Jag vet. Det har dröjt som bara den, men jag är så GLAD att ni läsare fortsätter ligga på och kolla in senses.se. Med över 14 000 unika läsare i månaden så känns det som att man iaf har ett bra gäng trogna fans därute som hänger på låset. Lyfter på hatten åt er! ;)

Har fått en hel del mail som undrar “vad är värt att kolla in på bio och dvd/blu-ray nu då?”. En liten snabbgenomgång:

Inglorious Basterds: Jag erkänner, jag är Tarantino-fan och älskar i princip allt mannen gjort på vita duken (utom Jackie Brown) och senaste rullen gjorde mig verkligen inte besviken (dock ganska förvånad). Hade förväntat mig en massa Brad Pitt, pang-pang och övervåld på nazister, men fick istället ett riktigt tight och välspelat thriller-drama, med en helt lysande Christoph Waltz i spetsen (Oscarnominering för bästa biroll är given). 4/5

Ponyo på Klippan: Allt Miyazaki gör (och har gjort, för allt ges ju ut igen och igen och igen på dvd) verkar automatiskt betraktas som “mästerverk”. Jag kände inte till honom innan Spirited Away och den älskade jag verkligen. Förälskad såg jag sen Laputa – Castle in the sky som var OK men inte mycket mer, Howl’s Magic Castle som var som en sämre version av hans Oscarvinnare och nu senast Ponyo, som tyvärr är riktigt trist. Jag är absolut för fantasi och att tänja på gränser, men Ponyo är helt enkelt för bisarr och oförutsägbar (på ett negativt sätt). Det är en slags fabel om en pojke som hittar något slags havsdjur som förvandlas till en liten flicka och en man, som varit människa och nu lever under vatten (!) som planerar hämnd på de miljöförstörande människorna. Och allt det vore OK, om det ändå fanns någon slags struktur och regler i fantasivärlden Miyazaki skapat. Men icke, Ponyo kan ena sekunden inte ta sig ur en bubbla hennes onda “mästare” satt henne i, för att i nästa sekund kunna skära upp en fönster med fingret (!) och fly med sina syskon, som förvandlar sig till stora fiskar på vägen upp till ytan. Och så håller det på, tidvis är det som en riktigt, riktigt bisarr dröm man varken vet in eller ut på. I vanlig ordning är filmen på tok för lång (nära två timmar) och just i stunder man önskar mer tempo så stannar allt av och en massa tid ödslas på att se barnen leka, dricka té och prata med föräldrar om bebisar och hur de får bröstmjölk. Sorry, men för mig är det bara för knepigt – och för tråkigt. 2/5

District 9: Hypad och duktigt marknadsförd Sci-Fi-film med helt okända skådisar och gjord i dokumentärstil, lite á la Blairwitch Project (fast bra), med Peter Jacksons namn på affischen (han är dock endast producent, vilket vi vant oss vid senaste åren). Tänkvärt och skickligt, om än lite ojämnt, om hur utomjordningar hamnar på jorden och sätts i ghetton i Sydafrika och blir en (tämligen övertydlig) apartheid-parafras. Bäddat för uppföljare, värt att se för dess originalitet. 3/5

Och givetvis måste jag ju uppmana er alla att passa på att se Prinsessa på bio, en film om drömmar, utanförskap och “elaka mediamänniskor” som vissa tidningar väljer att uttrycka det :D Massor med skratt utlovas!

På dvd, som jag iofs sällan kollar på nuförtiden, så låt oss istället kalla saker vid dess rätt namn: Blu-ray, så rekommenderar jag förbisedda Knowing som är väldigt komplex och behandlar sin publik på ett ovanligt intelligent sätt (minus några småfåniga genre-grepp) och Disneys nyutgåva av Snövit som är grym, grym, GRYM! Och nu har jag hört att en av mina favoriter, Skönheten och Odjuret är på gång på Blu-ray, i 3-D version dessutom!

Och när vi ändå är inne på Prinsessa så måste jag ju också puffa för den smått bisarra intervju jag blev utsatt för, i och med min medverkan i filmen, som pretto-regissören Martin. Bloggen darrlingg har gjort en väldigt “personlig” intervju och utnämnt mig till månadens hunk. Hysteriskt rolig läsning!

Natten till måndag är helig. Då är det nämligen åter dags för årets största händelse i filmkretsar, Oscargalan. Till skillnad från förra årets öken-år, med trista nomineringar och i mångt och mycket ännu tristare vinnare (No country for old men) så är årets startfält bland det bästa och starkaste på länge. Förhandsfavoriterna är också väldigt tunga i flera klasser och det är svårt att tjäna pengar på säkra tips – men kom ihåg att några kategorier i princip alltid skräller på Oscargalan varje år – frågan är bara vilka? Kanal 9 kör uppesittarkväll från midnatt och framåt och runt kl 02.40 drar själva gala igång.

Jag kommer att kommentera och ge mina förhandstips i de största kategorierna, samt också lite speltips för dig som har djävulen i dig. Oddsen kommer från expekt.com och gäller i skrivande stund (de kan alltså ändras). Vill du se hur filmfansen önskar utgången så kan du kolla IMDBs Oscar-poll där ca 50 000 röstat till dags dato (och går hand i hand med oddsen på expekt, än så länge). IMBD har även ett snajdigt Oscar-röstkort som du kan skriva ut och dela ut på nattens gala till medtittare och kanske köra lite intern betting på flest rätt totalt?

BÄSTA FILM

Det är svårt att egentligen se någon annan vinnare i den här kategorin är den tungt förhandstippade Slumdog Millionaire, som också lär bli galans stora vinnare totalt sett. Kritikerna älskar den, den har vunnit massor med priser innan (Golden Globe, BAFTA mm) och den enda som egentligt utmanat från början – Benjamin Button, verkar ha fallit i total glömska och tystnad sen premiären. Känns säker. Synd att halvtrista The Reader (som lär bli galans stora förlorare räknat i vinster kontra nomineringar) fick en bästa film-nominering på den mycket bättre The Wrestlers bekostnad.

Vem kommer att vinna: Slumdog Millionaire
Vem borde vinna: Slumdog Millionaire
Vem saknas: The Wrestler, Revolutionary Road
Vem ska jag spela på: Slumdog Millionaire (1,10 ggr pengarna) om du vill vara säker (men ett rätt menlöst odds att egentligen spela på), Benjamin Button (7,0) om du är gambler

BÄSTA MANLIGA SKÅDESPELARE

Också en kategori som känns tämligen klar. Det snackades en del om Sean Penns briljanta porträtt i Milk, men ingen kan i praktiken rå på Mickey Rourkes fantastiska come-back, prestation och bakgrundshistoria till The Wrestler (att Penn vunnit Oscar tidigare och Rourke plockat hem allt utom SAG-priset talar också mot det). Du som tror dig veta något om tal kan också satsa pengar på vilka ord Rourke kommer använda i sitt tacktal (“second chance” ger 1,7 ggr pengarna, medan “devil” och “darkness” ger hela 50). Värt att pytsa in en tjuga med såna odds (ger ju en tusenlapp om det händer). Ser jag någon skräll i denna kategori så är det Frank Langella, som gjorde en superbt jobb i Frost/Nixon. Men det vore verkligen en stor skräll om så skedde.

Vem kommer att vinna: Mickey Rourke
Vem borde vinna: Mickey Rourke
Vem saknas: Leonardo DiCaprio (Revolutionary Road)
Vem ska jag spela på: Mickey Rourke (1,55 ggr pengarna) om du vill vara säker, Frank Langella (12,0) om du är gambler

BÄSTA KVINNLIGA SKÅDESPELERSKA

Efter sex nomineringar, utan vinst, så är det hög tid för Kate Winslet att få en gubbe att ta hem (och då menar jag inte maken, Sam Mendes). Inte för att hennes prestation i The Reader tillhör hennes allra bästa (gillade henne mer i Revolutionary Road) utan för att Oscar (tyvärr) också är politiskt och även till stor del handlar om turordning. Jag har tappat räkningen på hur många nomineringar Meryl Streep har (14?), men hon är värd varenda en och så även i år (då hon är min favorit i gänget). Små chanser dock, särskilt med tanke på att hon vunnit förr. Superskräll vore Melissa Leo, som av vissa expert förhandstippats och skulle ge hela 35 gånger pengarna! Jag slänger in en tjuga på henne (det har man råd att förlora och den potentiella vinsten är ju 700 kr då). Kul extraspel är att spela på om Kate Winslet kommer att gråta under tacktalet eller inte (Ja 1,5, Nej 2,40). Hon förefaller mig inte vara den gråtmilda typen och räknar nog med vinst, så jag spelar på NEJ.

Vem kommer att vinna: Kate Winslet
Vem borde vinna: Meryl Streep
Vem saknas: Rebecca Hall (Vicky Cristina Barcelona)
Vem ska jag spela på: Kate Winslet (1,38 + 2,40 om hon inte grinar vid tacktalet) om du vill vara säker, Meryl Streep (4,35) om du är gambler

BÄSTA MANLIGA BIROLL

En av kvällens två “ospelbara” kategorier. Ospelbara därför att oddsen 1,01 ggr pengarna på att bortgågne Heath Ledger vinner i praktiken är ett negativt odds som du förlorar pengar på (för du över med betalkort kostar det ju alltid 2-3% av summan du för över). Alltså är det menlöst att spela på enormt förhandstippade Ledger. Värt att komma ihåg är dock att kategorierna biroller på Oscargalan historiskt är de kategorier som skrällt allra oftast. Och OM det skräller natten till den 23:e (vilket jag inte tror) så blir det nog Michael Shannon, som spelar den psykiskt sjuke sonen i Revolutionary Road, som tar hem pokalen. Fast allra roligast vore såklart Robert Downey Jr för sitt sublima portätt i Tropic Thunder (skulle dock kunna ge 10 000 ggr pengarna, det lär aldrig hända)… kan vi hoppas på ett roligt klipp i alla fall (gärna det om Sean Penn!).

Vem kommer att vinna: Heath Ledger
Vem borde vinna: Heath Ledger (måste jag nog trots allt tillstå)
Vem saknas: Tom Cruise (Tropic Thunder), Ralph Fiennes (In Bruges)
Vem ska jag spela på: Ledger är supersäker och går ju inte att spela på (1.01 odds), så då får det bli en liten slant på Michael Shannon (35)

BÄSTA KVINNLIA BIROLL

Kvällens kanske mest spännande kategori! Min absoluta favorit är såklart underbara Marisa Tomei, som bara är så bra i The Wrestler. Det är också en hel del surr om henne och i IMDBs poll ligger hon endast ett fåtal röster efter förhandsfavoriten Penelope Cruz (som jag inte riktigt fattar varför hon är favorit… men men). Det som ligger Tomei i fatet är hennes tidigare (omtvistade) vinst av Oscar på nittotalet för My Cousin Vinnie. Men jag bryr mig inte – 7 gånger pengarna är generösa odds för en vinnare jag faktiskt tror på. Samtidigt ska jag säga att det talats en rejäl del sista dagarna om Viola Davis moderliga porträtt i Doubt och hon har seglat förbi Tomei som tvåa på bettinghusens lista (4,35). Detta blir alltså hur spännande som helst!

Vem kommer att vinna: Marisa Tomei
Vem borde vinna: Marisa Tomei
Vem saknas: Evan Rachel Wood (The Wrestler)
Vem ska jag spela på: Penelope Cruz känns stark och ger hyffsade odds (1,55), men jag tror stenhårt på Marisa Tomei (7,00) och spelar allt på henne.

BÄSTA REGISSÖR

Det är inte direkt överraskande om de bästa filmerna görs av de bästa regissörerna, så följaktligen borde Danny Boyle sitta hyfsat säkert. Men på senare tid har akademin då och då splittat priset bästa regi/bästa film mellan de två favoriterna. Jag tycker absolut Boyle gjort den bästa filmen förra året, men David Fincher är en dark horse som mycket väl kan få “tröstpris” för sitt episka Benjamin Button-verk. Stephen Daldry har nominerats tre gånger och aldrig vunnit – många trodde han var given för The Hours (2002) men så var inte fallet. 45 gånger pengarna på honom just nu – ingen trolig vinnare, men samtidigt inte helt otrolig heller. Värt en tjuga.

Vem kommer att vinna: Danny Boyle
Vem borde vinna: Danny Boyle
Vem saknas: Darren Aronofsky (The Wrestler), Sam Mendes (Revolutionary Road)
Vem ska jag spela på: Danny Boyles 1,10 i odds gör det ganska menlöst att spela på honom. Sätt i så fall hellre en slant på David Fincher (7,00) och en mycket liten peng på Stephen Daldry (45,00).

BÄSTA UTLÄNDSKA FILM

Här blev Sverige utan och jag har inte sett någon av de andra. Konstateras kan att Israel är storfavorit och har vunnit de flesta för-Oscars, men att det finns ett visst snack kring Japan som aldrig vunnit förut. Så en kalkylerad risk vore då att spela på dem.

Vem ska jag spela på: Waltz with Bashir (Israel) ger 1,35 ggr pengarna, men mest spännande verkar Departures (Japan) vara med sina 6,00 i odds.

BÄSTA ANIMERADE LÅNGFILM

Rolig, men tyvärr också ospelbar kategori. Wall-E har 1,01 i odds och känns som kvällens absolut allra säkraste vinnare. Kung Fu Panda är min favorit och även Bolt överraskade med hur underhållande den var (dock chanslös i kampen).

Vem kommer att vinna: Wall-E
Vem borde vinna: Kung Fu Panda
Vem saknas: ingen som jag direkt tycker är Oscarvärdig
Vem ska jag spela på: Går ej att spela på, då Wall-E är helt säker och ger negativa odds.

BÄSTA MANUS (orignalmanus)

Min favorit och uppenbara vinnare, The Wrestler, finns inte ens med bland de nominerade. Svag kategori, med hypade In Bruges och lätt långtråkia Milk på listan. Det känns som Pixar gör om bragden från förra året och tar hem priset för sin animerade film Wall-E. Å andra sidan kan Milk mycket väl få en “tröst”-Oscar också. Men det kan ju hyllade debutant-verket Frozen River å andra sidan också få (dock föga troligt).

Vem kommer att vinna: Wall-E
Vem borde vinna: Wall-E (av de nominerade)
Vem saknas: The Wrestler
Vem ska jag spela på: Endast betfair kör odds för denna kategori (märkligt nog under “Sport”). Wall-E är deras andraval med intressanta 3,9 i odds. Milk är favoriten med 1,42 (!) och Frozen River ger hela 29 ggr pengarna.

BÄSTA MANUS (efter förlaga)

Det är tämligen uppenbart att Simon Beaufoys exceptionellt välskrivna manus till Slumdog Millionaire tar hem det här, med all rätta. Eric Roths manus till Benjamin Buttton är väldigt fritt tolkad efter F Scott Fitzgerlad-historien och Peter Morgans bearbetning av sin egen teaterpjäs för Frost/Nixon var spännande, men står sig slätt i konkurrensen.

Vem kommer att vinna: Simon Beaufoy (Slumdog Millionaire)
Vem borde vinna: Simon Beaufoy (Slumdog Millionaire)
Vem saknas: Justin Haythe (Revolutionary Road)
Vem ska jag spela på: Expekt saknar odds för manus, men ex bwin och betfair finns som alternativ. Slumdog Millionaire känns gjuten och ger 1,33 ggr pengarna på bwin, gamblers kan ge sig på Benjamin Button för 6,50 men får räkna med det som väldig högoddsare.

I övrigt så tror jag att Slumdog Millionaire kammar hem: Cinematography (foto), Film editing (klippning),  music, sound mixing och sound editing (ljudeffekter, mixning resp klippning). Benjamin Button har tar hem art direction (rekvisita, “scen design”) och make up (smink/mask) och Wall-E får ännu en guldgubbe för bästa låt (Peter Gabriels “Down to earth” – här borde Springsteens Wrestler varit given). Publik- och kritikerfavoriten The Dark Knight tar nog hem visual effects (specialeffekter).

Oxfilén och champagnen är inköpt, skjortan är struken och filmälskarna är inbjudna – vi ses på galan!

Clint Eastwood har genom åren inte bara gjort sig känd som en hård och Oscarvinnande skådespelare, utan också regissör. Vad få vet är att Eastwood faktiskt regisserat sen 1971 och på senare år har han såväl producerat som skrivit musik till sina alster (det senare med skiftande framgång, som här).

Changeling är en av de två filmer han är aktuell med nu. Historien kretsar kring en kvinna, Christine Collins, som förlorar sin son och får en annan tillbaka. Det är ramhistorien till en film som sträcker sig över 2 timmar och 40 minuter och verkligen försöker få in det mesta däremellan. Angelina Jolie spelar huvudrollen och är värd sin Oscarnominering. Likaså är fotot riktigt vackert. Men där slutar också det som är bra med Changeling.

Redan efter en kvart, tjugo minuter, så försvinner känslan man först har av lågmäld 20-talsfilm och ersätts med en historia som känns föga sannolik. Förutom att den lämnar massor med frågor obesvarade (såsom den centrala frågan – “hur försvann egentligen pojken?”) så bjuder den också på alla möjliga och omöjliga sidohistorier. Vändpunkterna – om de nu kan kallas så – är inte av de direkt subtila slaget och när man sett den genomruttna polisen för tionde gången, kombinerat med folk som fritt valsar in och ut på sluten psyk, så börjar man stilla undra vad det är man tittar på. Är det en historia om bortbytingar? Om korruption? Om ondska? Om kvinnorätt? Eller är det bara en enda stor röra som man på slutet inte alls blir klok på?

Filmen påstås bygga på en sann händelse och om det stämmer eller inte låter jag vara osagt (vi minns väl Fargo?) men vad den helt klart inte bygger på är väl genomtänkt, rak historia. Eastwood, som försvisso inte alltid är subtilitens mästare, verkar inte ha någon känsla för vad som är rimligt – det tangerar, lite tillspetsat, Science Fiction. Överhuvudtaget förstår jag inte vad som egentligen lockade honom med historien, då slutet känns som det har ganska lite att göra med början av filmen. Att säga att Changeling är en film som handlar om bortbytingar är som att säga att Amadeus är en film som handlar om peruker. Ämnet finns med, men det känns som det försvinner in i dimman.

Personligen skulle jag avråda dig från att lägga din tid på detta föga trovärdiga spektakel. Gillar du Eastwood så satsa hellre på hans andra film, Gran Torino. Den är måhända inte heller världens mest subtila eller mest välspelade, men den är ändå underhållande och vettig på ett 80-talsvis. 2/5

Det gick väl ingen filmfanatiker förbi att Oscarnomineringarna presenterades i onsdags? Ingen nominering till Sverige och Jan Troells Maria Larssons Eviga Ögonblick, vilket nog med stor sannolikhet gör att sändningen förpassas till en mindre kanal såsom Kanal 9 eller Kanal 5 istället för rikstäckande SVT eller TV4 (som ju bröt galan en gång mot slutet för att nyheterna inte kunde hålla sig längre… så inte mig emot).

The Curious Case of Benjamin Button

Jag kommer närmare utdelningen (22:a februari, som blir natten till 23:e här) att tippa vinnare så kan man kanske också tjäna en hacka på oddsen. ;-) Vad jag kort kan konstatera dock är att det (som vanligt) är en blandad kompott vi får – hel-ylle-amerikanska The Curios case of Benjamin Button leder inte helt otippat med 13 nomineringar, tvåa kommer uppstickaren Slumdog Millionaire med tio, tätt följda av The Dark Knight och – förvånande nog – Gus van Sants Milk med åtta nomineringar var. Batman lyckades inte kvala in i några tyngre kategorier (förutom biroll för Ledger, som lär vara given) men kan mycket väl bli årets The Matrix som ju bara totalt fick en Oscar mindre än “storvinnaren” det året, American Beauty (4 resp 5, dock endast tekniska Oscar för Matrix).

Milk

Givetvis är jag lycklig att mina favvisar ur The Wrestler nominerade (och lär vinna, nu när Winslet åkt ur Bästa Kvinnliga Biroll så måste ju Marisa vinna). Däremot känner jag att både regissören Darren Aronofsky och The Wrestler ihop med regissören Sam Mendes och hans film, Revolutionary Road, är galans stora rånoffer till förmån för välspelade – men kyliga och rätt lite engagerande The Reader. Likaså är det skandalöst att Bruce Springsteen inte är nominerad för sin underbara låt till The Wrestler (nej, jag lovar jag får inte betalt av NonStop för att hylla The Wrestler – jag tycker bara den är SÅ bra), likaså hade jag gärna sett Ralph Fiennes, som gjorde en dröse med bra roller förra året, få erkännande för åtminstone någon av dem. Likaså är det skam att Leonardo DiCaprios fantastiska prestation i Revolutionary Road inte uppmärksammats, eller för den delen Tom Cruise i Tropic Thunder. Däremot är det givetvis både roligt och modigt att ha med Robert Downey Jr – vore enormt kul att klippa från hans “never go full retard”-scen till nominerade Sean Penn i publiken (om han nu behagar att dyka upp, vilket han inte brukar).

Lyssna på Bruce Springsteens The Wrestler (ovan).

Det står mellan Benjamin Button och Slumdog Millionarie som storvinnare och även om Slumdog är en mer dynamisk och på många sätt mer värdig vinnare (som dessutom har Golden Globe i ryggen) så ska man aldrig räkna ut en film om ett amerikanskt öde över en lång tid, skriven av samme man som skrev Forrest Gump (som i mitt tycke var en bättre film, även om Benjamin är riktigt bra den med).

På bio har jag nyligen sett Lukas Moodyssons Mammut. Ett helt OK amerikanskt drama, välgjort och välspelat (för det mesta) men i slutändan en rätt omärkvärdig film som inte direkt överraskar eller lämnar en påtagligt uppfylld. Personligen har jag väl aldrig varit svag för Babel-liknande-historier som vävs samman över hela världen. Det roliga är att Lukas verkar ha hittat tillbaka till att göra “normala” filmer med normala historier. Det är som sagt helt OK, men inget unikt “Moodyssonskt” som hans första två, svenska filmer. Ser fram emot nästa (som gärna får vara på engelska den med). 3/5

På hemmabiofronten har jag fått två riktiga popcorn-rullar från Paramount, på Blu-ray. De är inte pinfärska, men väl värda att spana in om du inte redan gjort det! Den första är Indiana Jones och Kristalldödskallens rike (gah, vilken titel). OK, det var omöjligt att följa upp en succé 19 år senare och leva upp till alla förväntningar. Och Indiana Jones 4 är väl den svagaste filmen i det som numera får kallas Indiana Jones kvadrilogin. Men ändå – Indiana är alltid Indiana och jag kan inte bortse ifrån att det är ett kärt återseende av en älskad barndomshjälte! Blu-ray-utgåvan bjuder på fantastisk bild, givetvis i 1080p och 24 frames (till skillnad från “andra”, svenska filmbolag som släppt Blu-ray-utgåvor från videokällor med 1080i och 50/60 Hz!). LucasFilm och Fox har gjort sitt yttersta för att skapa en film som har alla moderna kvaliteter men samtidigt matchar looken på de tre första, i fråga om färg, nyans och skärpedjup. Ljudet är i Dolby TrueHD och är riktigt läckert när det drar igång. Jag blev också glad av att se så mycket extramaterial – utgåvan kommer på två skivor och de mesta av materialet är i HD (dock endast 1080i, förmodligen pga att det är gjort på video). Att se Spielberg och Lucas och skådespelarna jobba på olika scener är en fröjd och oerhört inspirerande (en normal, svensk film kan ha mellan 30-40 inspelningsdagar – denna gjordes på 36!). Klart en utgåva som rekommenderas om du är allra minsta Indy-fan eller gillar gammaldags matinéer (även om slutet inte är världens bästa). 4/5

Indiana Jones and the real crystal skull?

En annan film som bjuder på mycket pang-pang är Michael Bays Transformers (som har Steven Spielberg som exekutiv producent). Jag var inte överförtjust när jag såg den på bio, tycker mina barndomsminnen till den tecknade serien inte alls matchades särskilt väl. Men som robot-action-film betraktad är den ändå godkänd. Det är en film som gör sig väldigt bra på hemmabio, även om Blu-ray-utgåvan inte är den allra bästa jag sett. Bilden borde vara absolut referens, då Mr Specialeffekt spelar huvudrollen, men dras ändå ned av viss oskärpa i snabba scener (och de är ett gäng) samt en viss grynighet som inte känns motiverad på en film som denna (ger lite av en retro-look som är onödig, då filmen är så “modern” i övrigt). Ljudet är våldsamt aktivt och överlag mycket bra, men balansen är inte 100% mellan registren och högtalarna och centern – och då främst talet – upplevs ofta som för lågt och dämpat, samtidigt som resten är öronbedövande högt (ta ex scenen mot slutet, uppgörelsen). Utgåvan innehåller två skivor, som är väl märkta med nummer (eller innehåll, tack för det Paramount – vissa andra bolag vill att vi ska gissa oss till vilken skiva som är vilken) och andra skivan innehåller en hel del extramaterial. En kul aspekt där är BD Live-delen är du kan ladda hem material och bl a se filmen med GPS (så du hela tiden kan se var på jordklotet den utspelar sig) samt robotarnas hälsa (engeri – dataspelsnördigt, men kul). Blu-ray-förpackningen är lite småtrist och har en lapp klistrad på baksidan som känns väldigt “nordisk-utgåva”-generisk. Kunde ha varit bättre. Som film och Blu-ray-utgåva klart godkänd, så länge du inte förväntar dig top-of-the-line eller en äkta film om de äkta Transformers. ;) Få se om den kommande tvåan kan rätta till en del av den känslan… 3/5

Transformers - The Original and Best

I natt är det dags för en av årets första och största filmpriser – Golden Globe, en gala som inte helt sällan pekar åt vilket håll de eftertraktade Oscarstatyetterna går, om en dryg månad. De som är morgonpigga (!) kan faktiskt se Globe-galan live på Kanal9 inatt med start kl 01.55 (slutar väl framåt sex-tiden på morgonen, skulle jag tro). För dig som vill hänga med och tippa så kan du exempelvis ladda ned en ballot på imdb.

Det är härligt att se att 2008 mot slutet visade sig vara ett utmärkt filmår. Nomineringarna på Globe-galan ikväll talar sitt tydliga språk; borta är förra årets magra Oscar-skörd där man valde ut aptråkiga No Country for Old Men som vinnare (hade jag tvingats välja någon av de nominerade så hade det nog fått bli Michael Clayton). I år tror jag det kan vara David Finchers tur, med sin “episkt svulstiga” kärlekshistoria The Curious Case of Benjamin Button (Benjamin Buttons otroliga liv på svenska, premiär på fredag) att ta hem storslam. Men konkurrensen är hård och den kan för min del lika gärna slås ut av Sam Mendes vansinnigt välspelade (och kusligt aktuella) Revolutionary Road, med Leonardo DiCaprio och Kate Winslet (rättvist nominerade för skådespeleri). Kate Winslet är en otrolig skådespelerska som vid 33 års ålder redan har fem (!) Oscarnomineringar i bagaget (och i år lär det bli en sjätte – om inte en sjunde). Ron Howard är tillbaka med sin bästa film på kanske ett decennium (älskade aldrig A Beautiful Mind och DaVinci-koden var ju bara så…platt). Han lyckas skapa stor spänning och ännu större engagemang med en historia som handlar om, något på pappret så ospännande som, en intervju – nämligen den av David Frost när han intervjuade ex-presidenten Richard Nixon, strax efter dennes avgång. Frank Langella briljerar i rollen som den pressade ex-presidenten och har seglat upp att bli en stark favorit för mig i klassen Bästa Skådespelare, även om jag nog skulle välja Mickey Rourke i år för makalösa The Wrestler.

En annan regissör som är tillbaka med besked är Danny Boyle, vars Slumdog Millionaire kan vara en av årets stora överraskningar. Jag älskade Boyles Sunshine och tycker mannen är en riktigt underskattad regissör, som behärskar många genrer (OK, The Beach var inte mästerlig – men ändå helt OK). Med en drös tunga nomineringar så ska du inte bli förvånad om historien om en ung pojke från Mumbais slum, som plötsligt får chansen att bli legendarisk miljonär i Indiens “Vem vill bli miljonär?”, vinner mångas hjärtan såväl som många priser. Svensk biopremiär i mars, men innan dess visas den bl a på Göteborgs filmfestival senare denna månad. En film som lyser med sin frånvaro, inte helt otippat, är Baz Luhrmanns påkostade Australia, som inte riktigt levde upp till förväntningarna. Årets mest smärtsamma magplask måste tyvärr Fernando Meirelles stå för – efter två makalösa filmer (Guds Stad och Constant Gardener) ger han oss Blindness – en förvirrad b-thriller som bryter mot allt vett och alla någorlunda trovärdiga konventioner och i slutändan bara är en oengagerande röra.

Golden Globe har ett inslag som är bättre än Oscar och det är nämligen att man skiljer på drama (som jag nämnt ovan) och musikal/komedi. Historiskt har den lättare musikal- och/eller komedi-genren haft mycket svårt att hävda sig mot de tunga dramerna och egentligen är det inte ens rättvist att jämföra dem rakt av. Så globerna delar upp såväl filmer som huvudroller i dessa två kategorier. I filmkategorin tror jag starkt på Woody Allens Vicky Cristina Barcelona, som visade sig vara en riktigt charmig – om än sagolikt överromantisk – syn på det vackra Barcelona och dess invånare. Galet hypade och överskattade In Bruges hade jag svårt att stå ut med till slutet och kan för allt i världen inte förstå hur man nominerat usla Colin Farrell i kategorin biroll för den filmen (killen kan gråta, men inget annat – en studie i dåligt skådespeleri). Det enda som räddar filmen från total katastrof är den alltid lika sublime Ralph Fiennes insats, som dock inte nominerats för denna film i år utan för halvtråkiga The Duchess. Givetvis har Mamma Mia! ett gyllene läge att plocka hem denna kategori också, både för att den är rolig, upplyftande, musikalisk och rolig. Skulle också vilja se Rebecca Hall från Vicky Cristina Barcelona (och Frost/Nixon) plocka hem priset för Bästa Kvinnliga skådespelerska i musikal/komedi-kategorin (stackars tjej hade en av de största och bästa rollerna och filmen och är inte med på en enda bild eller ens ett namn på postern). Som kvinnlig biroll hoppas jag på Marisa Tomei för The Wrestler.

I manliga birollskategorin är jag överlycklig att se Tom Cruise och Robert Downey Jr från Tropic Thunder nomineras, även om jag börjar frukta att Heath Ledger (inte helt orättvist) kan plocka hem alla priser för sin roll som Jokern, kombinerad med sitt tragiska livsöde.

Animerade filmerna är bara tre till antalet, där hysteriska Bolt är underdog (ursäkta ordvitsen) till storfavoriten Wall-E och Kung Fu Panda. Personligen gillade jag Wall-E mycket men Kung Fu Panda berörde mig ännu mer, så den är min favorit.

Slutligen måste vi ju hålla tummarna för vårt svenskintresse i kategorin Bästa Utländska Film. Troell kan mycket väl vinna med Maria Larssons Eviga Ögonblick, även om jag kanske får starkare vibbar på Der Baader Meinhof Komplex (inte sett någon av dem, så jag avstår från att utnämna värdig vinnare). En massa priser för tv och mini-serier delas också ut, men då jag sällan följer sådant så lämnar jag de förutspåelserna till någon annan.

Vi ses på galan!

Ben Stiller har regisserat, skrivit, producerat och spelat huvudrollen i nya sommarhitten från USA Tropic Thunder: filmen om ett gäng bortskämda skådisar som ska göra en Vietnam-filmatisering och råkar hamna i ett riktigt krig. Stiller är och gör som han brukar, “snygga killen” som har en och annan poäng men är genomgående ganska jämn. Jack Black är precis så jobbig och överspelad som han brukar – denne man måste banne mig vara verklighetens motsvarighet till Jar Jar Binks, varje gång jag ser hans infantila överspel i bild vill jag bara slå honom på truten. Den stora behållningen är – inte helt otippat – Robert Downey Jr, som återigen visar vilken fantastiskt komplex skådespelare han är när han gör rollen som Nick Lazarus, en australiensisk skådespelare som vunnit fem Oscar och nu opererat in pigment för att spela en afroamerikansk karaktär. Det är förvisso komedi och mycket av den bygger på diverse schabloner, men Downey Jr gör en helt strålande insats, väl värdig någon slags pris faktiskt (kanske inte Oscar dock…)

Den andra stora behållningen är mannen som sägs ha en “cameo” i filmen, men faktiskt har en ganska framträdande biroll – nämligen Tom Cruise, som den skallige, fete, elake, rap-diggande producenten Les Grossman. Cruise fullkomligt briljerar i sitt porträtt och bjuder så mycket på sig själv att alla skeptiker bara kan kapitulera direkt – killen ÄR en fantastisk skådis som är både intelligent och har självdistans, trots att man inte alltid kan tro det av allt skvaller som sprids. Det finns också en uppsjö mindre insatser från andra kändisar bl a Nick Nolte, som är riktigt bra.

Filmen då? Jo, det är en ganska blandad kompott som sagt. Nära två timmar känns något för långt, vissa skämt är gjorda ett par gånger förr och ibland blir det väl mycket hysterisk, högljudd sandlåda av det hela (särskilt när Jack Black får ta plats). Men det finns guldkorn och man märker att viss dialog och vissa idéer (särskilt trailarna i början som etablerar huvudkaraktärerna) är riktigt vassa.

Jag skulle väl inte springa benen av mig för att se Tropic Thunder på bio, men är du på flamshumör och har realistiska förväntningar, så väntar en ganska kul stund. Dock ska jag absolut se om filmen på Blu-ray och bara njuta av Downey Jr:s och Tompans rollprestationer.

Det kan verka som jag inte gör annat dagarna i ända än spelar tv-spel och ser filmer. Men om sanningen ska fram så sker det mest på helger, när jag verkligen försöker koppla bort mitt jobb som skådespelare, som pågår 8-22 varje vardag. Hann sitta lite igår och ägna mig åt mina laster. Drog igång en idé jag haft länge: Eftersom jag är spel-freak och äger alla konsoler (har slutat spela på PC, hade inte råd med uppdateringarna i den takt de krävdes…) så gick jag in på utmärkta Gamerankings och valde att kolla deras sammanställning av världens, hittills bästa spel. Gamerrankigs sammanställer betyg från de flesta större medier på nätet och räknar på så vis ut ett genomsnitt som är ganska välgrundat. Jag har satt som mål för mig själv att ha spelat (helst helt igenom) de tio bäst rankade spelen på varje konsol (du kan kolla vilka dessa för tillfället är under “rankings”).

Började av någon anledning med Xbox 360, där Epics hyllade Gears of War saknades på min meritlista. Köpte spelet på någon rea för ett år sedan cirka, men nu var det alltså äntligen dags att se vad jag gått miste om. Löften om “röjjiga shoot-outs” och “feta monster som du kan döda med motorsåg” lät som ett helt OK sätt att fördriva en eftermiddag på. Första-intrycket var hyfsat, en ganska snygg värld ritas upp, men den fina stämningen förstörs snart av riktigt trist och oinspirerat röst-skådespeleri, där en supersoldat fritar en annan ur ett fängelse (det är du) och sen går de på slaktuppdrag mot utomjordingar som kallas locusts (ung “stor gräshoppa”). Det ska föreställa ett klassiskt röjarspel, utan egentlig story eller djup och det vore OK, om spelet ändå skulle ha känts så spelbart att det blev engagerande. Men istället får vi – förutom gubbar som ser ut som de är förstoppade större delen av tiden och talar på samma sätt – en linjär och upprepande shooter där kontrollen tidvis känns som den lever sitt eget lilla liv. Spelet är uppbyggt enligt modellen: gå, ducka bakom skydd, skjut ned folk – da capo, gå, ducka, skjut, gå… När detta dessutom ackompanjeras av sekvenser man måste spela igenom innan man kan spara, annars måste man göra om dem helt från början, så kommer frustrationen sakteligen in i ens själ. När anledningen dessutom är att man dör på sista figuren man har kvar att skjuta, innan “sekvensen” är klar, är att ens egen figur verkar göra lite som den vill med duckande bakom diverse skydd, ja då blir det synnerligen svårt att motivera sig att spela vidare öht.

Jag trodde verkligen jag hade missat något, alla fullpoängare som regnat över Gears of War måste väl betyda något? Nä, tydligen inte. Men i alla fall så besparar det mig utgiften att investera i tvåan som kommer i höst, om den nu mot förmodan inte skulle vara påtagligt bättre på ovan punkter.

Alla ni som läser bloggen vet att jag är Ratchet & Clank-fan. Sony har ju släppt en del i historien till PSP, under namnet Size Matters. Eftersom jag ofta har med, men sällan orkar spela, PSP på resor så såg jag fram emot PS2-konverteringen av spelet. Döm till min förvåning när jag då får ett R&C-spel som känns föråldrat, slött och helt oengagerande. Som när man liksom blåser upp PSP-spelet på storskärm. Spara dina pengar och skippa det, eller spela det på PSP, där känns det iaf helt OK. Fast när du ändå är igång och sparar så uppmanar jag alla PS3-ägare att spara till i höst, då den fristående “episoden”, The Quest for Booty släpps på PSN (Playstation Network). För er som är nyfikna så bör ni logga in på PSN och ladda ned presentationsvideon redan idag – det spelet kommer att rocka! En slags kortare uppföljare till senaste PS3-spelet, Ratchet & Clank: Future, som dessutom kommer att vara billigare (släpps på amerikanska PSN den 21:a augusti för 14.95 dollar, under hundra spänn). Permission to drool granted.

Såg också den irländska filmen Once igår, om ett musikerpar som träffas, gör lite skön musik ihop och skiljs åt. Enkelt, okonstlat och med helt underbart soundtrack, för oss som gillar singer-songwriter-stuket. Lyssna på låten “Falling“, som dessutom gav dem en Oscar vid årets gala.