1994 minns jag väl, av flera anledningar. Dels för att jag då var 17 och “snart” skulle få uppleva “paradiset” genom att bli 18, men också för att jag träffade min första, stora kärlek. En annan kärlek uppstod då jag fick bekanta mig med en grå, liten låda som kallades Sony Playstation. På den tiden hjälpte jag till i en kompis databutik i Skövde (Svenska PC-Butiken, fd Fantasy World) och vi var som förtrollade av spelen på Sonys maskin. Den frenetiska glädjen att puckla på varandra i Tekken och känslan av att flyga fram i Wipeout kunde egentligen bara matchas av glädjen jag upplevt med Nintendo 8-bit, under 80-talet. Med Playstation kände jag att något nytt faktiskt var på gång – och så var det. Inom några år var Sony totalt dominerande på spelmarknaden, med en uppsjö fantastiska spel som redan nått klassikerstatus, även på uppföljarmaskinen Playstation 2.

Spola fram ett par år så har vi 2000-talet och tre jättar som slåss om marknaden. Nya i leken var “stora stygga” Microsoft, som med egna affärsmodeller och rå, monetär muskelstyrka skulle knuffa in sig på spelmarknaden med sin Xbox och sedemera Xbox 360. Nintendo, som de äldsta rävarna i gamet, gav upp teknikhysterin och valde att satsa på innovativt spelande med kroppsrörelser, på sin Wii, och Sony är, som ni alla vet, inne på tredje generationens Playstation med massa hästkrafter under skalet och Blu-ray-spelare som standard. Men vad har egentligen hänt med faktiskt spelande 2008?

Tittar vi på senaste årets utveckling i fråga om pris och – det som ändå är viktigast på en spelmaskin – spelutbud, så ser det ganska dystert ut för de gamla hjältarna. Medan Microsoft ständigt sätter ihop nya paket med Xbox 360, som i praktiken har tekniskt lika bra spel som PS3, så känns det som Sony och Nintendo står helt still och stampar. Idag kan du köpa en Xbox 360 i enklaste utförandet (Arcade) för så lite som 1799:-. Wii, som är en tekniskt underlägsen men ändå såpass “udda” maskin så den inte direkt konkurrerar på samma villkor, kostar fortfarande runt 2300:-… och då kan den inte ens spela dvd-filmer. Sonys Playstation 3 är rent sorglig i fråga om prisutveckling. Fortfarande kostar en nedbantad modell av originalet runt 4000:- och nu är det tal om prishöjning (!) pga det rådande, ekonomiska läget i världen i allmänhet och Japanskan Yen-valutan i synnerhet. Idag kan man alltså få ungefär tre Xbox 360 för priset av en Sony Playstation 3, om man också räknar värdet på spelen som följer med Xbox-paketet.

Men det sorgligaste av allt är att det känns så uppgivet bland två av tre utvecklare, som förväntas driva på spelutvecklingen. Wii:n har i princip haft tre-fyra stora releaser på hela året och lever fortfarande på att sälja Mario Kart Wii, som förvisso är ett bra spel, men släpptes i augusti. Och på kommande releasefronten ser det lika mörkt ut, inte en enda egentligt “het” titel väntas komma ut resten av året. Vad händer, Nintendo, ni var ju kungar – har ni slagit igen butiken i smyg? Blir det som med Segas Dreamcast, som dog i det tysta och plötsligt en dag bara meddelades att den lades ned?

På Sony-spelfronten är det inte heller så mycket muntrare. De allra flesta releaser släpps till både PS3 och Xbox 360 idag och är oftast identiska (om inte något bättre, mindre buggfria på 360). De som ska komma exklusivt till PS3 lyser med sin frånvaro. Little Big Planet (som enligt alla förhandsrapporter är riktigt bra) är försenat i Sverige och det “revolutionerande” Playstation Home-konceptet skulle väl ha varit ute för flera år sedan? Final Fantasy XIII är ett litet hopp – för fansen, men helt ärligt så ligger Sony egentligen inte mycket efter Nintendo i fråga om att prestera egna, unika titlar som dessutom motiverar inköp av marknadens dyraste spelmaskin (sorry, Blu-rayspelare som är bättre och klarar mer än PS3 finns redan ute för runt 3000 kr).

Nästan lika illa är det på den portabla fronten, där både Sonys PSP och Nintendos DS visar upp nya, marginellt förbättrade modeller av konsolen, men nästan inget i fråga om mjukvara att spela på maskinerna. Lätthet, batteritid och bättre skärm i all ära – men vad ska vi med maskinerna till? Får vi inga bra spel så är det inget maskinerna kan som en lite avancerad MP3-spelare inte kan lika bra, eller bättre.

Så just nu ser det ut som den amerikanska jätten Microsoft vinner, på alla fronter. Bra pris, hyfsad utveckling av tjänster och skapligt med nya, unika titlar (Scene it? och Lips lär stärka Xbox 360s position ytterliggare, då man slår sig in i familje-/partysegmentet och utmanar Buzz och SingStar). Detta står mot dyrare maskiner (Wii:n har väl inte prissänkts mer än 200kr sen release) med sämre utbud unika spel och färre utlovade nyheter på horisonten. Är det sista ordet? Har Sony och Nintendo tröttnat på förstaplatsen efter 20 respektive 12 år? Om inget radikalt händer framöver så får jag nog tolka det som ett “ja”.

Det är lustigt. Lustigt hur vissa idéer, koncept, kan bli instant-hits och självklarheter i var mans vardagsrum och sen på något sätt bara sluta utvecklas. Sonys satsning på karaoke visade sig – inte helt otippat – ligga helt rätt i tiden och det är väl få för-/efterfester nuförtiden som inte har SingStar på schemat, när promillehalten nått rätt nivå (detta ökar exponentiellt med antalet kvinnliga deltagare, hör av er för exakt tabell att läsa i).

SingStar är ju dock ett koncept som kom för flera år sedan, på en numera utdöende konsol (Playstation 2). Vad hände när vi gick över till PS3 och åtta processorer, massor med grafikmuskler och möjlighet till HD-grafik? Svaret måste bli – inte särskilt mycket. Det utlovades högupplöst grafik, massvis med låtar att köpa online och nya spelsätt. Tveksamt om man kan säga att något av dessa löften egentligen infriats. Sure, vi ser numera högupplösta linjer när vi sjunger, men musikvideos i bakgrunden är fortfarande samma, sunkiga, RF-kvalitet som vi fick tidigare. Nu ropar någon “ja, men många videor är ju jättegamla”. Visst, men ändå – vi har en hel del nya (som säkert är skjutna på digitalt format) och det är inte förbjudet att gå in och rensa i gamla videor också (finns mycket man kan göra, relativt kostnadseffektivt med enkel videobehandling idag). Online-shoppen har förvisso blivit ganska stor, är väl en 300+ låtar nu. Men vad är det för låtar? Och hur många låtar är a) kända? b) inte från en tidigare samling? (japp, jag har alla tidigare spel som släppts och en PS2-kompatibel PS3:a – jag byter gärna skiva istället för att pröjsa 15 kr per låt – IGEN). 300+ låtar x 15 spänn = 5000+ kronor. En bra slant för en övervägande medioker samling låtar som fyller upp din PS3:as hårddisk.

Nu har SingStar Vol 2 kommit till PS3. Bland nyheterna utlovas “stämsång” på bl a Mamas & Papas “California Dreamin” och klassiska “500 Miles” med The Proclaimers. En Emimen-låt återfinns också (Without Me) och är en tungvrickare av rang (som dessutom är i princip helt uppbygd på rytm, hellre än tonsäkerhet). I övrigt en, som vanligt, smågrå blandning låtar från diverse artister som haft mycket större hits än de som valts ut här (ex The Killers är väl för en mainstream-publik mycket mer kända för Somebody told me än When you were young?). Sure, stämsången är helt OK (och framförallt svår) och Eminem är en kul grej – men ärligt talat, på snart fem år har spelet i princip inte utvecklats alls. Och det kommer nya skivor i serien, som alla kostar lika mycket, hela tiden.

Sony må vara ensamma herrar på täppan idag, då Konamis karaoke-spel, Karaoke Revolution, till Xbox inte alls gått i närheten så bra på den västerländska marknaden (det är också, en något mindre välgjord produkt, i all ärlighet). Men medan Sonys London Studios forsätter kränga ut skivor av alla de slag på rutin, så vässar konkurrenterna knivarna. Microsoft presenterade nyss på E3 ett helt nytt koncept, som man kallar “Lips“. Detta spel ska kunna göra något jag förutsatt att man kunnat göra länge med de muskedunder till spelmaskiner vi har idag – analysera dina egna skivor och låta dig sjunga karaoke till precis vad du vill, ur hela din privata skivsamling!

Hur bra det kommer att fungera i praktiken återstå att se i höst. Men en sak är säker – London Studios bör ta några koffeinpiller och gå tillbaka till ritbordet, för oavsett vilken samling SingStar-låtar de släpper härnäst så kan ingen konkurrera med den bästa samlingen av alla: din egen.