Det är kanske ett tecken på att man börjar bli till åren, men är det inte ett väldigt återvinnande just nu? Gamla filmer som görs om till nya versioner, spel som uppdateras och klassiker som får uppföljare.

Satt och kikade på den nyligen släppta DVD:n av Howard The Duck häromkvällen. En FilmNet-klassiker och favoritfilm när jag var liten, får jag tillstå, och då inte bara pga att jag var löjligt kär i huvudrollen Lea Thompson och hennes pudelfrilla. Diggade hela konceptet, med den “coola” ankan som räddar jorden från undergång. Då trodde jag också att George Lucas regisserat filmen, eftersom hans namn förkommer rikligt i förtexterna á la Jerry Bruckheimer. Men han är executive producer (alltså den som pröjsar och följaktligen bestämmer), och istället är det den föga kända Willard Huyuck (som efter denna film aldrig regisserade igen) som står vid rodret. Kul kuriosa: Howard The Duck är från början en Marvel-serietidningsfigur. 1986 var året och sjukdomen att ge utländska filmer “klämkäcka”, svenska titlar florerade, så den gick under namnet “Ingen plockar Howard”.

Howard är en anka, som kommer från en annan planet (ankplaneten?) där alla ankor, klär sig och lever sina liv som vi gör här på jorden. Dessutom pratar de såklart engelska på den planeten. Han sugs ned till jorden via en laboratorielaser som pekat fel och får snabbt anpassa sig till hur det är att vara talande, uppklädd anka på Tellus. Mitt i allt detta så slår han också påsarna ihop med den hårt kämpande källar-rockaren Beverly (Lea Thompson). I jakten på att få komma hem till sin egen planet träffar han Philsey (en jätteung Tim Robbins!) och Dr Jenning (Forman-favoriten Jeffrey Jones). Men i deras väg står såväl Ohios samlade poliskår som mörkrets furste (!).

Ja, ni hör ju själva att en nioårings öppna sinne fungerar betydligt bättre till något sånt här än någon som utvecklat sin smak mot American Beauty och Amadeus. Å andra sidan kan man inte sätta ett betyg på nostalgi och jag måste erkänna att trots att effekterna är lökiga, dialogen tidvis stendum och försöken till humor många gånger dödfödda, så finns ändå en charm i att se dvärgen Ed Gale springa omkring i ank-kostym och utföra Kwack-Fu och flörta med Lea Thompson (just den biten är faktiskt uppfriskande modig och skulle nog aldrig våga göras idag, även om man fegat ur på dvd-versionen och klippt bort en scen, i bästa Disney-revisionism-anda, där Beverly hittar små ank-kondomer i Howards plånbok).

Det är meningslöst att försöka sätta ett betyg på Howard The Duck, skulle jag försöka ställa mig “utanför” mina känslor så skulle det väl bli lågt, men å andra sidan – man får gilla kalkoner och njuta av nostalgi! Så fuck it, har du minsta lilla sådan så kolla in DVD:n, det är den värd!

Apropå nostalgi så spelade jag häromdagen ett spel till Wii som överraskade mig, för omväxlings skull. Jag har ju redan för länge sen påpekat att Nintendo känns som de hamnat på efterkälken och visar upp väldigt få riktigt heta, unika titlar till Wii (istället lägger man energi och pengar på en massa Motion Plus-mojänger, som gör det Wii:n skulle gjort från början, och svarta, limiterade konsoler – hallå, vad ska folk SPELA???). En av mina absoluta NES-favoriter är Punch-Out!!, ett spel som i all sin enkelhet får mig lika fast varje gång. När jag hörde om en nyversion (hmmm) till Wii blev jag både intresserad och förskräckt, hoppfull och rädd; kan Nintendo verkligen göra den gamla klassikern rättvisa? Svaret är – kort och gott, JA! Punch-Out!! till Wii är bland det roligaste jag spelat på länge till konsolen. Här finns den gamla känslan kvar (även om timingen till stor del är ny, tog lite tid att vänja sig vid!) samt flera av de klassiska motståndarna (även om de inte kan besegras med exakt samma knep som sist), samtidigt som man nu även kan ducka undan slag och dessutom får ett par nya utmanare att ta hand om. Takterna från det gamla spelet satt i bra och jag kom igenom nästan halva på en sittning. Men sen blev det snabbt mycket svårare. Det går att vifta med kontrollerna i klassisk Wii-anda, men Punch-Out!! ska givetvis spelas med styrkorset och A o B-knappen, precis som klassikern. Ett måste! (9/10)

På tal om klassiker så kan jag knappt bärga mig att ordentligt sätta tänderna i nya Ratchet & Clank: A crack in time och att God of War III ska nå PS3:an, som snabbt seglat upp som min favoritkonsol på sistone (två unika, bra titlar bara dessa två t ex…). Såg en slags trailer där man klippt ihop lite bärsärkargång från God of War III och jag börjar som sagt kanske bli lite gammal, men är inte spelen nuförtiden otroligt våldsamma?

Se klippet på egen risk! ;) (å apropå återvinning släpps God of War Collection till PS3 – de två tidigare spelen i ett paket, men denna gång i HD-upplösning… bara att krossa spargrisen och springa ut och köpa!)

Jepp, då har man sett en av vårens stora dragplåster, den X:e i raden Marvel-filmatiseringar, nämligen Jon Favreaus Iron Man. Filmen har hypats en hel del ända sedan rykten kom ut om att den var på gång och det har spekulerats i flera huvudrollsinnehavare, allt från Tom Cruise till Nicolas Cage. Men valet föll alltså slutligen på den begåvade skådespelaren Robert Downey Jr.

Storyn (och nej, jag är ingen fan av serietidningen, så jag vet inte hur lik den är originalet) är den om Tony Stark (Downey Jr): en egoistisk, cynisk och kvinnotjusande ungkarl, tillika ägare till ett av USAs största vapentillverkningsföretag, som är på visit hos armén i Afghanistan och då tas tillfånga. I fångenskapen tvingas det unga geniet återskapa en dödlig missil som han just lanserat på världsmarknaden, men denna gång till de afghanska krigsherrarnas samling. Inlåst med honom sitter Yinsen (Shaun Toub), en till synes godhjärtad man, med oklara intentioner. Stark lyckas slutligen fly genom att använda sin skapargenialtet till att bygga en bionisk dräkt. Väl tillbaks i USA möts han upp av sin högra hand (spelad av Jeff Bridges) och sin assistent, den vackra Pepper Potts (Gwyneth Paltrow). Påverkad av sin tid i fångenskap samt med ändrad attityd till att vapen ger fred, så börjar han bygga på en uppgraderad version av sin bioniska dräkt…

Om vi börjar i änden “bra saker med Iron man” så har vi en, som alltid, mycket fin (och vältränad) Robert Downey Jr i huvudrollen. Det är också roligt att återse Gwyneth Paltrow, som är en vacker och begåvad skådespelerska (även om hon tyvärr inte fått mycket till roll här) och ett par sekvenser med själva Iron Man-figuren som är häftiga. Men när filmen klockar in på strax över två timmar så blir man lite ledsen över allt som tyvärr inte är så bra med Iron Man. Först och främst: tiden utnyttjas väldigt dåligt. Heter filmen Iron man och har en tuff figur på affischen, så vill vi se så mycket som möjligt av den tuffa figuren. Istället får vi se ganska lite av bioniska Iron man och alldeles för mycket av den obstinate Tony Stark, som i vad som känns som scen efter scen sitter och står i mörka lokaler och “bygger”, svetsar och är allmänt genial. Ja, vi förstår att mannen är världens geni, och nej vi har ingen aning om vad han håller på att löda och snickra på – GÅ VIDARE MED HISTORIEN! Utöver det läggs en massa tid på en påbörjad sidohistoria som det aldrig blir något egentligt av (man “löser” den på ett kick i en scen, som i slutändan blir något ologisk). Slutligen är det stora problemet att det är så extremt förutsägbart – utan att avslöja för mycket kan jag väl säga att precis det du tror alla karaktärer ska göra och bli, precis det händer.

Paltrow har inte fått någon roll i egentlig mening, utan är mest den sexiga assistenten som väntar på Stark (sorry, ingen spoiler där), det går jättefort att räkna ut vem som är den egentliga skurken och känslan av att man sett allt förr blir så extremt påtaglig. Och visst har vi sett en liknande – och tyvärr, måste sägas, bättre historia med samma kärna förut. Nämligen i Paul Verhoevens strålande film från 1987 (!), RoboCop.

Om du är Iron Man/Marvel-fan så bör du givetvis se filmen och bilda dig en egen uppfattning. För oss andra känns det väl mest som ett missat tillfälle att få en ny, cool superhjältefilm, utan istället får vi en historia som känns såväl berättad förr, som illa utnyttjad

Personligen håller jag tummarna för att de två kommande dragplåstren, superhjältefilmen The Dark Knight (uppföljaren till Batman Begins) och framförallt Indiana Jones 4, ska rädda biosommaren.