FILM

Det finns en hel del bra releaser så här års, men givetvis ska du – som den filmfan du är – satsa på det senaste och läckraste på Blu-ray (för du har väl önskat dig en Playstation 3 i julklapp, eller köper en “till barnen”?).

Warner släpper två filmer som kan passa alldeles utmärkt att bänka sig med när första omgången julmat är över (du kanske ska hoppa över de 8 timmarna obligatoriska ”SVT-julaftonsklassiker” i år?). Den första, lite mer familjeanpassade, är Star Wars: Clone Wars. Det är en dator-animerad historia som ger lite mer kött på benen åt berättelsen om Anakin och Obi-Wan (som en mellanfilm till tvåan och trean skulle man kunna säga). Här får du bland annat återse gamla bekanta som Yoda, Mace Windu och Count Dooku, men även träffa nya ansikten i form av den kaxiga Padawan-lärlingen Ashoka och Jabba The Huts son. Snyggt, men bitvis lite stelt så detta ändå helt perfekt underhållning för hela familjen (särskilt om ni gillar Star Wars). 3/5

För de lite äldre eller härdade barnen så kan utgåvan av The Dark Knight med fördel avnjutas. Bild och ljud är i absolut toppklass, och även om jag hade mina reservationer mot filmen när jag först såg den, så kan man inte komma ifrån att det är två och en halv timme väldigt välgjord underhållning och riktigt bra inom genren. Att Blu-ray-utgåvan innehåller timtal med extramaterial är ju heller ingen nackdel. 4/5

Disney har varit skickliga att kapitalisera på julen och göra den till ”sin” högtid (ihop med Coca Cola). Pixars senaste film, Wall-E, finns nu ute på Blu-ray och ser – precis som väntat, helt makalöst bra ut (animerat och digital teknik har alltid hjärtat varandra). Personligen tycker jag filmen är välgjord och berörande, men lite hypad – det är inte ”världens bästa tecknade film” som vissa vill få det till (in fact tycker jag Råttatouille var bättre förra året) men det är helt klart en sevärd och väldigt söt film som kan passa alla med inte-alltför-cynisk-syn på livet och framtiden. 4/5

När vi ändå är inne på tecknat så bör du heller inte missa Paramounts sköna Blu-ray-utgåva av skrattfesten Kung Fu Panda. Bilden är som väntat – helt suverän, men vad som är extra kul är det helt fantastiska ljudet! Det engelska Dolby TrueHD-spåret låter verkligen ljudanläggningen jobba hårt och flera scener ur filmen är regelrätta referensscener (t ex när Tai Lung flyr från fängelset), som utmärkt visar på hur surroundeffekter bäst används när man har bandbredden att dessutom få dem att låta bra Enda minuset på utgåvan är att extramaterialet är lite skralt och saknar kortfilmen Secrets of the Furious Five, som jag sett fram emot. 4/5

SPEL

Julen och mellandagarna (och särskilts årets lyckligt infallande lång-ledighet) är också en alldeles ypperlig tid att komma ikapp på spelfronten. Personligen finner jag det svårt att få tid till 40-timmarsäventyren nuförtiden, men just denna ledigheten kan som sagt vara perfekt tid att komma till bukt med det och äntligen spela igenom det där Final Fantasy XII jag köpte förra året och inte rört. Ett spel jag däremot vet att jag kommer lägga mycket tid på är det kära återseendet med Prince of Persia, från UBI Soft. Det är ganska exakt 20 år sen det banbrytande originalet kom och efter att ha lärt mig bemästra det och klara det på under en timme (som var tidsgränsen) så föll jag aldrig för någon av prinsens efterföljande 3D-inkarnationer (även om jag hörde att Sands of Time var bra). Nu är han åter tillbaka i 3D, men denna gång utan undertitel. UBI Softs Montreal-studio har valt en ny approach med celshading-grafik (som jag älskar, då den ger en tecknad-fantasy-film-känsla) och ett system där du egentligen inte kan dö – varje gång du trillar ned för ett stup, eller förlorar i en strid så blir du ”upplockad” av din lojala följeslagerska Elika. Det kan låta för enkelt och rent av tråkigt – men tänk efter: effekten av det är ett mycket mer engagerande och sömlöst spel. Skulle du istället behöva spara och ladda om ständigt inför varje farofyllt uppdrag (och spelet är ju fullt av dödsföraktande akrobatik, där man inte helt sällan hoppar lite fel) så skulle det fullkomligt hacka upp spelupplevelsen. Nu får du istället flöde och kan koncentrera dig på storyn och att spela vidare. Och man vill verkligen inte lägga ifrån sig spelet! Det är inte världens svåraste spel, men så länge det varar är det en otroligt rolig upplevelse, som med fördel kan njutas i vänners och familjens glada sällskap. 5/5

Sällskapsspel hör ju också julen till. Förutom otaliga SingStar-versioner som kommit (ABBA, Boy band vs Girl Band och Disney, för att nämna de roligaste) så har Xbox 360 fått sin ”klon” Lips (som jag inte fått ett eget ex i tid att testa själv, tyvärr) och även filmfrågesport (som Edelman PR heller inte hunnit skicka, hrm hrm – börjar de lägga av sig?). Ett sällskapsspel som är en klassiker i ny tappning, till alla format, är EAs Monopol. Det klassiska affärsspelet har piffats upp med mini-spel och även snabbats upp i format, så det är lite mer fartfyllt. Inte för alla men värt att kika närmare på för folk födda på 80-talet eller tidigare samt har någon form av förhållande till brädspelet.

Du som tröttnat på gull-gull och sällskap och är 18 år (right), kan med fördel fördriva julfriden med Left4Dead (EA/Valve till Xbox 360 och PC). Det är en skön och extremt röjig Zombie-shooter med regelrätta horder av snabba zombies, som inte vill något hellre än att sätta tänderna i dig. Och du och dina tre vänner vill såklart inget hellre än sätta en kula i pannan på dem. Vill du ha mer stämning och mörker, men i lugnare tempo så kan du kika på det kusliga BioShock (Take2) till Xbox 360 och numera också PS3. Ett annat actionbetonat spel som hamnar någonstans mellan de två är Epics Gears of War 2 (Microsoft, Xbox 360) som på många sätt är en förbättring över den i mitt tycke bleka ettan (större banor, bättre flöde i spel och story samt multiplayer och co-op). 4/5 till alla spelen ovan.

Så, det var några underhållningstips för sena julshoppare! Det var också allt för i år på senses.se. Nu tar jag en välförtjänt jul- och nyårspaus från skrivandet och återkommer efter 1:a januari. Så vi ses ”nästa år” kan man väl säga. Till dess hoppas jag du får äta och dricka gott, lyssna på härlig musik (Spotify äger!), se massa bra film, spela massa bra spel, titta på vackra ting och inspirerande bilder och känna att livet är till för att levas och upplevas.

God Jul och Gott Nytt År till alla härliga läsare!

1994 minns jag väl, av flera anledningar. Dels för att jag då var 17 och “snart” skulle få uppleva “paradiset” genom att bli 18, men också för att jag träffade min första, stora kärlek. En annan kärlek uppstod då jag fick bekanta mig med en grå, liten låda som kallades Sony Playstation. På den tiden hjälpte jag till i en kompis databutik i Skövde (Svenska PC-Butiken, fd Fantasy World) och vi var som förtrollade av spelen på Sonys maskin. Den frenetiska glädjen att puckla på varandra i Tekken och känslan av att flyga fram i Wipeout kunde egentligen bara matchas av glädjen jag upplevt med Nintendo 8-bit, under 80-talet. Med Playstation kände jag att något nytt faktiskt var på gång – och så var det. Inom några år var Sony totalt dominerande på spelmarknaden, med en uppsjö fantastiska spel som redan nått klassikerstatus, även på uppföljarmaskinen Playstation 2.

Spola fram ett par år så har vi 2000-talet och tre jättar som slåss om marknaden. Nya i leken var “stora stygga” Microsoft, som med egna affärsmodeller och rå, monetär muskelstyrka skulle knuffa in sig på spelmarknaden med sin Xbox och sedemera Xbox 360. Nintendo, som de äldsta rävarna i gamet, gav upp teknikhysterin och valde att satsa på innovativt spelande med kroppsrörelser, på sin Wii, och Sony är, som ni alla vet, inne på tredje generationens Playstation med massa hästkrafter under skalet och Blu-ray-spelare som standard. Men vad har egentligen hänt med faktiskt spelande 2008?

Tittar vi på senaste årets utveckling i fråga om pris och – det som ändå är viktigast på en spelmaskin – spelutbud, så ser det ganska dystert ut för de gamla hjältarna. Medan Microsoft ständigt sätter ihop nya paket med Xbox 360, som i praktiken har tekniskt lika bra spel som PS3, så känns det som Sony och Nintendo står helt still och stampar. Idag kan du köpa en Xbox 360 i enklaste utförandet (Arcade) för så lite som 1799:-. Wii, som är en tekniskt underlägsen men ändå såpass “udda” maskin så den inte direkt konkurrerar på samma villkor, kostar fortfarande runt 2300:-… och då kan den inte ens spela dvd-filmer. Sonys Playstation 3 är rent sorglig i fråga om prisutveckling. Fortfarande kostar en nedbantad modell av originalet runt 4000:- och nu är det tal om prishöjning (!) pga det rådande, ekonomiska läget i världen i allmänhet och Japanskan Yen-valutan i synnerhet. Idag kan man alltså få ungefär tre Xbox 360 för priset av en Sony Playstation 3, om man också räknar värdet på spelen som följer med Xbox-paketet.

Men det sorgligaste av allt är att det känns så uppgivet bland två av tre utvecklare, som förväntas driva på spelutvecklingen. Wii:n har i princip haft tre-fyra stora releaser på hela året och lever fortfarande på att sälja Mario Kart Wii, som förvisso är ett bra spel, men släpptes i augusti. Och på kommande releasefronten ser det lika mörkt ut, inte en enda egentligt “het” titel väntas komma ut resten av året. Vad händer, Nintendo, ni var ju kungar – har ni slagit igen butiken i smyg? Blir det som med Segas Dreamcast, som dog i det tysta och plötsligt en dag bara meddelades att den lades ned?

På Sony-spelfronten är det inte heller så mycket muntrare. De allra flesta releaser släpps till både PS3 och Xbox 360 idag och är oftast identiska (om inte något bättre, mindre buggfria på 360). De som ska komma exklusivt till PS3 lyser med sin frånvaro. Little Big Planet (som enligt alla förhandsrapporter är riktigt bra) är försenat i Sverige och det “revolutionerande” Playstation Home-konceptet skulle väl ha varit ute för flera år sedan? Final Fantasy XIII är ett litet hopp – för fansen, men helt ärligt så ligger Sony egentligen inte mycket efter Nintendo i fråga om att prestera egna, unika titlar som dessutom motiverar inköp av marknadens dyraste spelmaskin (sorry, Blu-rayspelare som är bättre och klarar mer än PS3 finns redan ute för runt 3000 kr).

Nästan lika illa är det på den portabla fronten, där både Sonys PSP och Nintendos DS visar upp nya, marginellt förbättrade modeller av konsolen, men nästan inget i fråga om mjukvara att spela på maskinerna. Lätthet, batteritid och bättre skärm i all ära – men vad ska vi med maskinerna till? Får vi inga bra spel så är det inget maskinerna kan som en lite avancerad MP3-spelare inte kan lika bra, eller bättre.

Så just nu ser det ut som den amerikanska jätten Microsoft vinner, på alla fronter. Bra pris, hyfsad utveckling av tjänster och skapligt med nya, unika titlar (Scene it? och Lips lär stärka Xbox 360s position ytterliggare, då man slår sig in i familje-/partysegmentet och utmanar Buzz och SingStar). Detta står mot dyrare maskiner (Wii:n har väl inte prissänkts mer än 200kr sen release) med sämre utbud unika spel och färre utlovade nyheter på horisonten. Är det sista ordet? Har Sony och Nintendo tröttnat på förstaplatsen efter 20 respektive 12 år? Om inget radikalt händer framöver så får jag nog tolka det som ett “ja”.

Efter att över en miljon svenskar sett Mamma Mia! på bio så annonserar nu Sony ut en SingStar-skiva med ABBA-tema. Mamma Mia, Gimme Gimme Gimme, Waterloo och Dancing Queen är några av låtarna som utlovas på den kommande skivan, som kommer till Playstation 3. Skivan beräknas att finnas ute lagom till julhandeln. Räkna alltså med en hel del råmande slakt av ABBA-klassiker i mellandagarna.

Det är en lönsam affär att ha SingStar under sin flagg, bara i Sverige har Sony sålt 580 000 exemplar av spelet och av dessa står utgåvor med lokal anknytning (Svenska Hits och Svenska Hits Schalger) för nära hälften av försäljningen (220 000 ex).

Det är lustigt. Lustigt hur vissa idéer, koncept, kan bli instant-hits och självklarheter i var mans vardagsrum och sen på något sätt bara sluta utvecklas. Sonys satsning på karaoke visade sig – inte helt otippat – ligga helt rätt i tiden och det är väl få för-/efterfester nuförtiden som inte har SingStar på schemat, när promillehalten nått rätt nivå (detta ökar exponentiellt med antalet kvinnliga deltagare, hör av er för exakt tabell att läsa i).

SingStar är ju dock ett koncept som kom för flera år sedan, på en numera utdöende konsol (Playstation 2). Vad hände när vi gick över till PS3 och åtta processorer, massor med grafikmuskler och möjlighet till HD-grafik? Svaret måste bli – inte särskilt mycket. Det utlovades högupplöst grafik, massvis med låtar att köpa online och nya spelsätt. Tveksamt om man kan säga att något av dessa löften egentligen infriats. Sure, vi ser numera högupplösta linjer när vi sjunger, men musikvideos i bakgrunden är fortfarande samma, sunkiga, RF-kvalitet som vi fick tidigare. Nu ropar någon “ja, men många videor är ju jättegamla”. Visst, men ändå – vi har en hel del nya (som säkert är skjutna på digitalt format) och det är inte förbjudet att gå in och rensa i gamla videor också (finns mycket man kan göra, relativt kostnadseffektivt med enkel videobehandling idag). Online-shoppen har förvisso blivit ganska stor, är väl en 300+ låtar nu. Men vad är det för låtar? Och hur många låtar är a) kända? b) inte från en tidigare samling? (japp, jag har alla tidigare spel som släppts och en PS2-kompatibel PS3:a – jag byter gärna skiva istället för att pröjsa 15 kr per låt – IGEN). 300+ låtar x 15 spänn = 5000+ kronor. En bra slant för en övervägande medioker samling låtar som fyller upp din PS3:as hårddisk.

Nu har SingStar Vol 2 kommit till PS3. Bland nyheterna utlovas “stämsång” på bl a Mamas & Papas “California Dreamin” och klassiska “500 Miles” med The Proclaimers. En Emimen-låt återfinns också (Without Me) och är en tungvrickare av rang (som dessutom är i princip helt uppbygd på rytm, hellre än tonsäkerhet). I övrigt en, som vanligt, smågrå blandning låtar från diverse artister som haft mycket större hits än de som valts ut här (ex The Killers är väl för en mainstream-publik mycket mer kända för Somebody told me än When you were young?). Sure, stämsången är helt OK (och framförallt svår) och Eminem är en kul grej – men ärligt talat, på snart fem år har spelet i princip inte utvecklats alls. Och det kommer nya skivor i serien, som alla kostar lika mycket, hela tiden.

Sony må vara ensamma herrar på täppan idag, då Konamis karaoke-spel, Karaoke Revolution, till Xbox inte alls gått i närheten så bra på den västerländska marknaden (det är också, en något mindre välgjord produkt, i all ärlighet). Men medan Sonys London Studios forsätter kränga ut skivor av alla de slag på rutin, så vässar konkurrenterna knivarna. Microsoft presenterade nyss på E3 ett helt nytt koncept, som man kallar “Lips“. Detta spel ska kunna göra något jag förutsatt att man kunnat göra länge med de muskedunder till spelmaskiner vi har idag – analysera dina egna skivor och låta dig sjunga karaoke till precis vad du vill, ur hela din privata skivsamling!

Hur bra det kommer att fungera i praktiken återstå att se i höst. Men en sak är säker – London Studios bör ta några koffeinpiller och gå tillbaka till ritbordet, för oavsett vilken samling SingStar-låtar de släpper härnäst så kan ingen konkurrera med den bästa samlingen av alla: din egen.

Nordisk Film (SCEE / London Studios) har släppt två nya delar i sjukt populära karaoke-spelserien SingStar. Först ut är SingStar 90′s som följer upp 80′s (som enligt mig är den hittills absolut bästa delen i serien!). Det är blandad kompott låtar vi får denna gång, med såväl monsterhits som Torn, Here Comes the Hotstepper, Barbie Girl och Pump up The Jam men också märkligare val – eller minns du kanske The Horses, Unskinny Bop eller I touch myself från 90-talet?. Skön retro-tripp är det i alla fall och alla som kan pricka mer än hälften av orden rätt och i takt till Per Gessle-pastischen I want you med Savage Garden kan väl höra av sig?

Desto roligare blir det med den nyaste delen, SingStar Svenska Hits – Schlager. Räkna med att denna blir en plåga på för- och efterfester i höst. Vi får en potpurri svenska kultklassiker från Melodifestivalen, eller vad sägs om följande?

After Dark – La Dolce Vita
Alcazar – Not A Sinner, Nor A Saint
Arja Saijonmaa – Högt Över Havet
Barbados – Världen Utanför
Branddista City Släckers – Kom Och Ta Mig
Carola – Främling
Charlotte Nilsson – Tusen Och En Natt
Fame – Give Me Your Love
Helena Paparizou – My Number One
Herrey´s – Diggi-loo, Diggi-ley
Jan Johansen – Se På Mig
Jill Johnson – Crazy In Love
Kikki Danielsson – Bra Vibrationer
Kikki, Bettan & Lotta – Vem É Dé Du Vill Ha
Lasse Holm & Monica Törnell – È Dé Det Här Du Kallar Kärlek
Lena Philipsson – Dansa I Neon
Linda Bengtzing – Jag Ljuger Så Bra
Lotta Engberg – Fyra Bugg Och En Coca-Cola
Magnus Uggla – För Kung Och Fosterland
Markoolio & Linda Bengtzing – Värsta Schlagern
Martin Stenmark – Las Vegas
Nanne – Håll Om Mig
Nick Borgen – We Are All The Winners
Roger Pontare – När Vindarna Viskar Mitt Namn
Sarah Dawn Finer – I Remember Love
Shirley Clamp – Min Kärlek
Sonya Aldén – För Att Du Finns
The Ark – The Worrying Kind
The Poodles – Night Of Passion
Tommy Nilsson – En Dag

Let the punishment of your neighbours begin – och till skillnad från Idol-jury får du här tydliga poäng att jämföra med polarna och slipper förnedringen (kanske, om du inte spelar live mot dem, vill säga…)

Festsugen?