Jag tänker inte ens ursäkta mig längre, har helt enkelt för omväxlande liv för att kunna hålla dead lines på bloggen, så jag gör mitt bästa i efterskott :) (och fortsätter med det framöver, även om ambitionen är att hålla dem).

Veckans HISS

Utan tvekan så går veckans utmärkelse till Walt Disney Studios Home Entertainment. Deras Blu-ray-släpp av Törnrosa (Sleeping Beauty) fullkomligt knockade mig – har sett den två gånger redan och är så häpen av kvaliteten att det inte gör något att själva filmen är ganska seg och händelselös, jag ser den gärna om och om igen! Disneys “trollkarlar” (för man måste nog kalla dem så) har tagit 70mm-originalet och rensat upp frame för frame (24 bilder är en sekunds film, filmen är 77 minuter = drygt 110 000 bildrutor) och givit oss en film som för första gången släpps i sitt originalformat (bredbild 2.55:1) men också ser mycket bättre ut än något du tidigare sett på Blu-ray (i alla fall tecknat). Man har också återinsatt originalljudet med sex kanaler (eller sju, om man ska vara petig) och även lastat på en hög med bra extramaterial, bland annat ett suveränt kommentarspår innehållandes picture-in-picture med bl a Pixars John Lassetter och filmgurun Leonard Maltin.

Detta är helt enkelt en ny milstolpe inom Blu-ray och restaurering av en gammal 55-åring, samtidigt som vi får se en trailer av kommande 70-åringen Pinocchio (som kommer i mars nästa år) och inser att även den kommer att se makalöst bra ut. Stående ovationer, Disney!

Att Disney-medarbetarna Hasse Thelin och Miriam Bonassi är två av filmbranschens absolut trevligaste och kunnigaste gör inte att Disney direkt förtjänar utmärkelsen mindre.

Veckans DISS

SJ – SJ, gamla “Statens järnvägar” må göra avbön och lova bättring på förstasidan av sin sajt, men att denna monopol-dinosaurie fortsätts låta härja fritt är för mig ett stort mysterium (eller egentligen inte, bara en frustration egentligen). Osant dyra resor på populära sträckor, tack vare argument som “bra miljöval” och brist på konkurrerande alternativ (i fråga om tidsåtgång och faktiska tåg) toppas bara av deras notoriska vana att strula med avgångar och komma för sent. Det ena X2000-tåget efter det andra rasar ihop och på min X2000-resa mellan Stockholm och Falun i onsdags så kom vi inte bara nästa två timmar för sent fram till slutdestinationen – vi gjorde det dessutom i någon slags 60-talståg med Diesel-lok. So much for that comfort and environmental awarness. Ingen i personalen informerar om vår rätt till ersättning, istället ombeds vi “ha överseende med detta” och en ilsken passagerare som halvt i desperation säger sig vilja gå av får till svar “ja, men gör det då” av den allt-annat-än-ödmjuka personalen. Till SJs heder ska sägas att anmälan om ersättning behandlades snabbt och dök upp i mailen efter 30 minuter. Problemet är bara att “koden” man får inte kan användas online utan bara via deras personliga kundtjänst. Och där kostar det 5% extra på de redan hutlösa priserna… (“ledsen, plattfot, inga pengar tillbaka”)

Men det är fritt fram, så länge inga vettiga alternativ finns så måste ju kunder acceptera det som bjuds. Vad har man för val, liksom? Man vill inte bidra till växthuseffekten med de hemska flygen och man kan ju heller inte tala emot att “de flesta avgångar går fulla”, så det är bara att gilla läget och snällt tugga i sig även fettklumparna som SJ serverar. After all, om det inte passar så finns det ju andra alternativ… (eller, vänta nu…).

När ska även järnvägarna komma in i 1900-talets fria konkurrens?

Norwegian - billigt och du kommer dit du ska... kanske

Norska lågprisflyget Norwegian ställde nyligen till med nytt jippo i Stockholm; potentiella kunder kunde tävla om gratis resor genom att stå med händerna mot en vägg så länge som möjligt. Någon stackare vann med 47 timmars insats (med paus för mat, dricka och toa). Ett års gratis resor med bolaget. Wooow. Förmodligen var utmaningen specialutformad för att kolla att vinnaren faktiskt klarar av lång, meninglös väntan – för du får en hel del av den varan med Norwegian. På en resa till Danmark i somras var vi två timmar försenade ned – och två timmar försenade tillbaka. En resa på drygt en timme i båda riktningarna hade alltså just förvandlats till en resa på sex. 75 kr i värdecheck (endast ned, för upp tog de in oss i planet och höll oss där sista halvtimmen), sur personal och obefintliga förklaringar och ursäkter senare så känner man sig lite… tja, frustrerad.

Men det är klart, Norwegian är ju ett lågprisbolag, som den vänliga damen på “kundvård” lät mig få veta efter sex veckors behandlingstid av mitt ärende. De ersätter faktiskt förseningar genom EU direktiv-bestämda värdecheckar (vet du vad man får för 75 kr på en flygplats?) och inte förrän efter fem (5!) timmars försening kollar de på alternativa resesätt för kunderna. Man kan ju alltid välja att själv lösa ny biljett på annat bolag om man inte kan bli försenad. Otroligt snällt, här trodde jag i all min naivitet att i resans pris ingick att man kommer fram ungefär den tid som står på biljetten.

Det engelska talesättet “You get what you pay for” har aldrig känts så angeläget.