Satt och kikade på den nyligen släppta DVD:n av Howard The Duck häromkvällen. En FilmNet-klassiker och favoritfilm när jag var liten, får jag tillstå, och då inte bara pga att jag var löjligt kär i huvudrollen Lea Thompson och hennes pudelfrilla. Diggade hela konceptet, med den “coola” ankan som räddar jorden från undergång. Då trodde jag också att George Lucas regisserat filmen, eftersom hans namn förkommer rikligt i förtexterna á la Jerry Bruckheimer. Men han är executive producer (alltså den som pröjsar och följaktligen bestämmer), och istället är det den föga kända Willard Huyuck (som efter denna film aldrig regisserade igen) som står vid rodret. Kul kuriosa: Howard The Duck är från början en Marvel-serietidningsfigur. 1986 var året och sjukdomen att ge utländska filmer “klämkäcka”, svenska titlar florerade, så den gick under namnet “Ingen plockar Howard”.

Howard är en anka, som kommer från en annan planet (ankplaneten?) där alla ankor, klär sig och lever sina liv som vi gör här på jorden. Dessutom pratar de såklart engelska på den planeten. Han sugs ned till jorden via en laboratorielaser som pekat fel och får snabbt anpassa sig till hur det är att vara talande, uppklädd anka på Tellus. Mitt i allt detta så slår han också påsarna ihop med den hårt kämpande källar-rockaren Beverly (Lea Thompson). I jakten på att få komma hem till sin egen planet träffar han Philsey (en jätteung Tim Robbins!) och Dr Jenning (Forman-favoriten Jeffrey Jones). Men i deras väg står såväl Ohios samlade poliskår som mörkrets furste (!).

Ja, ni hör ju själva att en nioårings öppna sinne fungerar betydligt bättre till något sånt här än någon som utvecklat sin smak mot American Beauty och Amadeus. Å andra sidan kan man inte sätta ett betyg på nostalgi och jag måste erkänna att trots att effekterna är lökiga, dialogen tidvis stendum och försöken till humor många gånger dödfödda, så finns ändå en charm i att se dvärgen Ed Gale springa omkring i ank-kostym och utföra Kwack-Fu och flörta med Lea Thompson (just den biten är faktiskt uppfriskande modig och skulle nog aldrig våga göras idag, även om man fegat ur på dvd-versionen och klippt bort en scen, i bästa Disney-revisionism-anda, där Beverly hittar små ank-kondomer i Howards plånbok).

Det är meningslöst att försöka sätta ett betyg på Howard The Duck, skulle jag försöka ställa mig “utanför” mina känslor så skulle det väl bli lågt, men å andra sidan – man får gilla kalkoner och njuta av nostalgi! Så fuck it, har du minsta lilla sådan så kolla in DVD:n, det är den värd!

Apropå nostalgi så spelade jag häromdagen ett spel till Wii som överraskade mig, för omväxlings skull. Jag har ju redan för länge sen påpekat att Nintendo känns som de hamnat på efterkälken och visar upp väldigt få riktigt heta, unika titlar till Wii (istället lägger man energi och pengar på en massa Motion Plus-mojänger, som gör det Wii:n skulle gjort från början, och svarta, limiterade konsoler – hallå, vad ska folk SPELA???). En av mina absoluta NES-favoriter är Punch-Out!!, ett spel som i all sin enkelhet får mig lika fast varje gång. När jag hörde om en nyversion (hmmm) till Wii blev jag både intresserad och förskräckt, hoppfull och rädd; kan Nintendo verkligen göra den gamla klassikern rättvisa? Svaret är – kort och gott, JA! Punch-Out!! till Wii är bland det roligaste jag spelat på länge till konsolen. Här finns den gamla känslan kvar (även om timingen till stor del är ny, tog lite tid att vänja sig vid!) samt flera av de klassiska motståndarna (även om de inte kan besegras med exakt samma knep som sist), samtidigt som man nu även kan ducka undan slag och dessutom får ett par nya utmanare att ta hand om. Takterna från det gamla spelet satt i bra och jag kom igenom nästan halva på en sittning. Men sen blev det snabbt mycket svårare. Det går att vifta med kontrollerna i klassisk Wii-anda, men Punch-Out!! ska givetvis spelas med styrkorset och A o B-knappen, precis som klassikern. Ett måste! (9/10)

På tal om klassiker så kan jag knappt bärga mig att ordentligt sätta tänderna i nya Ratchet & Clank: A crack in time och att God of War III ska nå PS3:an, som snabbt seglat upp som min favoritkonsol på sistone (två unika, bra titlar bara dessa två t ex…). Såg en slags trailer där man klippt ihop lite bärsärkargång från God of War III och jag börjar som sagt kanske bli lite gammal, men är inte spelen nuförtiden otroligt våldsamma?

Se klippet på egen risk! ;) (å apropå återvinning släpps God of War Collection till PS3 – de två tidigare spelen i ett paket, men denna gång i HD-upplösning… bara att krossa spargrisen och springa ut och köpa!)

Capcom har en stark vår line-up, förutom nyligen lanserade Street Fighter IV så har de också det hett efterlängtade Resident Evil 5 på ingång (lämpligt nog fredagen den 13:e mars) till Xbox 360 och PS3. Jag har haft glädjen att få grotta ned mig i PS3-versionen av skräcken som bjuds under de senaste dagarna och kan väl snabbt konstatera att Resident Evil 5 varit väl värt väntan.

Liksom miljontals andra gamers så spelade jag och blev vettskrämd av Resident Evil som först utkom 1996 till Playstation. Scenen där hundarna hoppar in genom fönstret i hallen lär ha givit många svåra traumer kring dobermanns (faktiskt så fick spelet en helt OK filmatisering av Paul WS Anderson 2002). Men sen orkade jag aldrig riktigt igenom de otaliga uppföljarna till otaligt antal format. Inte för att de var dåliga, utan för att jag helt enkelt hade så mycket annat jag ville spela till alla andra format som jag ägde. Så hela spelserien föll lite glömska hos mig. Jag köpte förvisso det omtalade Resident Evil 4 men har faktiskt aldrig kommit kring att öppna plasten och spela det… (jo, jag ska – när jag betat av allt nytt som hela tiden kommer in)

Resident Evil 5 omdefinierar sig självt direkt. Denna gång flyttas vi och den kvarvarande hjälten Chris Redfield till Afrika. Kollegan Jill Valentine har gått bort (eller har hon det?) och en ny partner, Sheva, introduceras. Uppdraget består i att man ska röja undan resterna av Umbrella-organisationens framfart i den bortglömda kontinenten. Det muterande viruset har hamnat i afrikanska krigsherrars händer och snart befinner man sig i en alltför välkänd situation – trängd av tjugotals zombies som inte vill något hellre än att infektera dig också. Men denna gång sker det mitt på ljusa dan – i en svettigt, sunkig, afrikansk miljö (och innan PK-riddarna börjar grina så, nej, jag tycker inte det är det minsta rasistiskt menat). Man kan tycka att RE utan mörker är som Mario utan svampar, men så fel man kan ha. Du kommer att få uppleva fullkomlig terror och panik, då spelet bjuder på såväl trånga utrymmen där du har zombies mot strupen, som skenande horder som anfaller dig på torg och nedgångna byggnader.

Upplägget påminner mycket om de gamla spelen med tredjepersonsperspektivet som används väldigt väl och ger en helt annan identifikation än FPS. Men man har också sneglat på ex Devil May Cry 4:s briljanta deluppdrag med bonuspengar och uppgraderingsmöjligheter mellan varje kapitel. En annan grej man tagit till vara på från DMC4 är de spektakulära “boss-fighterna” – du kommer bli både skrämd, utamanad och road av några av de som väntar i Resident Evil 5!

Grafiken är ypperligg, spelets starka trumfkort. Den afrikanska hettan känns ända i in i porerna, dammet och stanken av lik och djurkadaver blir obehagligt reell för mig i soffan. Miljöerna – mestadels enkla afrikanska kåkstäder varvas med grottor, trånga tunnelsystem och kloaker. Ljudet är väl använt, man kan höra var fienderna kommer ifrån och din partners röst rör sig mellan högtalarna beroende på er position i förhållande till varandra. Röstskådespeleriet får godkänt, Sheva är tyvärr lite trist och stel och drar ned inlevelsen en del, men de flesta andra figurer – inklusive hjälten Chris, är bra.

Resident Evil 5 har den där kvaliteten som gör att man inte vill lägga bort det. Även om spelet tenderar till viss upprepning (jag orkar inte räkna hur många dörrar man måste öppna på varje bana) och har lite andra småproblem i fråga om vissa omständliga knappkombinationer som tar ett tag att memorera och vänja sig vid, blandat med ett lite för avancerat inventarie-system som är en säker död att börja fippla med under strid, så förlåter man det lätt för att det är så jäkla spännande, tillgängligt och stämningsfyllt. Man vill se vad som bjuds härnäst, hur historien utvecklas och vilken skräck som väntar efter nästa dörr. Och det är ett fantastiskt gott betyg. Capcom ska ha stor eloge för att ha vågat ta genren “vidare” och bevisar att mörker inte alls behöver vara enda sättet att göra skräck på. Det är lika effektivt på dagen, för det finns sannerligen lika många sätt att skrämma spelare på som det finns fantasi. Och Resident Evil 5 har gott om den varan. Vårens bästa spel? (5/5)

Not: Pga gällande publiceringsregler så har jag ej kunnat utvärdera online-läget i spelet. Mer om det efter releasedatum.

Street Fighter II (1992)

Efter den sommaren (och efter att ha spelat SF2 till Amiga då det slutligen konverterades till maskinen) så liksom gled jag ifrån Street Fighter-serien. Jag minns att det kom ett par versioner till av tvåan (Remix, Turbo osv) och ett antal inkarnationer av trean (bl a Alpha, som jag hörde gott om på Dreamcast) men jag tog mig inte riktigt tid att sätta mig in i dem. Andra fightingspel hade fångat mitt intresse, inte minst Tekken på Playstation och senare Dead or Alive på Dreamcast (och Xbox).

Det har gått 17 år (!) sen den där sommaren i Bournemouth och mitt första Street Fighter-minne. Och Capcom har bestämt sig att återta kronan som fighternas mästare med releasen av Street Fighter IV. Flera medier har höjt det till skyarna och redan utnämnt det till 2009 års bästa spel.

Street Fighter IV går en fin balansgång – man har lyckats fånga i princip alla de gamla moves:en, men samtidigt också hottat upp grafik och lagt till fler moves, figurer och platser. Några gamla combos satt faktiskt kvar i fingrarna och det var ljuvlig nostalgi, samtidigt som jag också snabbt insåg att om jag ska komma nånvart på någon högre nivå så måste jag verkligen träna. SFIV är, precis som sin föregångare, inte något spel man vinner på knapp-hamrande. Inlärningskurvan för de mest förödande kombinationerna kräver övning, men när du väl lagt tiden och tagit dig över tröskeln så blir spelet allt mer givande.

Nyheter i fyran är, förutom den otroligt vackra celshading-grafiken, också ett online-läge där andra spelare kan komma in från nätet och utmana dig. Det är oändligt mycket roligare att spela mot mänskligt motstånd än mot datorn (såklart) och allra roligast är om du drar ihop ett gäng polare som är någorlunda jämna i nivå och spelar på liv och kniv.

Street Fighter IVs stora ess är också något av dess akilleshäl – det är ett spel som ser ut som ett 2009-årsspel, men känns lite som ett nittiotalsspel. Puritaner lär väl mailbomba mig nu, men personligen tilltalas jag fortfarande mer av “friheten” som Tekken och DOA erbjuder, även om jag absolut kan uppskatta arkadkänslan och finessen i detta. Ett roligt, snyggt och givande fightingspel är det verkligen. Föga kunde vi ha anat 1992 att tv-spel en dag skulle se så här bra ut (så mycket bättre än arkad-versionerna vi spelade då).  (4/5)

Det finns en hel del bra releaser så här års, men givetvis ska du – som den filmfan du är – satsa på det senaste och läckraste på Blu-ray (för du har väl önskat dig en Playstation 3 i julklapp, eller köper en “till barnen”?).

Warner släpper två filmer som kan passa alldeles utmärkt att bänka sig med när första omgången julmat är över (du kanske ska hoppa över de 8 timmarna obligatoriska ”SVT-julaftonsklassiker” i år?). Den första, lite mer familjeanpassade, är Star Wars: Clone Wars. Det är en dator-animerad historia som ger lite mer kött på benen åt berättelsen om Anakin och Obi-Wan (som en mellanfilm till tvåan och trean skulle man kunna säga). Här får du bland annat återse gamla bekanta som Yoda, Mace Windu och Count Dooku, men även träffa nya ansikten i form av den kaxiga Padawan-lärlingen Ashoka och Jabba The Huts son. Snyggt, men bitvis lite stelt så detta ändå helt perfekt underhållning för hela familjen (särskilt om ni gillar Star Wars). 3/5

För de lite äldre eller härdade barnen så kan utgåvan av The Dark Knight med fördel avnjutas. Bild och ljud är i absolut toppklass, och även om jag hade mina reservationer mot filmen när jag först såg den, så kan man inte komma ifrån att det är två och en halv timme väldigt välgjord underhållning och riktigt bra inom genren. Att Blu-ray-utgåvan innehåller timtal med extramaterial är ju heller ingen nackdel. 4/5

Disney har varit skickliga att kapitalisera på julen och göra den till ”sin” högtid (ihop med Coca Cola). Pixars senaste film, Wall-E, finns nu ute på Blu-ray och ser – precis som väntat, helt makalöst bra ut (animerat och digital teknik har alltid hjärtat varandra). Personligen tycker jag filmen är välgjord och berörande, men lite hypad – det är inte ”världens bästa tecknade film” som vissa vill få det till (in fact tycker jag Råttatouille var bättre förra året) men det är helt klart en sevärd och väldigt söt film som kan passa alla med inte-alltför-cynisk-syn på livet och framtiden. 4/5

När vi ändå är inne på tecknat så bör du heller inte missa Paramounts sköna Blu-ray-utgåva av skrattfesten Kung Fu Panda. Bilden är som väntat – helt suverän, men vad som är extra kul är det helt fantastiska ljudet! Det engelska Dolby TrueHD-spåret låter verkligen ljudanläggningen jobba hårt och flera scener ur filmen är regelrätta referensscener (t ex när Tai Lung flyr från fängelset), som utmärkt visar på hur surroundeffekter bäst används när man har bandbredden att dessutom få dem att låta bra Enda minuset på utgåvan är att extramaterialet är lite skralt och saknar kortfilmen Secrets of the Furious Five, som jag sett fram emot. 4/5

SPEL

Julen och mellandagarna (och särskilts årets lyckligt infallande lång-ledighet) är också en alldeles ypperlig tid att komma ikapp på spelfronten. Personligen finner jag det svårt att få tid till 40-timmarsäventyren nuförtiden, men just denna ledigheten kan som sagt vara perfekt tid att komma till bukt med det och äntligen spela igenom det där Final Fantasy XII jag köpte förra året och inte rört. Ett spel jag däremot vet att jag kommer lägga mycket tid på är det kära återseendet med Prince of Persia, från UBI Soft. Det är ganska exakt 20 år sen det banbrytande originalet kom och efter att ha lärt mig bemästra det och klara det på under en timme (som var tidsgränsen) så föll jag aldrig för någon av prinsens efterföljande 3D-inkarnationer (även om jag hörde att Sands of Time var bra). Nu är han åter tillbaka i 3D, men denna gång utan undertitel. UBI Softs Montreal-studio har valt en ny approach med celshading-grafik (som jag älskar, då den ger en tecknad-fantasy-film-känsla) och ett system där du egentligen inte kan dö – varje gång du trillar ned för ett stup, eller förlorar i en strid så blir du ”upplockad” av din lojala följeslagerska Elika. Det kan låta för enkelt och rent av tråkigt – men tänk efter: effekten av det är ett mycket mer engagerande och sömlöst spel. Skulle du istället behöva spara och ladda om ständigt inför varje farofyllt uppdrag (och spelet är ju fullt av dödsföraktande akrobatik, där man inte helt sällan hoppar lite fel) så skulle det fullkomligt hacka upp spelupplevelsen. Nu får du istället flöde och kan koncentrera dig på storyn och att spela vidare. Och man vill verkligen inte lägga ifrån sig spelet! Det är inte världens svåraste spel, men så länge det varar är det en otroligt rolig upplevelse, som med fördel kan njutas i vänners och familjens glada sällskap. 5/5

Sällskapsspel hör ju också julen till. Förutom otaliga SingStar-versioner som kommit (ABBA, Boy band vs Girl Band och Disney, för att nämna de roligaste) så har Xbox 360 fått sin ”klon” Lips (som jag inte fått ett eget ex i tid att testa själv, tyvärr) och även filmfrågesport (som Edelman PR heller inte hunnit skicka, hrm hrm – börjar de lägga av sig?). Ett sällskapsspel som är en klassiker i ny tappning, till alla format, är EAs Monopol. Det klassiska affärsspelet har piffats upp med mini-spel och även snabbats upp i format, så det är lite mer fartfyllt. Inte för alla men värt att kika närmare på för folk födda på 80-talet eller tidigare samt har någon form av förhållande till brädspelet.

Du som tröttnat på gull-gull och sällskap och är 18 år (right), kan med fördel fördriva julfriden med Left4Dead (EA/Valve till Xbox 360 och PC). Det är en skön och extremt röjig Zombie-shooter med regelrätta horder av snabba zombies, som inte vill något hellre än att sätta tänderna i dig. Och du och dina tre vänner vill såklart inget hellre än sätta en kula i pannan på dem. Vill du ha mer stämning och mörker, men i lugnare tempo så kan du kika på det kusliga BioShock (Take2) till Xbox 360 och numera också PS3. Ett annat actionbetonat spel som hamnar någonstans mellan de två är Epics Gears of War 2 (Microsoft, Xbox 360) som på många sätt är en förbättring över den i mitt tycke bleka ettan (större banor, bättre flöde i spel och story samt multiplayer och co-op). 4/5 till alla spelen ovan.

Så, det var några underhållningstips för sena julshoppare! Det var också allt för i år på senses.se. Nu tar jag en välförtjänt jul- och nyårspaus från skrivandet och återkommer efter 1:a januari. Så vi ses ”nästa år” kan man väl säga. Till dess hoppas jag du får äta och dricka gott, lyssna på härlig musik (Spotify äger!), se massa bra film, spela massa bra spel, titta på vackra ting och inspirerande bilder och känna att livet är till för att levas och upplevas.

God Jul och Gott Nytt År till alla härliga läsare!

“Sporten” eller fenomenet Parkour har alltid tilltalat min fantasi. Dels för att jag är för höjdrädd för att själv någonsin prova något åt det hållet, men också för att det verkar som en slags “realistisk flygsimulator” för individen. Därför hoppades jag att Mirror’s Edge, skulle vara just det – en parkour-simulator. Istället visar det sig vara ett ganska hårt skriptat förstaspersons-actionspel. Man får förvisso hoppa, springa, rulla och slåss, men det är väldigt begränsat, tidvis väldigt svårt att få in exakt och inte sällan väldigt fragmentariskt i konstruktionen. I sina bästa stunder hettar det till och man får nästan svindel av pulsen och de dödsföraktande hoppen – men oftast stannar spelet upp och tvingar dig smyga, eller, i exakt rätt ordning ta dig förbi x antal hinder.

Grafiken är ett av spelets stora trumfkort och flyter på något bättre i PS3-versionen än på Xbox 360 – även om jag gärna offrat lite detalj mot stadiga 60 frames per sekund istället. Ljudet gör sitt för stämningen, men är inte något som sticker ut nämnvärt.

Mitt stora problem med Mirror’s Edge är att det känns som väldigt mycket yta och väldigt lite engagerande innehåll. Storyn är lövtunn, sekvenserna är för rigida (oftast finns bara ett enda sätt att ta sig runt ett visst problem) och den uppmanade passiviteten i strid, blandat med många “problem-uppehåll”, gör att spelets flöde och engagemang stannar upp. Det är inte ett horribelt spel, men det känns som en besvikelse i förhållande till vad det kunde ha blivit – den häftigaste “springa-på-tak-och-hoppa-simulatorn” som gjorts (med väldigt lite konkurrens)! Nu är det istället en snygg, men alltför stel komposition och halvlyckad amalgamering av förstapersons-action, problemlösande och trial-and-error-timing. Prova innan du köper. 3/5

I år har tillverkarna kommit ikapp varandra i årtal och vi har FIFA 09 (Xbox 360) i ena ringhörnan och PES 2009 (PS3) i andra. Jag förutsätter att du vet vad fotboll är och att du förstår sporten om du tar dig tid att läsa denna jämförelse, så jag går direkt på höjdpunkterna i matchen.

Konami gjorde bort sig med PES 2008 på PS3 förra året. Jag gav spelet på tok för generöst betyg på spelforum, då det var ett spel som trots otaliga, obligatoriska uppdatering aldrig fick bukt med en massa buggar och problem och kändes som en beta som aldrig skulle ha kommit ut (horribel frame rate, slow motion-straffar mm). Glädjande nog kan jag säga att alla de problemen är borta ur PES 2009. Allt är bättre: grafiken är vassare, frame raten är silkeslen, spelmekaniken har tweakats ett steg längre och bjuder på ännu piggare gubbar, som presterar riktigt fin fotboll när de är i form. Mycket är sig likt, så du som spelat något PES-spel sen trean lär känna igen dig och komma in i det hela snabbt. Nytt för i år är ett läge som heter “Become a legend”, där du får skapa och styra en viss gubbe i ett lag och sen försöka spela upp dig till världslagen och till att bli betraktad som en legend. Forward är såklart roligast, att få vräka in egna mål, samtidigt som spelet prövar dig från oslipad 17-åring som får en hel del bänktid i början, till att få axla hjälterollen och försöka avgöra viktiga matcher som inhoppare (tills du skaffar dig din givna plats i startelvan).

EAs FIFA bjöd redan förra året på en del förändringar i spelmekanik – spelet blev mer taktiskt och fick större dimension i de tekniska kraven på spelaren. Knappkombinationerna känns först oändliga, men ger dig också en känsla av total kontroll, när du väl lärt dig bemästra dem. Det är svårt spel, det ska jag säga direkt. Räkna inte med att göra många mål de första tio matcherna, ens på normalnivån och att försöka bräcka försvaret är hiskeligt svårt till en början. Här är det planering, väl uppbyggda anfall, smarta löpningar och enskild teknik hos figuren och spelaren som avgör matcherna. Ska du skjuta på kraft eller på teknik? Valen – och de är många, är helt upp till dig. Även FIFA 09 har ett karriärläge som fungerar ungefär likadant som PES ovan beskrivna spelläge och gör spelet personligt och kul.

En stor fördel FIFA 09 har över PES 2009, och alltid har haft, är inramningen och de 100% korrekta spelarnamnen, lagen, arenorna etc. För även om det inte har med själva spelandet att göra så är det stor skillnad i upplevelse att känna igen sig i spelares namn, utseenden och rätt språk på arenan. Till skillnad från PES som fortfarande saknar en del licenser (men blir mer komplett för varje år) och bl a skriver ut “kampfgeist” på Stockholmsarenan… Grafiken måste också gå till FIFA 09, trots hård konkurrens från PES 2009, som fullkomligt briljerar i enorm detalj, allround snygghet och porträtt-likhet med förebilderna, även i animationerna av figurerna då de springer, skjuter och talar med kroppen. Ljudet är ungefär jämnt skägg och kommentatorerna har fått några nya fraser och utrop, men inte tillräckligt för att det ska kännas revolutionerande.

Det är jättekul att konstatera att vi fått två extremt kompetenta fotbollsspel i år. Egentligen kan jag inte finna något större fel på något av dem – vilket du föredrar beror på dina tidigare preferenser samt vad du generellt gillar, mer utmaning eller “snabbare spel”? FIFA 09 är mer komplext och funkar inte bara att plocka upp och spela genom att sparka boll och springa med forwarden hur som helst. Man måste ge det tid, tid att du själv fattar flödet och de nya kontrollerna (jag retade mig lite på upplägget där pressen och passen är samma knapp, så när man precis pressat av en gubbe bollen så kan man råka putta iväg den okontrollerat, men det är säkert en vanesak). Samtidigt kan gubbarna nästan göra allt som superspelarna kan – från spektakulära snurr-kickar till skottfinter och dragningar i världsklass. Inget för nybörjaren eller den otålige alltså, men med potentiellt stor tillfredsställelse för den som lär sig bemästra det. PES 2009 är också tillräckligt avancerat, men det går fortfarande att spela rätt enkelt, med snabba passar, snabba forwards som springer sig fria och otroligt generösa skott på sina håll (särskilt om gubben är i form så kan du skapa mästerverk á la Beckham). På lägre nivå släpper målisen overkligt mycket returer på nästan alla typer av skott och det gör det lite väl lätt ibland. Men spelar du på högsta nivån mot bra motstånd så lovar jag att du får svettas även här, med målsnåla matcher som du inte kan vinna på tur.

Kan varmt rekommendera att du gör som jag och inskaffar båda spelen och varierar – omväxling förnöjer och är utvecklande, som det heter! För mig personligen kanske PES 2009 fortfarande är det spel som känns som det passar mig bäst, men FIFA 09 är verkligen inte sämre, utan bara annorlunda. 5/5 till båda spelen och ett derby som får avgöras på straffar. Bästa fotbollshösten någonsin?

Varje stort evenemang ackompanjeras såklart också av ett tv-spel, sen sisådär 20 år tillbaka. I år har Sega fått den tveksamma äran att stå syndabock när de genom Eurocom ska presentera Beijing 2008 (PS3-versionen är det jag testat). Medier har redan låtit spelet springa gatlopp och försökt bräcka varandra i sågningar om hur uruselt spelet är. Och visst, spelet är ingen höjdare, ärligt talat – men det är iaf något roligare och mer engagerande än att titta på folk som ska skjuta lerduvor…

På plussidan finner vi att spelet innehåller sinnessjukt många grenar, även om många är versioner av varandra (ex 100 m, 200 m, 1500 m osv). Men förutom “joystick-dödar-grenarna” (som i detta fall innebär hamra på knappar eller vicka analoga spaken som en tok) så finns även grenar som sätter andra krav på spelarens skicklighet, exakthet och koordination, där bågskytte faktiskt är en av de roligare. Man kan spela ensam (hugaligen!), med vänner (roligt) eller online (om du orkar). Man kan välja grenar (rekommenderas, om du inte är pensionär eller har semester kvar att ta ut) eller ett helt OS. Grafiken är ömsom ömsom, gubbarna man styr är i alla fall oftast hyfsat välgjorda och en hel del detaljer i bakgrunden är roliga på ett positivt sätt.

På minussidan finner vi att man omöjligt kommer ifrån att det i grunden är mer eller mindre samma spel vi fått sista tio åren, här bara med förbättrad grafik och ljud. Eller nja, förbättrad – vissa delar av grafiken ser ut som skräp, där de – förmodligen ofrivilligt – roligaste delarna innebär en publik som består av tre (3!) figurer i publiken som multiplicerats och fyllt upp en stadion. Alla med samma kläder och samma rörelsemönster som sitt original. Laddningstiderna är bedrövliga – dvs långa och många, ibland längre än själva spelmomentet faktiskt. Och det största problemet av allt – det finns inte tillräckligt många roliga och verkligt utmanande grenar att glädja sig åt, utan det är frenetiskt hamrande som gäller 90% av tiden. Och det är helt enkelt inte kul och heller inte tillräckligt omväxlande (de sega laddningstiderna hjälper inte heller festen vidare).

Om du absolut måste ha ett OS-spel i år så skulle jag i så fall rekommendera det mindre dåliga Mario & Sonic at the Olympic Games (till Wii). Mediokert i sin helhet, men där får man iaf visst nytänk och motion på köpet (även om skaka kontroller också är bra segt i förlängningen). Beijing 2008 är inget usel spel, det är bara inte särskilt roligt heller.

Och så måste jag ju påpeka att spelet kostar ca 600 kronor… Om du är PS3-ägare och inte äger något av följande spel, som just släpps som klassiker (Platinum 275-329 kr/st), i köpordning: Ratchet & Clank: Future tools of destruction, Virtua Tennis 3, Motorstorm, Uncharted: Drake’s Fortune samt Heavenly Sword, så gör du mycket bättre i att köpa två av dessa för samma pris och njuta två verkligt bra spel istället.

Givetvis kan du utmana polare i nätverk (även om det är något krångligare att få till lokalt än det var på dator) samt folk online. Det roligaste är givetvis när man möter riktiga motståndare som man får tracka och tyrannisera efter behag.

På pluskontot har spelet anpassats till konsolens kontroller och genre. Man har skalat bort en hel del onödiga detaljer (ex att styra arbetare kring städerna) samt gjort kartan helt i 3D, med fri rörlighet. På minuskontotot är det tyvärr ganska hafsigt gjort, men seg och häpnansvärt ryckig grafik för att vara ett spel på en så avancerad maskin som PS3. Laddningstiderna känns också onödigt många och långa, varje gång man ex ska se vad en viss figur givit en i present så måste spelet göra avbrott för laddningstid, vilket gör att man i längden struntar i det. Ljudeffekterna borde också kunna ha buffrats upp bättre, just nu känns det som om skivan läser mer eller mindre konstant för att få fram alla ljudeffekter såsom soldaters gruffande och låtsasspråket som dina rådgivare jiddrar på (lyckligtvis kan man stänga av det, då det är kul i ungefär fem sekunder, innan det blir påfrestande).

Roligt med ett anpassat, för mig klassiskt, strategispel på PS3. Tråkigt att jag nu inte lär göra något annat än spela det fram till i höst… Nåja, med nuvarande sommarväder så kanske det är lika bäst.

Precis som jag skrev på spelforum så är Devil May Cry 4 ett av de roligaste, mest adrenalinstinna plattformsröjarspelen på mycket länge, särskilt för oss som gillade tidigare delar eller Castlevania-spelen i 3D (japp, jag gillar dem – allihopa!). Särskilt bossarna är en kick av rang, även om de är mer imponerande första gången än andra och definitivt mer så än trejde (kom igen nu, Capcom, lite skam i kroppen har ni väl ändå?).

Hursomhelst, fantastiskt kul upplevelse i 8-12 timmar som det varar och ett givet köp på PS3 eller Xbox 360.