Alla som rör sig med kämpande konstnärer vet ganska snart vilka hak man får mest för pengarna på. Vare sig det är starköl för 19:- eller gratis “after work”-buffe mellan kl 16-20, så kan du räkna med att hitta en stor andel musiker, studenter och allmänna bohem på dessa ställen (som tyvärr tenderar att bli kortlivade). På södermannagatan 27, mellan Medis och Skanstull, låg ett hak som hette Hakkamui. Helt OK asiatisk mat, med det ständiga dragplåstret “99:- för tre små rätter och en stor stark”. Inte illa. Tyvärr gick det i kånken, precis som nyligen nedlagda sunkhaks-klassikern Söderport (vid Liljeholmsbron). I Hakkamuis ställe har ett nytt steakhouse öppnat som kallar sig för Zula Bar. “Zula” ska enligt deras hemsida vara ett grekiskt/turkiskt (!) ord och betyda “gömställe” eller “hemlig plats”. Och ägarna till Zula Bar har varit ganska hemliga med sina rykande heta öppningserbjudanden.

Första veckorna slog de på stort med trerättersmiddag inklusive starköl/vin för 179:- (japp, du läste rätt). Detta skulle ha gällt hela våren, men har redan förändrats till “tvårättersmiddag söndag-torsdag för 125:-” (vilket också är en mycket bra deal). Men mest oslagbart av allt är deras luncherbjudande – 50 (femtio!) kronor för riktigt schyssta portioner fisk (lax), fläsk (noisette, biff) och vegetariska alternativ. Har vi någon som är gammal nog att minnas när lunchen i Sverige kostade 50 kr? Själv minns jag bara att jag inte var särskilt gammal…

Maten i sig är bra, om än inte spektakulär så i alla fall väldigt prisvärd. Mozzarellasticksen smakar bra (men är för få – bara två stycken!), den friterade scampin på en brödbit är kanske bästa förrättsvalet. I trerättersmiddagen ingick nachos med dipp och det smakade som det brukar i bättre barer (går ju inte att göra SÅ stora variationer på ämnet. Plus för att guacamolen känns fräsch och “hemlagad”). På varmrättsfronen är det mesta väl godkänt, ryggbiffen var saftig och precis lagom stekt, svärdfisken smakade härligt grillad “kötttfisk” (med minuset för att det kändes lite snålt tilltaget) och även den örtmarinerade kyckligen är ett säkert kort om du ska satsa på erbjudandemenyn. Personligen är jag ingen diggare av glass men vaniljglassen med chockladsås gick ned helt utan bekymmer.

Så är Zula Bar en kulinarisk upplevelse? Nja, det är kanske att sträcka sig lite långt att säga det. Gondolen och Texas Longhorn är det för mig. Men det är tämligen ohotat när det gäller värde för pengarna. Så här bra och mättande mat får du inte någon annan stans för samma pris på söder iaf. Kvällens öl på flaska, Budweiser, är inget öl jag sätter på min topp 20 men det duger till käket (30 kr/flaskan) och är du törstigare finns Falcon på 50cl tapp för 39:-, vilket också måste ses som humant.

Jag har en stark känsla av att det kan bli ett gäng luncher på Zula framöver. Frågan är bara när (för det är en fråga om när) de höjer priserna – kan de stå sig kvar i konkurrensen?

Jag hade glädjen att under mitt juluppehåll vara en sväng nere i Vietnam. Hade hört mycket om detta sydostasiatiska resmål, som sägs kunna bli arvtagare till svenskens-favvodestination, Thailand.

Efter att ha landat i Saigon (numera Ho Chi Minh City, som någon i check-in-kön trodde var “en by utanför stan”) så bar det av med buss till Phan Thiet och den södra kustens pärla, Mui Ne. Stället är i princip en fiskeby med lång strand. Längs stranden/kusten går en väg som blir som samhällets egna “The Strip”, där hotell, restauranger och barer löser av varandra (á la Las Vegas). Just restauranger är det väldigt gott om, medan hotellen för tillfället går på full kapacitet pga underetablering. Men nya poppar upp som svampar efter regnet och det är inga små, ödmjuka gästhus vi talar om, utan ofta fyrstjärniga resorts för 500 gäster, som inte sällan tilltalar (och ägs av) ryssar. Räkna alltså med att den idag ganska ödsliga strandpromenaden i Mui Ne komme att krylla med turiser om något år eller två.

Låt mig ta död på ett par myter direkt: Vietnam är INTE 10 år efter Thailand, som en del hävdar. Frågan är om det egentligen är så mycket efter alls. Det ser ungefär ut som man förväntar sig att sydostasien ska se ut. Möjligtvis märks det på att det bitvis är lite mer slitet (inte minst transporterna, åkte bl a en jeep som kan ha varit från kriget – andra världskriget, alltså) men är man på något turistanpassat ställe eller storstad (som Saigon) så märker man praktiskt taget ingen skillnad. Nivån på engelskan är lika bra (läs: dålig) som den i genomsnittligt är i Thailand och priserna på lokala ställen är riktigt, riktigt trevliga. Eller vad sägs om varmrätter för 17 kr stycket? Eller lokal öl (BaBaBa, 333, export) för 5 kr burken? Handlar man utländska märken (ex alkohol) så sticker dock priserna blixtsnabbt iväg och egentligen är skillnaden marginell mot priset i Sverige (en 33cl flaska Corona kan kosta uppemot 40 kr, en flaska utländsk sprit på nattklubb kostar mellan 500-1000 kr).

Vietnamesisk mat har mycket influens från asien, främst Kina som dominerat landet i tusen år, men också av fransk matlagning, så räkna med en kulinarisk upplevelse som känns mer mångfacetterad än Thailand. Ett bra ställe för lokala specialiteter och färsk sea food i Mui Ne är Lam Tong och i Saigon är Quan An Ngon helt oslagbart i fråga om pris och tillgänglighet (gå runt och kika på mat som lagas, peka ut vad du vill ha och ät och drick dig proppmätt för under en hundring). Är du modig kan du dessutom smaka på i princip vad som helst – från grodlår, krokodil, sköldpadda och orm till ank-embryon och hund (!). Den populära läsken Bird’s Nest är ett avkok av svalbon, som är sötad. Vet du inte vad svalor bygger sina bon på kan jag tala om att det bl a är egna spyor. Läsken i sig är helt OK i smak… tills man stöter på klumparna, då utmanar jag dig att dricka vidare.

Servicen och vänligheten är överlag mycket hög i Vietnam. Visserligen finns det enstaka individer som försöker lura av turister pengar (de finns ju överallt), men de allra flesta vietnameser är glada och entusiastiska över att se oss (vill du göra någon extra glad så fota dig med dem – they love it!). Det är också lätt att skapa kontakt med människor, trots knagglig engelska så lär man snabbt känna personalen på hotellet och ibland kan det sluta som i vårt fall med att man blir medbjuden på bröllop (där vi dessutom sjöng och fick dricks efteråt – overkligt).

Vietnam har sen några år tillbaka börjat småputtra med turist-aktivitet. Populära resmål som Phu Quoc, Nha Trang och Mui Ne (Phan Thiet) börjar redan sjuda och bokstavligen hundratals nya hotell är på gång. Inom ett par år kan Vietnam mycket väl vara det nya resmålet alla åker till på vintern. Förvisso har landet funnits som charterresmål en längre tid (ca 10 år) men det är först nu det känns som man “kommit ikapp” på byggandet av hotell, restauranger och förströelseställen. Om tio år till kan det mycket väl vara svensk invasion. Den längre flygtiden (10 timmar ned, 13 timmar hem, segt) kompenseras mycket väl av de lägre priserna och att slippa Thailands överexploaterade turistorter. Vietnam håller fortfarande på att hitta formeln för att vara det ultimata resmålet för västerlänningar – ännu är det inte riktigt anpassat på samma vis som grannlandet i väst, men samtidigt är det mycket mindre blasé och faktiskt billigare. Som turist kan du klara dig bra på 2500 kr i veckan, utan att snåla. Och det faktum att man kan läsa (om än inte förstå) skyltar och namn gör det också mer familjärt på många sätt.

Oroa dig inte för att Vietnam än idag är en “socialistisk stat” som kräver visum (som du får vid ankomst, max 15 dagar). Landet är egentligen superkapitalistiskt (på gott och ont) och allt finns att köpa som du kan önska, även om det är lika dyrt som här (hur många Vietnameser handlar egentligen på de otaliga Apple Stores jag såg i Saigon?). Det är också en ganska avslappnad stämning, även om de finare diskoteken kryllar av säkerhetsvakter så ser man exempelvis sällan polis eller annan ordningsmakt som förbjuder det ena eller det andra. Samtidigt känns landet väldigt säkert och vi kändes oss aldrig rädda för att bli rånade.

Ett resmål jag gärna återvänder till när jag kan. Till dess har vi en nyöppnad, vietnamesisk restaurang i Stockholm på Åsögatan 90 (Nem Nem Quán), som jag gärna besöker när längtan pockar på. Sann, vietnamesisk kokkonst för lunchpriset 85 kr. Smaskens!