Jag minns det nästan som igår. Sommaren 1992. Jag var 14 år och på språkresa i Bournemouth tillsammans med syrran och våra bästisar. Jag och Alex spenderade stor del av vår tid – och våra pengar, på spelhallen som låg vid stranden (japp, det fanns sådana på den tiden). Den arkadmaskin som nog svalde flest av våra hårt förvärvade mynt var Capcoms Street Fighter II. Sån enorm spelglädje det var att välja ut sin favoritfigur (min var Blanka) och spöa på arkadmotståndet, eller ännu heller – någon annan arkadspelare som hängde kring maskinen. Det var hårda och svettiga matcher, som man sällan kunde vinna på tur. Det är ett av mina starkaste spelminnen från det året (tillsammans med Monkey Island II: LeChuck’s Revenge, som jag längtat efter att få spela så länge på min dåvarande Amiga 500).

Street Fighter II (1992)

Efter den sommaren (och efter att ha spelat SF2 till Amiga då det slutligen konverterades till maskinen) så liksom gled jag ifrån Street Fighter-serien. Jag minns att det kom ett par versioner till av tvåan (Remix, Turbo osv) och ett antal inkarnationer av trean (bl a Alpha, som jag hörde gott om på Dreamcast) men jag tog mig inte riktigt tid att sätta mig in i dem. Andra fightingspel hade fångat mitt intresse, inte minst Tekken på Playstation och senare Dead or Alive på Dreamcast (och Xbox).

Det har gått 17 år (!) sen den där sommaren i Bournemouth och mitt första Street Fighter-minne. Och Capcom har bestämt sig att återta kronan som fighternas mästare med releasen av Street Fighter IV. Flera medier har höjt det till skyarna och redan utnämnt det till 2009 års bästa spel.

Street Fighter IV går en fin balansgång – man har lyckats fånga i princip alla de gamla moves:en, men samtidigt också hottat upp grafik och lagt till fler moves, figurer och platser. Några gamla combos satt faktiskt kvar i fingrarna och det var ljuvlig nostalgi, samtidigt som jag också snabbt insåg att om jag ska komma nånvart på någon högre nivå så måste jag verkligen träna. SFIV är, precis som sin föregångare, inte något spel man vinner på knapp-hamrande. Inlärningskurvan för de mest förödande kombinationerna kräver övning, men när du väl lagt tiden och tagit dig över tröskeln så blir spelet allt mer givande.

Nyheter i fyran är, förutom den otroligt vackra celshading-grafiken, också ett online-läge där andra spelare kan komma in från nätet och utmana dig. Det är oändligt mycket roligare att spela mot mänskligt motstånd än mot datorn (såklart) och allra roligast är om du drar ihop ett gäng polare som är någorlunda jämna i nivå och spelar på liv och kniv.

Street Fighter IVs stora ess är också något av dess akilleshäl – det är ett spel som ser ut som ett 2009-årsspel, men känns lite som ett nittiotalsspel. Puritaner lär väl mailbomba mig nu, men personligen tilltalas jag fortfarande mer av “friheten” som Tekken och DOA erbjuder, även om jag absolut kan uppskatta arkadkänslan och finessen i detta. Ett roligt, snyggt och givande fightingspel är det verkligen. Föga kunde vi ha anat 1992 att tv-spel en dag skulle se så här bra ut (så mycket bättre än arkad-versionerna vi spelade då).  (4/5)

1994 minns jag väl, av flera anledningar. Dels för att jag då var 17 och “snart” skulle få uppleva “paradiset” genom att bli 18, men också för att jag träffade min första, stora kärlek. En annan kärlek uppstod då jag fick bekanta mig med en grå, liten låda som kallades Sony Playstation. På den tiden hjälpte jag till i en kompis databutik i Skövde (Svenska PC-Butiken, fd Fantasy World) och vi var som förtrollade av spelen på Sonys maskin. Den frenetiska glädjen att puckla på varandra i Tekken och känslan av att flyga fram i Wipeout kunde egentligen bara matchas av glädjen jag upplevt med Nintendo 8-bit, under 80-talet. Med Playstation kände jag att något nytt faktiskt var på gång – och så var det. Inom några år var Sony totalt dominerande på spelmarknaden, med en uppsjö fantastiska spel som redan nått klassikerstatus, även på uppföljarmaskinen Playstation 2.

Spola fram ett par år så har vi 2000-talet och tre jättar som slåss om marknaden. Nya i leken var “stora stygga” Microsoft, som med egna affärsmodeller och rå, monetär muskelstyrka skulle knuffa in sig på spelmarknaden med sin Xbox och sedemera Xbox 360. Nintendo, som de äldsta rävarna i gamet, gav upp teknikhysterin och valde att satsa på innovativt spelande med kroppsrörelser, på sin Wii, och Sony är, som ni alla vet, inne på tredje generationens Playstation med massa hästkrafter under skalet och Blu-ray-spelare som standard. Men vad har egentligen hänt med faktiskt spelande 2008?

Tittar vi på senaste årets utveckling i fråga om pris och – det som ändå är viktigast på en spelmaskin – spelutbud, så ser det ganska dystert ut för de gamla hjältarna. Medan Microsoft ständigt sätter ihop nya paket med Xbox 360, som i praktiken har tekniskt lika bra spel som PS3, så känns det som Sony och Nintendo står helt still och stampar. Idag kan du köpa en Xbox 360 i enklaste utförandet (Arcade) för så lite som 1799:-. Wii, som är en tekniskt underlägsen men ändå såpass “udda” maskin så den inte direkt konkurrerar på samma villkor, kostar fortfarande runt 2300:-… och då kan den inte ens spela dvd-filmer. Sonys Playstation 3 är rent sorglig i fråga om prisutveckling. Fortfarande kostar en nedbantad modell av originalet runt 4000:- och nu är det tal om prishöjning (!) pga det rådande, ekonomiska läget i världen i allmänhet och Japanskan Yen-valutan i synnerhet. Idag kan man alltså få ungefär tre Xbox 360 för priset av en Sony Playstation 3, om man också räknar värdet på spelen som följer med Xbox-paketet.

Men det sorgligaste av allt är att det känns så uppgivet bland två av tre utvecklare, som förväntas driva på spelutvecklingen. Wii:n har i princip haft tre-fyra stora releaser på hela året och lever fortfarande på att sälja Mario Kart Wii, som förvisso är ett bra spel, men släpptes i augusti. Och på kommande releasefronten ser det lika mörkt ut, inte en enda egentligt “het” titel väntas komma ut resten av året. Vad händer, Nintendo, ni var ju kungar – har ni slagit igen butiken i smyg? Blir det som med Segas Dreamcast, som dog i det tysta och plötsligt en dag bara meddelades att den lades ned?

På Sony-spelfronten är det inte heller så mycket muntrare. De allra flesta releaser släpps till både PS3 och Xbox 360 idag och är oftast identiska (om inte något bättre, mindre buggfria på 360). De som ska komma exklusivt till PS3 lyser med sin frånvaro. Little Big Planet (som enligt alla förhandsrapporter är riktigt bra) är försenat i Sverige och det “revolutionerande” Playstation Home-konceptet skulle väl ha varit ute för flera år sedan? Final Fantasy XIII är ett litet hopp – för fansen, men helt ärligt så ligger Sony egentligen inte mycket efter Nintendo i fråga om att prestera egna, unika titlar som dessutom motiverar inköp av marknadens dyraste spelmaskin (sorry, Blu-rayspelare som är bättre och klarar mer än PS3 finns redan ute för runt 3000 kr).

Nästan lika illa är det på den portabla fronten, där både Sonys PSP och Nintendos DS visar upp nya, marginellt förbättrade modeller av konsolen, men nästan inget i fråga om mjukvara att spela på maskinerna. Lätthet, batteritid och bättre skärm i all ära – men vad ska vi med maskinerna till? Får vi inga bra spel så är det inget maskinerna kan som en lite avancerad MP3-spelare inte kan lika bra, eller bättre.

Så just nu ser det ut som den amerikanska jätten Microsoft vinner, på alla fronter. Bra pris, hyfsad utveckling av tjänster och skapligt med nya, unika titlar (Scene it? och Lips lär stärka Xbox 360s position ytterliggare, då man slår sig in i familje-/partysegmentet och utmanar Buzz och SingStar). Detta står mot dyrare maskiner (Wii:n har väl inte prissänkts mer än 200kr sen release) med sämre utbud unika spel och färre utlovade nyheter på horisonten. Är det sista ordet? Har Sony och Nintendo tröttnat på förstaplatsen efter 20 respektive 12 år? Om inget radikalt händer framöver så får jag nog tolka det som ett “ja”.