Capcom har en stark vår line-up, förutom nyligen lanserade Street Fighter IV så har de också det hett efterlängtade Resident Evil 5 på ingång (lämpligt nog fredagen den 13:e mars) till Xbox 360 och PS3. Jag har haft glädjen att få grotta ned mig i PS3-versionen av skräcken som bjuds under de senaste dagarna och kan väl snabbt konstatera att Resident Evil 5 varit väl värt väntan.

Liksom miljontals andra gamers så spelade jag och blev vettskrämd av Resident Evil som först utkom 1996 till Playstation. Scenen där hundarna hoppar in genom fönstret i hallen lär ha givit många svåra traumer kring dobermanns (faktiskt så fick spelet en helt OK filmatisering av Paul WS Anderson 2002). Men sen orkade jag aldrig riktigt igenom de otaliga uppföljarna till otaligt antal format. Inte för att de var dåliga, utan för att jag helt enkelt hade så mycket annat jag ville spela till alla andra format som jag ägde. Så hela spelserien föll lite glömska hos mig. Jag köpte förvisso det omtalade Resident Evil 4 men har faktiskt aldrig kommit kring att öppna plasten och spela det… (jo, jag ska – när jag betat av allt nytt som hela tiden kommer in)

Resident Evil 5 omdefinierar sig självt direkt. Denna gång flyttas vi och den kvarvarande hjälten Chris Redfield till Afrika. Kollegan Jill Valentine har gått bort (eller har hon det?) och en ny partner, Sheva, introduceras. Uppdraget består i att man ska röja undan resterna av Umbrella-organisationens framfart i den bortglömda kontinenten. Det muterande viruset har hamnat i afrikanska krigsherrars händer och snart befinner man sig i en alltför välkänd situation – trängd av tjugotals zombies som inte vill något hellre än att infektera dig också. Men denna gång sker det mitt på ljusa dan – i en svettigt, sunkig, afrikansk miljö (och innan PK-riddarna börjar grina så, nej, jag tycker inte det är det minsta rasistiskt menat). Man kan tycka att RE utan mörker är som Mario utan svampar, men så fel man kan ha. Du kommer att få uppleva fullkomlig terror och panik, då spelet bjuder på såväl trånga utrymmen där du har zombies mot strupen, som skenande horder som anfaller dig på torg och nedgångna byggnader.

Upplägget påminner mycket om de gamla spelen med tredjepersonsperspektivet som används väldigt väl och ger en helt annan identifikation än FPS. Men man har också sneglat på ex Devil May Cry 4:s briljanta deluppdrag med bonuspengar och uppgraderingsmöjligheter mellan varje kapitel. En annan grej man tagit till vara på från DMC4 är de spektakulära “boss-fighterna” – du kommer bli både skrämd, utamanad och road av några av de som väntar i Resident Evil 5!

Grafiken är ypperligg, spelets starka trumfkort. Den afrikanska hettan känns ända i in i porerna, dammet och stanken av lik och djurkadaver blir obehagligt reell för mig i soffan. Miljöerna – mestadels enkla afrikanska kåkstäder varvas med grottor, trånga tunnelsystem och kloaker. Ljudet är väl använt, man kan höra var fienderna kommer ifrån och din partners röst rör sig mellan högtalarna beroende på er position i förhållande till varandra. Röstskådespeleriet får godkänt, Sheva är tyvärr lite trist och stel och drar ned inlevelsen en del, men de flesta andra figurer – inklusive hjälten Chris, är bra.

Resident Evil 5 har den där kvaliteten som gör att man inte vill lägga bort det. Även om spelet tenderar till viss upprepning (jag orkar inte räkna hur många dörrar man måste öppna på varje bana) och har lite andra småproblem i fråga om vissa omständliga knappkombinationer som tar ett tag att memorera och vänja sig vid, blandat med ett lite för avancerat inventarie-system som är en säker död att börja fippla med under strid, så förlåter man det lätt för att det är så jäkla spännande, tillgängligt och stämningsfyllt. Man vill se vad som bjuds härnäst, hur historien utvecklas och vilken skräck som väntar efter nästa dörr. Och det är ett fantastiskt gott betyg. Capcom ska ha stor eloge för att ha vågat ta genren “vidare” och bevisar att mörker inte alls behöver vara enda sättet att göra skräck på. Det är lika effektivt på dagen, för det finns sannerligen lika många sätt att skrämma spelare på som det finns fantasi. Och Resident Evil 5 har gott om den varan. Vårens bästa spel? (5/5)

Not: Pga gällande publiceringsregler så har jag ej kunnat utvärdera online-läget i spelet. Mer om det efter releasedatum.

Detta är nu faktiskt hela tre gånger som jag sett spanska succé-filmen Barnhemmet (El Orfanato) – första gången var i somras, på en bio-premiär och nu har jag sett den två gånger till på kort tid, dels på dvd dels på Blu-ray. PAN Vision har lyckats få till en alldeles utmärkt Blu-ray-version som jag fått nöjet att sätta tänderna i.

I korthet handlar Barnhemmet om Laura (spelad av Belen Rueda, bl a Gråta med ett leende), en kvinna som vuxit upp på ett barnhem någonstans i Spanien och i vuxen ålder köpt huset för att starta ett eget barnhem där ihop med sin man och deras adopterade son (spelad av Roger Princep). Men det visar sig finnas mer än minnen kvar i huset och sonen berättar snart om barn som leker och talar med honom – men som ingen annan kan se. Föräldrarna viftar bort det hela som ett barns fantasier, då en oväntad händelse plötsligt ställer allt på sin spets…

Juan Antonio Bayona har regisserat Barnhemmet och producent är ingen mindre än den härligt galna och otroligt begåvade, mexikanska regissören Guillermo Del Toro (Pans Labyrint, Hell Boy-filmerna). Del Toros inverkan på filmen syns tydligt och så även inspiration från den spanska framgången med The Others (av Alejandro Amenabar). Det är suggestivt, välspelat och tidvis jäkligt läskigt – oftast med ganska små medel.

Blu-ray-utgåvan ger oss en fin bild, som på sina håll känns aningen under-mättad i fråga om färger, men ändå bjuder bra konstrast och väldigt bra mörker-scener (och det finns gott om sådana). Ljudet (DTS-HD måste få en eloge, förutom att det är kvalitativt bra så används det också för att verkligen förhöja stämningen och sätta tittaren i skäckens centrum. Det var faktiskt en scen som jag först förstod helt och hållet på Blu-ray; när någon vid ett tillfälle undrar “Är det någon annan i rummet?” så trodde jag först att det bara var en allmän fråga, men nu hör man tydligt fotsteg i surroundhögtalarna, som man inte kan koppla ihop med något som händer i bild. Creepy…

Det finns också hyfsat med extramaterial, som annars ligger på andra skivan på dvd-utgåvan. Detta är lågupplöst och innehåller bl a talangfulle barnskådespelaren Roger Princeps provfilmning, samt en “borttappad film”, intervjuer och andra inslag kring filmens skapande-process som verkligen sätter dig in i princip i allt (är ibland tveksam till såna här inslag, som med precision dissikerar varje bit av filmen och dess “magi”)

Barnhemmet är en grymt välgjord och tidvis riktigt läskig film. Den är också ganska perfekt i tid (105 minuter) och är som sagt välspelad och välskriven. Mitt enda förbehåll mot den är att den känns som den försökt få in väldigt mycket “element” från skräck-genren och flera gånger kunde jag inte låta bli att känna att jag sett i princip alla grepp förut, i någon film.

Men helheten är som sagt övertygande och detta är en suverän Blu-ray att krypa upp i soffan med och hålla någon hårt i handen till. 4/5