Ninja Blade QTE-sekvens

Vill man vara snäll kan man säga att Ninja Blade lånar av de bästa. Vill man vara elak kan man säga att spelet är helt igenom generiskt och inte kommer med en enda egen idé – allt har i princip gjorts förr och då dessutom bättre, exempelvis tightare kontroller. Storyn är i det närmaste obefintlig, men det gör egentligen inte så mycket utan jag uppskattar att man kastas rakt in i själva spelandet istället för att genomlida timmar av cut-scenes med ursäkter för handling. Och samtidigt som jag kände mig relativt underhållen under tiden spelet pågick så kan jag inte direkt säga att jag längtade till det mellan varven. Ninja Blade är helt OK om du gillar genren och godkänt tidsfördriv tills Kratos gör sin Playstation 3-debut i sommar, men som fullprisspel är jag osäker på om jag skulle rekommendera inköp (3/5).

På filmsidan har jag kikat på Beverly Hills Chihuahua (Chihuahuan från Beverly Hills) som legat etta på biotoppen i USA och nu kommer på Blu-ray från Disney. Talande, delvis datoranimerade djur med människoröster kan vara fullkomligt geniala (såsom Oscarnominerade Babe – Den modiga lilla grisen) till helt värdelösa (finns många exempel där). I början har filmen sin charm och symboliken av hårt den hårt arbetande mexar-Chihuahan som blir kär i en överklass-chihuahua från Beverly Hills – som han sen får rädda från just Mexico, är inte direkt subtil. Bilden är som väntat mycket bra på en så här modern film, levande och vibrerande färger och i princip inga skavanker alls. Ljudet, som presenteras okomprimerat i sin bästa form, låter riktigt nice. Bra tryck i basen och överlag väldigt aktiv surround som passar filmens ungdomliga MTV-stil väl. Extramaterial finns hur mycket som helst, mest av sorten korta featurettes. Personligen är det lite för enkelt, lite för platt och “på låtsas” och alldeles för lättuggat. Har du barn så kan du hyra filmen på Blu-ray, en eftermiddag, det är nog uppskattat, men jag är högst tveksam till att någon över 12 skulle finna filmen särskilt stimulerande. (2/5).

Beverly Hills Chihuahua gör det inte svårt för sig

På den allvarligare fronten har Disney släppt fem-faldigt Oscarnominerade Tvivel (Doubt). Det är filmen som baserats på en pjäs, om en präst som misstänks för övergrepp mot ett barn och det triangeldrama som uppstår mellan kyrkans rektor (en, som alltid, makalös Meryl Streep), prästen (fantastiske Philip Seymour Hoffman) och den unga skollärarinnan (nominerade Amy Adams). Det blir uppenbart på flera sätt att Tvivel är en pjäs. Det är väldigt mycket dialog (oftast välskriven sådan), få platser och ganska intima konflikter mellan ett par huvudkaraktärer (i detta fall de nämnda, samt pojkens mamma som gestaltas av en sublim Viola Davis). Skådespeleriet är verkligen av högsta klass i Tvivel och det är också det som räddar filmen och gör den sevärd. För storyn i sig är inte så elektrifierande och de många och långa resonemangen om tro, tvivel och moral gör sig inte toppenbra i filmform. Det finns delar som berör mer än andra, men på slutet känns filmen ändå inte som att den lämnat det avtryck på tittaren den borde, med tanke på materialet och ämnet.

Bilden känns perfekt balanserad. Den har en liten touch av “retro” med en mycket liten nyans av gryn och kort skärpedjup á la 35mm-film, samtidigt som den är skarp och detaljrik. Färgerna är varma och naturliga och kontrasten i de mörka scenerna är väl avvägd. Ljudet presenteras i DTS Master Audio och det är väl inte den optimala filmen att pressa det ljudformatet till max med. Men det är bra bas som gör talet, som är så viktigt, kristallklart. Seymour Hoffmans inledande predikan är perfekt exempel på det. Menyn på BD:n är lite småtorftig och extramaterialet är inget man direkt höjer på ögonbrynen åt, men det är OK för filmen (som inte lär köpas i första hand av utgåve-jägare).

Mästarna i en av filmens bästa scener

Fantastiskt skådespel i film som aldrig riktigt lyfter. Sevärd för skådespelarna, men ha inte alltför höga förväntningar. (3/5)

Anton Bjurvald på dvdforum har satt ihop en säljande bild av mig som karaktären Kratos, i en eventuell filmatisering av God of War-spelen. En hårdare blick och en storleksmässigt förbättrad näsa á la Nicole Kidman i The Hours så snackar vi en konkurrent att räkna med.

En väsentligt skillnad från förra spelet är att normal-nivån nu verkligen känns mer som en utmaning på normal nivå, i alla fall till en början. Spelet har dock, till skillnad från ettan, en kamera som mer eller mindre lever sitt eget lilla liv och det är tidvis ett smärre helvete att hålla både koll på den och på karaktären (som du ser i tredjepersonsperspektiv) när striderna är som hetast eller när du ska fnula ut exakt hur du ska gå, på de något likartade banorna.

All in all så känns Ninja Gaiden II inte helt lysande i sin genre, särskilt inte om man jämför med andra spel i toppskiktet (God of War-spelen till Playstation2 till exempel). Trots brister kan det vara värt att kolla in om du diggar ninja-spel och klassiska hack’n-slash lir, men låt inte de vackra och blodiga stillbilderna blända dig – detta är trots allt mer av en grafisk uppvisning än ett välgenomarbetat hugga-spel. Med en kamera som kommer att få dig att skrika av frustration, särskilt mot senare banor där svårigheten ökar.

Ett absolut måste om du har Playstation 2 (eller 3, funkar utmärkt även där). Ett av de bästa spelen Sony släppt på mycket länge och en svansång som heter duga för den gamla trotjänaren PS2.

Det tog två år att få en uppföljare till ettan, som var ett av de bästa spelen som släpptes till 2005. Kan vi hoppas på lite snabbare release av den tredje och – enligt utvecklarna – avslutande delen (som kommer exklusivt till PS3)? Till dess kan vi glädjas åt “mellanspelet” God of War: Chains of Olympus (Nordisk Film / SCEA), som kommer till PSP i höst. Och när du ändå är igång att spela PSP kan du också kika på nya versionen av maskinen, “Slim & Lite”, som förutom att vara tunnare och ha bättre UMD-läsare också har tv-ut så att du även där kan dela upplevelsen med en annan spelare!