Jag vet. Det har dröjt som bara den, men jag är så GLAD att ni läsare fortsätter ligga på och kolla in senses.se. Med över 14 000 unika läsare i månaden så känns det som att man iaf har ett bra gäng trogna fans därute som hänger på låset. Lyfter på hatten åt er! ;)

Har fått en hel del mail som undrar “vad är värt att kolla in på bio och dvd/blu-ray nu då?”. En liten snabbgenomgång:

Inglorious Basterds: Jag erkänner, jag är Tarantino-fan och älskar i princip allt mannen gjort på vita duken (utom Jackie Brown) och senaste rullen gjorde mig verkligen inte besviken (dock ganska förvånad). Hade förväntat mig en massa Brad Pitt, pang-pang och övervåld på nazister, men fick istället ett riktigt tight och välspelat thriller-drama, med en helt lysande Christoph Waltz i spetsen (Oscarnominering för bästa biroll är given). 4/5

Ponyo på Klippan: Allt Miyazaki gör (och har gjort, för allt ges ju ut igen och igen och igen på dvd) verkar automatiskt betraktas som “mästerverk”. Jag kände inte till honom innan Spirited Away och den älskade jag verkligen. Förälskad såg jag sen Laputa – Castle in the sky som var OK men inte mycket mer, Howl’s Magic Castle som var som en sämre version av hans Oscarvinnare och nu senast Ponyo, som tyvärr är riktigt trist. Jag är absolut för fantasi och att tänja på gränser, men Ponyo är helt enkelt för bisarr och oförutsägbar (på ett negativt sätt). Det är en slags fabel om en pojke som hittar något slags havsdjur som förvandlas till en liten flicka och en man, som varit människa och nu lever under vatten (!) som planerar hämnd på de miljöförstörande människorna. Och allt det vore OK, om det ändå fanns någon slags struktur och regler i fantasivärlden Miyazaki skapat. Men icke, Ponyo kan ena sekunden inte ta sig ur en bubbla hennes onda “mästare” satt henne i, för att i nästa sekund kunna skära upp en fönster med fingret (!) och fly med sina syskon, som förvandlar sig till stora fiskar på vägen upp till ytan. Och så håller det på, tidvis är det som en riktigt, riktigt bisarr dröm man varken vet in eller ut på. I vanlig ordning är filmen på tok för lång (nära två timmar) och just i stunder man önskar mer tempo så stannar allt av och en massa tid ödslas på att se barnen leka, dricka té och prata med föräldrar om bebisar och hur de får bröstmjölk. Sorry, men för mig är det bara för knepigt – och för tråkigt. 2/5

District 9: Hypad och duktigt marknadsförd Sci-Fi-film med helt okända skådisar och gjord i dokumentärstil, lite á la Blairwitch Project (fast bra), med Peter Jacksons namn på affischen (han är dock endast producent, vilket vi vant oss vid senaste åren). Tänkvärt och skickligt, om än lite ojämnt, om hur utomjordningar hamnar på jorden och sätts i ghetton i Sydafrika och blir en (tämligen övertydlig) apartheid-parafras. Bäddat för uppföljare, värt att se för dess originalitet. 3/5

Och givetvis måste jag ju uppmana er alla att passa på att se Prinsessa på bio, en film om drömmar, utanförskap och “elaka mediamänniskor” som vissa tidningar väljer att uttrycka det :D Massor med skratt utlovas!

På dvd, som jag iofs sällan kollar på nuförtiden, så låt oss istället kalla saker vid dess rätt namn: Blu-ray, så rekommenderar jag förbisedda Knowing som är väldigt komplex och behandlar sin publik på ett ovanligt intelligent sätt (minus några småfåniga genre-grepp) och Disneys nyutgåva av Snövit som är grym, grym, GRYM! Och nu har jag hört att en av mina favoriter, Skönheten och Odjuret är på gång på Blu-ray, i 3-D version dessutom!

Och när vi ändå är inne på Prinsessa så måste jag ju också puffa för den smått bisarra intervju jag blev utsatt för, i och med min medverkan i filmen, som pretto-regissören Martin. Bloggen darrlingg har gjort en väldigt “personlig” intervju och utnämnt mig till månadens hunk. Hysteriskt rolig läsning!

FILM

Det finns en hel del bra releaser så här års, men givetvis ska du – som den filmfan du är – satsa på det senaste och läckraste på Blu-ray (för du har väl önskat dig en Playstation 3 i julklapp, eller köper en “till barnen”?).

Warner släpper två filmer som kan passa alldeles utmärkt att bänka sig med när första omgången julmat är över (du kanske ska hoppa över de 8 timmarna obligatoriska ”SVT-julaftonsklassiker” i år?). Den första, lite mer familjeanpassade, är Star Wars: Clone Wars. Det är en dator-animerad historia som ger lite mer kött på benen åt berättelsen om Anakin och Obi-Wan (som en mellanfilm till tvåan och trean skulle man kunna säga). Här får du bland annat återse gamla bekanta som Yoda, Mace Windu och Count Dooku, men även träffa nya ansikten i form av den kaxiga Padawan-lärlingen Ashoka och Jabba The Huts son. Snyggt, men bitvis lite stelt så detta ändå helt perfekt underhållning för hela familjen (särskilt om ni gillar Star Wars). 3/5

För de lite äldre eller härdade barnen så kan utgåvan av The Dark Knight med fördel avnjutas. Bild och ljud är i absolut toppklass, och även om jag hade mina reservationer mot filmen när jag först såg den, så kan man inte komma ifrån att det är två och en halv timme väldigt välgjord underhållning och riktigt bra inom genren. Att Blu-ray-utgåvan innehåller timtal med extramaterial är ju heller ingen nackdel. 4/5

Disney har varit skickliga att kapitalisera på julen och göra den till ”sin” högtid (ihop med Coca Cola). Pixars senaste film, Wall-E, finns nu ute på Blu-ray och ser – precis som väntat, helt makalöst bra ut (animerat och digital teknik har alltid hjärtat varandra). Personligen tycker jag filmen är välgjord och berörande, men lite hypad – det är inte ”världens bästa tecknade film” som vissa vill få det till (in fact tycker jag Råttatouille var bättre förra året) men det är helt klart en sevärd och väldigt söt film som kan passa alla med inte-alltför-cynisk-syn på livet och framtiden. 4/5

När vi ändå är inne på tecknat så bör du heller inte missa Paramounts sköna Blu-ray-utgåva av skrattfesten Kung Fu Panda. Bilden är som väntat – helt suverän, men vad som är extra kul är det helt fantastiska ljudet! Det engelska Dolby TrueHD-spåret låter verkligen ljudanläggningen jobba hårt och flera scener ur filmen är regelrätta referensscener (t ex när Tai Lung flyr från fängelset), som utmärkt visar på hur surroundeffekter bäst används när man har bandbredden att dessutom få dem att låta bra Enda minuset på utgåvan är att extramaterialet är lite skralt och saknar kortfilmen Secrets of the Furious Five, som jag sett fram emot. 4/5

SPEL

Julen och mellandagarna (och särskilts årets lyckligt infallande lång-ledighet) är också en alldeles ypperlig tid att komma ikapp på spelfronten. Personligen finner jag det svårt att få tid till 40-timmarsäventyren nuförtiden, men just denna ledigheten kan som sagt vara perfekt tid att komma till bukt med det och äntligen spela igenom det där Final Fantasy XII jag köpte förra året och inte rört. Ett spel jag däremot vet att jag kommer lägga mycket tid på är det kära återseendet med Prince of Persia, från UBI Soft. Det är ganska exakt 20 år sen det banbrytande originalet kom och efter att ha lärt mig bemästra det och klara det på under en timme (som var tidsgränsen) så föll jag aldrig för någon av prinsens efterföljande 3D-inkarnationer (även om jag hörde att Sands of Time var bra). Nu är han åter tillbaka i 3D, men denna gång utan undertitel. UBI Softs Montreal-studio har valt en ny approach med celshading-grafik (som jag älskar, då den ger en tecknad-fantasy-film-känsla) och ett system där du egentligen inte kan dö – varje gång du trillar ned för ett stup, eller förlorar i en strid så blir du ”upplockad” av din lojala följeslagerska Elika. Det kan låta för enkelt och rent av tråkigt – men tänk efter: effekten av det är ett mycket mer engagerande och sömlöst spel. Skulle du istället behöva spara och ladda om ständigt inför varje farofyllt uppdrag (och spelet är ju fullt av dödsföraktande akrobatik, där man inte helt sällan hoppar lite fel) så skulle det fullkomligt hacka upp spelupplevelsen. Nu får du istället flöde och kan koncentrera dig på storyn och att spela vidare. Och man vill verkligen inte lägga ifrån sig spelet! Det är inte världens svåraste spel, men så länge det varar är det en otroligt rolig upplevelse, som med fördel kan njutas i vänners och familjens glada sällskap. 5/5

Sällskapsspel hör ju också julen till. Förutom otaliga SingStar-versioner som kommit (ABBA, Boy band vs Girl Band och Disney, för att nämna de roligaste) så har Xbox 360 fått sin ”klon” Lips (som jag inte fått ett eget ex i tid att testa själv, tyvärr) och även filmfrågesport (som Edelman PR heller inte hunnit skicka, hrm hrm – börjar de lägga av sig?). Ett sällskapsspel som är en klassiker i ny tappning, till alla format, är EAs Monopol. Det klassiska affärsspelet har piffats upp med mini-spel och även snabbats upp i format, så det är lite mer fartfyllt. Inte för alla men värt att kika närmare på för folk födda på 80-talet eller tidigare samt har någon form av förhållande till brädspelet.

Du som tröttnat på gull-gull och sällskap och är 18 år (right), kan med fördel fördriva julfriden med Left4Dead (EA/Valve till Xbox 360 och PC). Det är en skön och extremt röjig Zombie-shooter med regelrätta horder av snabba zombies, som inte vill något hellre än att sätta tänderna i dig. Och du och dina tre vänner vill såklart inget hellre än sätta en kula i pannan på dem. Vill du ha mer stämning och mörker, men i lugnare tempo så kan du kika på det kusliga BioShock (Take2) till Xbox 360 och numera också PS3. Ett annat actionbetonat spel som hamnar någonstans mellan de två är Epics Gears of War 2 (Microsoft, Xbox 360) som på många sätt är en förbättring över den i mitt tycke bleka ettan (större banor, bättre flöde i spel och story samt multiplayer och co-op). 4/5 till alla spelen ovan.

Så, det var några underhållningstips för sena julshoppare! Det var också allt för i år på senses.se. Nu tar jag en välförtjänt jul- och nyårspaus från skrivandet och återkommer efter 1:a januari. Så vi ses ”nästa år” kan man väl säga. Till dess hoppas jag du får äta och dricka gott, lyssna på härlig musik (Spotify äger!), se massa bra film, spela massa bra spel, titta på vackra ting och inspirerande bilder och känna att livet är till för att levas och upplevas.

God Jul och Gott Nytt År till alla härliga läsare!

Som ett nytt inslag på senses.se så kommer jag varje fredag (framöver) att köra “veckans hiss och diss” (eller veckans ros och ris, för er old school-anhägare). Jag kommer också, på allmän begäran börja sätta betyg mellan 1-5 på de filmer, spel, musikskivor, restauranger etc som jag skriver om.

Veckans HISS – Vi börjar detta inslag denna vecka med två som får dela på utmärkelsen.

* The Wrestler – Årets kanske första riktigt bra film distribueras av NonStop Entertainment, som även bjöd in till en trevlig förhandsvisning med mingel i måndags. Biopremiär i Sverige februari 2009, eller på Stockholms Filmfestival.

* Edelman PR-byrå – Microsofts PR-folk i Sverige är duktiga, snabba och alltid lika vänliga när man behöver information eller hjälp med produkter som skribent. Stor tumme upp!

Veckans DISS

* Sjukvården i Stockholm (Curera Hornstull & SÖS) – Har i flera veckor haft akut ont i min vad, vilket gjort att jag bl a tvingats gå med gubbkäpp, som den fräscha 31-åring jag är. Detta har såklart påtagligt försämrat min livskvalitet och möjligheter till normalt liv, då jag tidvis haft så ont så jag knappt kunnat gå ut öht. Sjukvården har sänt mig fram och tillbaka mellan vårdcentraler och akuter och fem träffade läkare senare så har jag fortfarande inte fått en diagnos eller ordentlig behandlingsplan (den första fungerade inte alls, men sattes också på imponerande tre minuter). Denna vecka skulle jag fått en magnetröntgentid… men icke. Läkarna på Curera Vårdcentral har i genomsnitt varit 7 minuter försenade på varje bokad tid (notera att en bokad akuttid i sig bara är 15 minuter, som helhet, så halva tiden är uppkäkad redan från början) och på Södersjukhusets akut gjordes i princip ingenting annat än “kändes efter”, inga prover togs – ingenting. Jo, nu ljuger jag – jag fick utskrivet en massa smärtstillande tabletter jag blev helt groggy av (men det är ju också en lösning, sk “symptombehandling”).

Socialdemokraterna kör en kampanj på tunnelbanan i Stockholm föreställandes en limousine som är ommålad till ambulans. Där skriver de att det nu finns en “gräddfil till sjukvården” genom privat sjukförsäkring och att det inte ska vara på det viset. Verkligen inte. Däremot kan man ju undra hur det behovet uppstått? Ingen tycker ju det är roligt att betala för något i onödan (som man dessutom redan betalar ganska mycket för genom skatt). Ser jag på min egen situation så förstår jag det gott och väl och tänker på min vän, som har privat sjukvårdsförsäkring och betalar ca 250 kr i månaden för det.

Finns det någon som tycker att 250 kr i månaden inte är prisvärt för att få nödvändig vård och utredning inom 24 timmar, när vi har ett scenario som detta?