Satt och kikade på den nyligen släppta DVD:n av Howard The Duck häromkvällen. En FilmNet-klassiker och favoritfilm när jag var liten, får jag tillstå, och då inte bara pga att jag var löjligt kär i huvudrollen Lea Thompson och hennes pudelfrilla. Diggade hela konceptet, med den “coola” ankan som räddar jorden från undergång. Då trodde jag också att George Lucas regisserat filmen, eftersom hans namn förkommer rikligt i förtexterna á la Jerry Bruckheimer. Men han är executive producer (alltså den som pröjsar och följaktligen bestämmer), och istället är det den föga kända Willard Huyuck (som efter denna film aldrig regisserade igen) som står vid rodret. Kul kuriosa: Howard The Duck är från början en Marvel-serietidningsfigur. 1986 var året och sjukdomen att ge utländska filmer “klämkäcka”, svenska titlar florerade, så den gick under namnet “Ingen plockar Howard”.

Howard är en anka, som kommer från en annan planet (ankplaneten?) där alla ankor, klär sig och lever sina liv som vi gör här på jorden. Dessutom pratar de såklart engelska på den planeten. Han sugs ned till jorden via en laboratorielaser som pekat fel och får snabbt anpassa sig till hur det är att vara talande, uppklädd anka på Tellus. Mitt i allt detta så slår han också påsarna ihop med den hårt kämpande källar-rockaren Beverly (Lea Thompson). I jakten på att få komma hem till sin egen planet träffar han Philsey (en jätteung Tim Robbins!) och Dr Jenning (Forman-favoriten Jeffrey Jones). Men i deras väg står såväl Ohios samlade poliskår som mörkrets furste (!).

Ja, ni hör ju själva att en nioårings öppna sinne fungerar betydligt bättre till något sånt här än någon som utvecklat sin smak mot American Beauty och Amadeus. Å andra sidan kan man inte sätta ett betyg på nostalgi och jag måste erkänna att trots att effekterna är lökiga, dialogen tidvis stendum och försöken till humor många gånger dödfödda, så finns ändå en charm i att se dvärgen Ed Gale springa omkring i ank-kostym och utföra Kwack-Fu och flörta med Lea Thompson (just den biten är faktiskt uppfriskande modig och skulle nog aldrig våga göras idag, även om man fegat ur på dvd-versionen och klippt bort en scen, i bästa Disney-revisionism-anda, där Beverly hittar små ank-kondomer i Howards plånbok).

Det är meningslöst att försöka sätta ett betyg på Howard The Duck, skulle jag försöka ställa mig “utanför” mina känslor så skulle det väl bli lågt, men å andra sidan – man får gilla kalkoner och njuta av nostalgi! Så fuck it, har du minsta lilla sådan så kolla in DVD:n, det är den värd!

Apropå nostalgi så spelade jag häromdagen ett spel till Wii som överraskade mig, för omväxlings skull. Jag har ju redan för länge sen påpekat att Nintendo känns som de hamnat på efterkälken och visar upp väldigt få riktigt heta, unika titlar till Wii (istället lägger man energi och pengar på en massa Motion Plus-mojänger, som gör det Wii:n skulle gjort från början, och svarta, limiterade konsoler – hallå, vad ska folk SPELA???). En av mina absoluta NES-favoriter är Punch-Out!!, ett spel som i all sin enkelhet får mig lika fast varje gång. När jag hörde om en nyversion (hmmm) till Wii blev jag både intresserad och förskräckt, hoppfull och rädd; kan Nintendo verkligen göra den gamla klassikern rättvisa? Svaret är – kort och gott, JA! Punch-Out!! till Wii är bland det roligaste jag spelat på länge till konsolen. Här finns den gamla känslan kvar (även om timingen till stor del är ny, tog lite tid att vänja sig vid!) samt flera av de klassiska motståndarna (även om de inte kan besegras med exakt samma knep som sist), samtidigt som man nu även kan ducka undan slag och dessutom får ett par nya utmanare att ta hand om. Takterna från det gamla spelet satt i bra och jag kom igenom nästan halva på en sittning. Men sen blev det snabbt mycket svårare. Det går att vifta med kontrollerna i klassisk Wii-anda, men Punch-Out!! ska givetvis spelas med styrkorset och A o B-knappen, precis som klassikern. Ett måste! (9/10)

På tal om klassiker så kan jag knappt bärga mig att ordentligt sätta tänderna i nya Ratchet & Clank: A crack in time och att God of War III ska nå PS3:an, som snabbt seglat upp som min favoritkonsol på sistone (två unika, bra titlar bara dessa två t ex…). Såg en slags trailer där man klippt ihop lite bärsärkargång från God of War III och jag börjar som sagt kanske bli lite gammal, men är inte spelen nuförtiden otroligt våldsamma?

Se klippet på egen risk! ;) (å apropå återvinning släpps God of War Collection till PS3 – de två tidigare spelen i ett paket, men denna gång i HD-upplösning… bara att krossa spargrisen och springa ut och köpa!)

SPEL

Det släpptes en del nya spel (som vanligt) i veckan som gått. Microsoft fick ut efterlängtade Gears of War 2 (då jag inte gillade ettan, har jag ännu inte bitit tag i det – men att döma av försäljningen så verkar det bra) och Rare fick ut Banjo & Kazooie: Nuts and Bolts (båda till Xbox 360). Banjo & Kazooie var ett uppskattat radarpar på Nintendo 64 och hade två, hyfsat framgångsrika plattformsspel där. Nuts & Bolts ska vara ett Xbox 360-spel men det känns precis som ett Nintendo 64-spel, fast med hög upplösning. Det är på sina håll oerhört enkelt, nära på fult och kantigt och presentationen är verkligen tidigt 90-talsstuk med grymtande figurer och mängder med halvtorr text att läsa. Det görs försök till humor och ska verka “retro”, men det känns bara så mossigt. Grejen går i princip på att paret bygger fordon, som man sen utför uppdrag med. Styrningen är bäng, byggandet är riktigt komplicerat och den svenska översättningen suger big-time. Eller vad sägs om meningen “Fordon med dåligt fördelade delar fungerar dåligt”?

För 10-15 år sen hade detta kanske varit lite småcharmigt, idag är det bara så väldigt föråldrat på fel sätt att något annat betyg än 2 av 5 inte kan sättas. Vet inte vem spelet riktar sig till? Barn lär finna det för svårt och komplicerat och vuxna lär inte orka med tonen och genomförandet. Med konkurrensen därute idag från ex Ratchet & Clank, så finns det inte plats för spel som Banjo & Kazooie: Nuts and Bolts. Ladda hellre hem originalet på Xbox Live (vilket du även uppmanas att göra i spelet…). 2/5

FILM

Walt Disney Studios Home Entertainment (phew! Låt oss säga Disney framöver) släpper flera utgåvor av den fantastiskt, underbara, julklassikern The Nightmare Before Christmas (efter en idé av Tim Burton, men regisserad av Henry Selick – ära den som äras bör). För er som såg mig rekommendera film på SVT förrförra julen så minns ni säkert hur programledaren lite osäkert sa “jaha… sjungande dock-film alltså, eller?”. Nja, stop-motion faktiskt :P Härligt fräsch berättelse om Jack Skellington, som är kung i Halloween town och vill prova på att sköta julens högtid också. Underbar musik med klassiska låtar av Danny Elfman och tre riktigt fina utgåvor som du lär vilja äga allihop: En Blu-ray med suverän bild och 7.1-ljud (TrueHD), en Collector-dvd med ballt reliefomslag och en utgåva till hardcore fansen, föreställandes en Jack Skellington-byst som kan “prata” och kläs ut med julmössa (finns på Webhallen för strax under 600 kr). Enda nackdelen med Limited-utgåvan är att den innehåller dvd istället för Blu-ray-versionen… 5/5

Universal har premiär på Madagascar 2 idag och här bjuds det på fler galna upptåg samt skämt á la ettan. Fullproppad med en massa roliga detaljer och en hel del vuxna referenser, så var det en riktigt skön biostund att avnjuta (bortsett från de två korkade fjortisbrudarna som satt på raden framför mig och fotade sig med blixt inne på biografen… vad är det för fel på folk?). Denna gång hamnar de fyra vännerna på det afrikanska fastlandet, på väg mot New York, och upptäcker att det finns fler djur som är som dem. Nytillkomna på rollistan är Alec Baldwin som den elaka Makunga och Bernie Mac (i en av sina sista roller) som lejonet Zuba. Ett måste är givetvis att du ser den amerikanska originalversionen. 4/5

Resor och mat
Fritidsresor lanserar sajten Reslust.se (SJ behöver inte domänen längre, antar jag…) och ställde till med fest på onsdagskvällen, i regi av erkände fest-maestron Micael Bindefeld, som i vanlig ordning personligen hälsade välkommen. Det bjöds på underbar mat på Kungsholmens restaurang (bl a av mästerkocken Melker) och det tävlades ut resor – lustigt nog var alla vinnare a-listekändisar (eller, iaf, kändisar). Kungsholmens restaurang var mysigt inredd och jag går gärna dit och äter den “vanliga” menyn någon gång snart.

Började av någon anledning med Xbox 360, där Epics hyllade Gears of War saknades på min meritlista. Köpte spelet på någon rea för ett år sedan cirka, men nu var det alltså äntligen dags att se vad jag gått miste om. Löften om “röjjiga shoot-outs” och “feta monster som du kan döda med motorsåg” lät som ett helt OK sätt att fördriva en eftermiddag på. Första-intrycket var hyfsat, en ganska snygg värld ritas upp, men den fina stämningen förstörs snart av riktigt trist och oinspirerat röst-skådespeleri, där en supersoldat fritar en annan ur ett fängelse (det är du) och sen går de på slaktuppdrag mot utomjordingar som kallas locusts (ung “stor gräshoppa”). Det ska föreställa ett klassiskt röjarspel, utan egentlig story eller djup och det vore OK, om spelet ändå skulle ha känts så spelbart att det blev engagerande. Men istället får vi – förutom gubbar som ser ut som de är förstoppade större delen av tiden och talar på samma sätt – en linjär och upprepande shooter där kontrollen tidvis känns som den lever sitt eget lilla liv. Spelet är uppbyggt enligt modellen: gå, ducka bakom skydd, skjut ned folk – da capo, gå, ducka, skjut, gå… När detta dessutom ackompanjeras av sekvenser man måste spela igenom innan man kan spara, annars måste man göra om dem helt från början, så kommer frustrationen sakteligen in i ens själ. När anledningen dessutom är att man dör på sista figuren man har kvar att skjuta, innan “sekvensen” är klar, är att ens egen figur verkar göra lite som den vill med duckande bakom diverse skydd, ja då blir det synnerligen svårt att motivera sig att spela vidare öht.

Jag trodde verkligen jag hade missat något, alla fullpoängare som regnat över Gears of War måste väl betyda något? Nä, tydligen inte. Men i alla fall så besparar det mig utgiften att investera i tvåan som kommer i höst, om den nu mot förmodan inte skulle vara påtagligt bättre på ovan punkter.

Alla ni som läser bloggen vet att jag är Ratchet & Clank-fan. Sony har ju släppt en del i historien till PSP, under namnet Size Matters. Eftersom jag ofta har med, men sällan orkar spela, PSP på resor så såg jag fram emot PS2-konverteringen av spelet. Döm till min förvåning när jag då får ett R&C-spel som känns föråldrat, slött och helt oengagerande. Som när man liksom blåser upp PSP-spelet på storskärm. Spara dina pengar och skippa det, eller spela det på PSP, där känns det iaf helt OK. Fast när du ändå är igång och sparar så uppmanar jag alla PS3-ägare att spara till i höst, då den fristående “episoden”, The Quest for Booty släpps på PSN (Playstation Network). För er som är nyfikna så bör ni logga in på PSN och ladda ned presentationsvideon redan idag – det spelet kommer att rocka! En slags kortare uppföljare till senaste PS3-spelet, Ratchet & Clank: Future, som dessutom kommer att vara billigare (släpps på amerikanska PSN den 21:a augusti för 14.95 dollar, under hundra spänn). Permission to drool granted.

Såg också den irländska filmen Once igår, om ett musikerpar som träffas, gör lite skön musik ihop och skiljs åt. Enkelt, okonstlat och med helt underbart soundtrack, för oss som gillar singer-songwriter-stuket. Lyssna på låten “Falling“, som dessutom gav dem en Oscar vid årets gala.

Varje stort evenemang ackompanjeras såklart också av ett tv-spel, sen sisådär 20 år tillbaka. I år har Sega fått den tveksamma äran att stå syndabock när de genom Eurocom ska presentera Beijing 2008 (PS3-versionen är det jag testat). Medier har redan låtit spelet springa gatlopp och försökt bräcka varandra i sågningar om hur uruselt spelet är. Och visst, spelet är ingen höjdare, ärligt talat – men det är iaf något roligare och mer engagerande än att titta på folk som ska skjuta lerduvor…

På plussidan finner vi att spelet innehåller sinnessjukt många grenar, även om många är versioner av varandra (ex 100 m, 200 m, 1500 m osv). Men förutom “joystick-dödar-grenarna” (som i detta fall innebär hamra på knappar eller vicka analoga spaken som en tok) så finns även grenar som sätter andra krav på spelarens skicklighet, exakthet och koordination, där bågskytte faktiskt är en av de roligare. Man kan spela ensam (hugaligen!), med vänner (roligt) eller online (om du orkar). Man kan välja grenar (rekommenderas, om du inte är pensionär eller har semester kvar att ta ut) eller ett helt OS. Grafiken är ömsom ömsom, gubbarna man styr är i alla fall oftast hyfsat välgjorda och en hel del detaljer i bakgrunden är roliga på ett positivt sätt.

På minussidan finner vi att man omöjligt kommer ifrån att det i grunden är mer eller mindre samma spel vi fått sista tio åren, här bara med förbättrad grafik och ljud. Eller nja, förbättrad – vissa delar av grafiken ser ut som skräp, där de – förmodligen ofrivilligt – roligaste delarna innebär en publik som består av tre (3!) figurer i publiken som multiplicerats och fyllt upp en stadion. Alla med samma kläder och samma rörelsemönster som sitt original. Laddningstiderna är bedrövliga – dvs långa och många, ibland längre än själva spelmomentet faktiskt. Och det största problemet av allt – det finns inte tillräckligt många roliga och verkligt utmanande grenar att glädja sig åt, utan det är frenetiskt hamrande som gäller 90% av tiden. Och det är helt enkelt inte kul och heller inte tillräckligt omväxlande (de sega laddningstiderna hjälper inte heller festen vidare).

Om du absolut måste ha ett OS-spel i år så skulle jag i så fall rekommendera det mindre dåliga Mario & Sonic at the Olympic Games (till Wii). Mediokert i sin helhet, men där får man iaf visst nytänk och motion på köpet (även om skaka kontroller också är bra segt i förlängningen). Beijing 2008 är inget usel spel, det är bara inte särskilt roligt heller.

Och så måste jag ju påpeka att spelet kostar ca 600 kronor… Om du är PS3-ägare och inte äger något av följande spel, som just släpps som klassiker (Platinum 275-329 kr/st), i köpordning: Ratchet & Clank: Future tools of destruction, Virtua Tennis 3, Motorstorm, Uncharted: Drake’s Fortune samt Heavenly Sword, så gör du mycket bättre i att köpa två av dessa för samma pris och njuta två verkligt bra spel istället.