av Törnrosa (Sleeping Beauty).