Har ni tänkt på hur många intressanta spel som släpps i dagarna? Förutom Guerillas efterlängtade (och hypade) Killzone 2, så kommer också – kanske ett av årets på förhand utnämnda bästa spel – Capcoms Street Fighter IV. Om några dagar får ni veta vad jag tycker (och hur mycket Killzone 2 skiljer sig från de förrendrerade sekvenserna som skulle sälja in Playstation 3).

Annars har jag spenderat dagen med några gulliga Blu-ray släpp. Glädjande nog har senses.se ungefär lika många män som kvinnor som läser (iaf av kommentarerna att döma) så jag tänkte bejaka min mjuka sida och spana in lite “chick-flicks”. Först in i spelaren blev Mamma Mia!, som förvisso inte är pinfärsk som release, men som jag ändå måste få puffa för på Blu-ray (som har många roliga saker på skivan). Jag behöver knappast pitcha in filmen till er läsare – förra året gjorde den ungefär 1,5 miljoner biobesök vilket är enormt (nästan i Titanic-klass), särskilt i en tid då alla filmbolag klagar på hur dåligt bio går pga nedladdning. Och när man ser filmen förstår man varför succén var given – den är ett fullkomligt lyckopiller, som alltid lyckas få mig le (lite som South Park Bigger, Longer & Uncut). Meryl Streep visar åter varför hon är och förblir en av världens bästa skådespelare – att se henne spexa runt, sjunga och spela som en pigg 30-åring är otroligt upplyftande (särskilt imponerande är det med tanke på Streeps riktiga ålder – 60 i år och när man tänker på hennes kusliga porträtt som gammal nucka i bioaktuella Doubt). Hela casten är faktiskt riktigt bra, att nominera snyggingen Pierce Brosnan till Razzie för sämsta skådis är bara elakt (OK, han sjunger inte bäst, men helt OK för att vara skådis).

BD-släppet från Universal har toppkvalitet på bilden, men jag kunde önska lite mer “oompf” i soundtracket, särskilt som det ju är en musikal. DTS-Master Audio i all ära, men jag har hört bättre (även om detta inte är dåligt). Roligare är alla extra saker som fått plats: Först något för dig med barnslig humor (hrrm, hrrm) – växlar du till första ljudspåret (som du kan råka välja av misstag i menyn, då det står först) så får du den japanska dubbningen. Det är överraskande komiskt att se Stellan Skarsgård och grabbarna snacka japanska sinsemellan, med sina japanska röster (sångerna är dock på engelska). En annan grej som lagts in är en interaktiv del som Universal kallar U-Control; där du kan markera och välja ut dina favoritscener eller sekvenser ur filmen och sen se dem under “My Scenes”. Trevlig touch. Och som grädde på moset finns picture-in-picture funktion med de inblandade (medan du ser filmen) och specialinfo om låtarna och ABBA. I övrigt är extramaterialet likt dvd-utgåvan, dvs ett gäng borttagna scener, det borttagna musikalnumret “The name of the game” och såklart – Singalong-versionen.

Väl värd att köpa på Blu-ray för den extra kvaliten och det extra materialet. 4/5

En annan film som lär väcka många ljuva minnen är Pretty Woman från 1990, som nu släpps på Blu-ray från Disney. De läsare som är gamla nog att minnas Roxettes låt “It must have been love” och några av filmens klassiska scener (som när Julia Roberts börjar tokflabba då Richard Gere slår igen lådan med ringen i) kan redan nu börja förbereda sig på nostalgi-tripp av rang. Andra, som inte sett den, kan förbereda sig på en söt historia om en prostituerad med ett hjärta av guld och en man som verkar ha allt men saknar det viktigaste i livet – kärlek. OK, det är lite cheesy och lite förutsägbart, men det är sött.

Disney har inte precis gjort oss besvikna med sina tidigare BD-släpp och Pretty Woman fortsätter hålla flaggan högt. Bilden är helt otroligt bra – färger, detaljer och skärpa är på absolut topp, samtidigt som man lyckats få bort 35mm-skräp och dylika smutspartiklar. Inte illa för en film som snart har 20 år på nacken! Ljudet bjuds i såväl PCM som Dolby Digital 5.1 och är väl helt OK, även om det är långt ifrån referens. Det mesta händer det kring centern, vilket ger en ganska snål ljudbild, även om det blir något bättre i musiksekvenserna – då används iaf alla frontarna. Surround och bas används dock extremt sparsamt (kan knappt erinra mig om att jag hörde dem alls, faktiskt).

Extramaterialet består bl a av några bloopers (i “något” sämre kvalitet än huvudfilmen – japp, så illa kunde VHS se ut), en liten film från filmens wrap-party (där man får se huvudrollerna uppträda med bandet). Ett kommentarspår med regissören och en två korta sekvenser till avrundar ett ganska tamt extramaterial, som trots allt känns full tillräckligt med tanke på filmens ålder (idag radar man ju bara upp feltagningar, dokumentärsnuttar och annan “dokumentation” på inspelningen med tanke på video-släppet).

Ett måste för nostalgiker och älskare av romantisk film, ett bra val för Alla Hjärtans-date om du inte sett den innan. 3/5

I natt är det dags för en av årets första och största filmpriser – Golden Globe, en gala som inte helt sällan pekar åt vilket håll de eftertraktade Oscarstatyetterna går, om en dryg månad. De som är morgonpigga (!) kan faktiskt se Globe-galan live på Kanal9 inatt med start kl 01.55 (slutar väl framåt sex-tiden på morgonen, skulle jag tro). För dig som vill hänga med och tippa så kan du exempelvis ladda ned en ballot på imdb.

Det är härligt att se att 2008 mot slutet visade sig vara ett utmärkt filmår. Nomineringarna på Globe-galan ikväll talar sitt tydliga språk; borta är förra årets magra Oscar-skörd där man valde ut aptråkiga No Country for Old Men som vinnare (hade jag tvingats välja någon av de nominerade så hade det nog fått bli Michael Clayton). I år tror jag det kan vara David Finchers tur, med sin “episkt svulstiga” kärlekshistoria The Curious Case of Benjamin Button (Benjamin Buttons otroliga liv på svenska, premiär på fredag) att ta hem storslam. Men konkurrensen är hård och den kan för min del lika gärna slås ut av Sam Mendes vansinnigt välspelade (och kusligt aktuella) Revolutionary Road, med Leonardo DiCaprio och Kate Winslet (rättvist nominerade för skådespeleri). Kate Winslet är en otrolig skådespelerska som vid 33 års ålder redan har fem (!) Oscarnomineringar i bagaget (och i år lär det bli en sjätte – om inte en sjunde). Ron Howard är tillbaka med sin bästa film på kanske ett decennium (älskade aldrig A Beautiful Mind och DaVinci-koden var ju bara så…platt). Han lyckas skapa stor spänning och ännu större engagemang med en historia som handlar om, något på pappret så ospännande som, en intervju – nämligen den av David Frost när han intervjuade ex-presidenten Richard Nixon, strax efter dennes avgång. Frank Langella briljerar i rollen som den pressade ex-presidenten och har seglat upp att bli en stark favorit för mig i klassen Bästa Skådespelare, även om jag nog skulle välja Mickey Rourke i år för makalösa The Wrestler.

En annan regissör som är tillbaka med besked är Danny Boyle, vars Slumdog Millionaire kan vara en av årets stora överraskningar. Jag älskade Boyles Sunshine och tycker mannen är en riktigt underskattad regissör, som behärskar många genrer (OK, The Beach var inte mästerlig – men ändå helt OK). Med en drös tunga nomineringar så ska du inte bli förvånad om historien om en ung pojke från Mumbais slum, som plötsligt får chansen att bli legendarisk miljonär i Indiens “Vem vill bli miljonär?”, vinner mångas hjärtan såväl som många priser. Svensk biopremiär i mars, men innan dess visas den bl a på Göteborgs filmfestival senare denna månad. En film som lyser med sin frånvaro, inte helt otippat, är Baz Luhrmanns påkostade Australia, som inte riktigt levde upp till förväntningarna. Årets mest smärtsamma magplask måste tyvärr Fernando Meirelles stå för – efter två makalösa filmer (Guds Stad och Constant Gardener) ger han oss Blindness – en förvirrad b-thriller som bryter mot allt vett och alla någorlunda trovärdiga konventioner och i slutändan bara är en oengagerande röra.

Golden Globe har ett inslag som är bättre än Oscar och det är nämligen att man skiljer på drama (som jag nämnt ovan) och musikal/komedi. Historiskt har den lättare musikal- och/eller komedi-genren haft mycket svårt att hävda sig mot de tunga dramerna och egentligen är det inte ens rättvist att jämföra dem rakt av. Så globerna delar upp såväl filmer som huvudroller i dessa två kategorier. I filmkategorin tror jag starkt på Woody Allens Vicky Cristina Barcelona, som visade sig vara en riktigt charmig – om än sagolikt överromantisk – syn på det vackra Barcelona och dess invånare. Galet hypade och överskattade In Bruges hade jag svårt att stå ut med till slutet och kan för allt i världen inte förstå hur man nominerat usla Colin Farrell i kategorin biroll för den filmen (killen kan gråta, men inget annat – en studie i dåligt skådespeleri). Det enda som räddar filmen från total katastrof är den alltid lika sublime Ralph Fiennes insats, som dock inte nominerats för denna film i år utan för halvtråkiga The Duchess. Givetvis har Mamma Mia! ett gyllene läge att plocka hem denna kategori också, både för att den är rolig, upplyftande, musikalisk och rolig. Skulle också vilja se Rebecca Hall från Vicky Cristina Barcelona (och Frost/Nixon) plocka hem priset för Bästa Kvinnliga skådespelerska i musikal/komedi-kategorin (stackars tjej hade en av de största och bästa rollerna och filmen och är inte med på en enda bild eller ens ett namn på postern). Som kvinnlig biroll hoppas jag på Marisa Tomei för The Wrestler.

I manliga birollskategorin är jag överlycklig att se Tom Cruise och Robert Downey Jr från Tropic Thunder nomineras, även om jag börjar frukta att Heath Ledger (inte helt orättvist) kan plocka hem alla priser för sin roll som Jokern, kombinerad med sitt tragiska livsöde.

Animerade filmerna är bara tre till antalet, där hysteriska Bolt är underdog (ursäkta ordvitsen) till storfavoriten Wall-E och Kung Fu Panda. Personligen gillade jag Wall-E mycket men Kung Fu Panda berörde mig ännu mer, så den är min favorit.

Slutligen måste vi ju hålla tummarna för vårt svenskintresse i kategorin Bästa Utländska Film. Troell kan mycket väl vinna med Maria Larssons Eviga Ögonblick, även om jag kanske får starkare vibbar på Der Baader Meinhof Komplex (inte sett någon av dem, så jag avstår från att utnämna värdig vinnare). En massa priser för tv och mini-serier delas också ut, men då jag sällan följer sådant så lämnar jag de förutspåelserna till någon annan.

Vi ses på galan!

Efter att över en miljon svenskar sett Mamma Mia! på bio så annonserar nu Sony ut en SingStar-skiva med ABBA-tema. Mamma Mia, Gimme Gimme Gimme, Waterloo och Dancing Queen är några av låtarna som utlovas på den kommande skivan, som kommer till Playstation 3. Skivan beräknas att finnas ute lagom till julhandeln. Räkna alltså med en hel del råmande slakt av ABBA-klassiker i mellandagarna.

Det är en lönsam affär att ha SingStar under sin flagg, bara i Sverige har Sony sålt 580 000 exemplar av spelet och av dessa står utgåvor med lokal anknytning (Svenska Hits och Svenska Hits Schalger) för nära hälften av försäljningen (220 000 ex).