FILM

Det finns en hel del bra releaser så här års, men givetvis ska du – som den filmfan du är – satsa på det senaste och läckraste på Blu-ray (för du har väl önskat dig en Playstation 3 i julklapp, eller köper en “till barnen”?).

Warner släpper två filmer som kan passa alldeles utmärkt att bänka sig med när första omgången julmat är över (du kanske ska hoppa över de 8 timmarna obligatoriska ”SVT-julaftonsklassiker” i år?). Den första, lite mer familjeanpassade, är Star Wars: Clone Wars. Det är en dator-animerad historia som ger lite mer kött på benen åt berättelsen om Anakin och Obi-Wan (som en mellanfilm till tvåan och trean skulle man kunna säga). Här får du bland annat återse gamla bekanta som Yoda, Mace Windu och Count Dooku, men även träffa nya ansikten i form av den kaxiga Padawan-lärlingen Ashoka och Jabba The Huts son. Snyggt, men bitvis lite stelt så detta ändå helt perfekt underhållning för hela familjen (särskilt om ni gillar Star Wars). 3/5

För de lite äldre eller härdade barnen så kan utgåvan av The Dark Knight med fördel avnjutas. Bild och ljud är i absolut toppklass, och även om jag hade mina reservationer mot filmen när jag först såg den, så kan man inte komma ifrån att det är två och en halv timme väldigt välgjord underhållning och riktigt bra inom genren. Att Blu-ray-utgåvan innehåller timtal med extramaterial är ju heller ingen nackdel. 4/5

Disney har varit skickliga att kapitalisera på julen och göra den till ”sin” högtid (ihop med Coca Cola). Pixars senaste film, Wall-E, finns nu ute på Blu-ray och ser – precis som väntat, helt makalöst bra ut (animerat och digital teknik har alltid hjärtat varandra). Personligen tycker jag filmen är välgjord och berörande, men lite hypad – det är inte ”världens bästa tecknade film” som vissa vill få det till (in fact tycker jag Råttatouille var bättre förra året) men det är helt klart en sevärd och väldigt söt film som kan passa alla med inte-alltför-cynisk-syn på livet och framtiden. 4/5

När vi ändå är inne på tecknat så bör du heller inte missa Paramounts sköna Blu-ray-utgåva av skrattfesten Kung Fu Panda. Bilden är som väntat – helt suverän, men vad som är extra kul är det helt fantastiska ljudet! Det engelska Dolby TrueHD-spåret låter verkligen ljudanläggningen jobba hårt och flera scener ur filmen är regelrätta referensscener (t ex när Tai Lung flyr från fängelset), som utmärkt visar på hur surroundeffekter bäst används när man har bandbredden att dessutom få dem att låta bra Enda minuset på utgåvan är att extramaterialet är lite skralt och saknar kortfilmen Secrets of the Furious Five, som jag sett fram emot. 4/5

SPEL

Julen och mellandagarna (och särskilts årets lyckligt infallande lång-ledighet) är också en alldeles ypperlig tid att komma ikapp på spelfronten. Personligen finner jag det svårt att få tid till 40-timmarsäventyren nuförtiden, men just denna ledigheten kan som sagt vara perfekt tid att komma till bukt med det och äntligen spela igenom det där Final Fantasy XII jag köpte förra året och inte rört. Ett spel jag däremot vet att jag kommer lägga mycket tid på är det kära återseendet med Prince of Persia, från UBI Soft. Det är ganska exakt 20 år sen det banbrytande originalet kom och efter att ha lärt mig bemästra det och klara det på under en timme (som var tidsgränsen) så föll jag aldrig för någon av prinsens efterföljande 3D-inkarnationer (även om jag hörde att Sands of Time var bra). Nu är han åter tillbaka i 3D, men denna gång utan undertitel. UBI Softs Montreal-studio har valt en ny approach med celshading-grafik (som jag älskar, då den ger en tecknad-fantasy-film-känsla) och ett system där du egentligen inte kan dö – varje gång du trillar ned för ett stup, eller förlorar i en strid så blir du ”upplockad” av din lojala följeslagerska Elika. Det kan låta för enkelt och rent av tråkigt – men tänk efter: effekten av det är ett mycket mer engagerande och sömlöst spel. Skulle du istället behöva spara och ladda om ständigt inför varje farofyllt uppdrag (och spelet är ju fullt av dödsföraktande akrobatik, där man inte helt sällan hoppar lite fel) så skulle det fullkomligt hacka upp spelupplevelsen. Nu får du istället flöde och kan koncentrera dig på storyn och att spela vidare. Och man vill verkligen inte lägga ifrån sig spelet! Det är inte världens svåraste spel, men så länge det varar är det en otroligt rolig upplevelse, som med fördel kan njutas i vänners och familjens glada sällskap. 5/5

Sällskapsspel hör ju också julen till. Förutom otaliga SingStar-versioner som kommit (ABBA, Boy band vs Girl Band och Disney, för att nämna de roligaste) så har Xbox 360 fått sin ”klon” Lips (som jag inte fått ett eget ex i tid att testa själv, tyvärr) och även filmfrågesport (som Edelman PR heller inte hunnit skicka, hrm hrm – börjar de lägga av sig?). Ett sällskapsspel som är en klassiker i ny tappning, till alla format, är EAs Monopol. Det klassiska affärsspelet har piffats upp med mini-spel och även snabbats upp i format, så det är lite mer fartfyllt. Inte för alla men värt att kika närmare på för folk födda på 80-talet eller tidigare samt har någon form av förhållande till brädspelet.

Du som tröttnat på gull-gull och sällskap och är 18 år (right), kan med fördel fördriva julfriden med Left4Dead (EA/Valve till Xbox 360 och PC). Det är en skön och extremt röjig Zombie-shooter med regelrätta horder av snabba zombies, som inte vill något hellre än att sätta tänderna i dig. Och du och dina tre vänner vill såklart inget hellre än sätta en kula i pannan på dem. Vill du ha mer stämning och mörker, men i lugnare tempo så kan du kika på det kusliga BioShock (Take2) till Xbox 360 och numera också PS3. Ett annat actionbetonat spel som hamnar någonstans mellan de två är Epics Gears of War 2 (Microsoft, Xbox 360) som på många sätt är en förbättring över den i mitt tycke bleka ettan (större banor, bättre flöde i spel och story samt multiplayer och co-op). 4/5 till alla spelen ovan.

Så, det var några underhållningstips för sena julshoppare! Det var också allt för i år på senses.se. Nu tar jag en välförtjänt jul- och nyårspaus från skrivandet och återkommer efter 1:a januari. Så vi ses ”nästa år” kan man väl säga. Till dess hoppas jag du får äta och dricka gott, lyssna på härlig musik (Spotify äger!), se massa bra film, spela massa bra spel, titta på vackra ting och inspirerande bilder och känna att livet är till för att levas och upplevas.

God Jul och Gott Nytt År till alla härliga läsare!

Svenska DICE har varit rätt upptagna sen EA köpte upp dem, inte minst med att förvalta sin enormt populära Battlefield-serie. Det var med stor förväntan jag såg fram emot deras Mirror’s Edge, ett action-spel i förstapersonsvy om en ung kvinna som jobbar som kurir, i en dyster framtid. Ditt uppdrag är att via stadens hustak hoppa, rulla och ibland slåss, genom hinder som står i din väg mot målet.

“Sporten” eller fenomenet Parkour har alltid tilltalat min fantasi. Dels för att jag är för höjdrädd för att själv någonsin prova något åt det hållet, men också för att det verkar som en slags “realistisk flygsimulator” för individen. Därför hoppades jag att Mirror’s Edge, skulle vara just det – en parkour-simulator. Istället visar det sig vara ett ganska hårt skriptat förstaspersons-actionspel. Man får förvisso hoppa, springa, rulla och slåss, men det är väldigt begränsat, tidvis väldigt svårt att få in exakt och inte sällan väldigt fragmentariskt i konstruktionen. I sina bästa stunder hettar det till och man får nästan svindel av pulsen och de dödsföraktande hoppen – men oftast stannar spelet upp och tvingar dig smyga, eller, i exakt rätt ordning ta dig förbi x antal hinder.

Grafiken är ett av spelets stora trumfkort och flyter på något bättre i PS3-versionen än på Xbox 360 – även om jag gärna offrat lite detalj mot stadiga 60 frames per sekund istället. Ljudet gör sitt för stämningen, men är inte något som sticker ut nämnvärt.

Mitt stora problem med Mirror’s Edge är att det känns som väldigt mycket yta och väldigt lite engagerande innehåll. Storyn är lövtunn, sekvenserna är för rigida (oftast finns bara ett enda sätt att ta sig runt ett visst problem) och den uppmanade passiviteten i strid, blandat med många “problem-uppehåll”, gör att spelets flöde och engagemang stannar upp. Det är inte ett horribelt spel, men det känns som en besvikelse i förhållande till vad det kunde ha blivit – den häftigaste “springa-på-tak-och-hoppa-simulatorn” som gjorts (med väldigt lite konkurrens)! Nu är det istället en snygg, men alltför stel komposition och halvlyckad amalgamering av förstapersons-action, problemlösande och trial-and-error-timing. Prova innan du köper. 3/5

Jag tror en av anledningarna att jag tycker hösten känts rätt OK senaste femton åren är att den är full med bra spel (oftast). Ett återkommande glädjeämne sen 1994 är Electronic Arts årliga FIFA-fotbollsspel. Mycket har hänt på 12 år, inte minst att FIFA började få allvarlig konkurrens av en japansk utmanare vid namn Pro Evolution Soccer (PES), från Konami (några föll också för International Superstar Soccer (ISS) från samma spelhus i slutet på nittiotalet). Personligen spelade jag livet ur FIFA-spelen fram till ungefär 2004/2005, då jag föll pladask för PES 3 på Playstation 2. Sen dess tycker jag PES-serien passat mig och min spelstil bättre och har varit mer utvecklande än FIFA-spelen, som stod ganska still ett tag. Nu är det annorlunda, nu känns det som FIFA blir mer och mer utvecklat för varje år och PES skulle behöva lite mer framåtanda (å andra sidan, hur fixar man något som känns nästan perfekt?).

I år har tillverkarna kommit ikapp varandra i årtal och vi har FIFA 09 (Xbox 360) i ena ringhörnan och PES 2009 (PS3) i andra. Jag förutsätter att du vet vad fotboll är och att du förstår sporten om du tar dig tid att läsa denna jämförelse, så jag går direkt på höjdpunkterna i matchen.

Konami gjorde bort sig med PES 2008 på PS3 förra året. Jag gav spelet på tok för generöst betyg på spelforum, då det var ett spel som trots otaliga, obligatoriska uppdatering aldrig fick bukt med en massa buggar och problem och kändes som en beta som aldrig skulle ha kommit ut (horribel frame rate, slow motion-straffar mm). Glädjande nog kan jag säga att alla de problemen är borta ur PES 2009. Allt är bättre: grafiken är vassare, frame raten är silkeslen, spelmekaniken har tweakats ett steg längre och bjuder på ännu piggare gubbar, som presterar riktigt fin fotboll när de är i form. Mycket är sig likt, så du som spelat något PES-spel sen trean lär känna igen dig och komma in i det hela snabbt. Nytt för i år är ett läge som heter “Become a legend”, där du får skapa och styra en viss gubbe i ett lag och sen försöka spela upp dig till världslagen och till att bli betraktad som en legend. Forward är såklart roligast, att få vräka in egna mål, samtidigt som spelet prövar dig från oslipad 17-åring som får en hel del bänktid i början, till att få axla hjälterollen och försöka avgöra viktiga matcher som inhoppare (tills du skaffar dig din givna plats i startelvan).

EAs FIFA bjöd redan förra året på en del förändringar i spelmekanik – spelet blev mer taktiskt och fick större dimension i de tekniska kraven på spelaren. Knappkombinationerna känns först oändliga, men ger dig också en känsla av total kontroll, när du väl lärt dig bemästra dem. Det är svårt spel, det ska jag säga direkt. Räkna inte med att göra många mål de första tio matcherna, ens på normalnivån och att försöka bräcka försvaret är hiskeligt svårt till en början. Här är det planering, väl uppbyggda anfall, smarta löpningar och enskild teknik hos figuren och spelaren som avgör matcherna. Ska du skjuta på kraft eller på teknik? Valen – och de är många, är helt upp till dig. Även FIFA 09 har ett karriärläge som fungerar ungefär likadant som PES ovan beskrivna spelläge och gör spelet personligt och kul.

En stor fördel FIFA 09 har över PES 2009, och alltid har haft, är inramningen och de 100% korrekta spelarnamnen, lagen, arenorna etc. För även om det inte har med själva spelandet att göra så är det stor skillnad i upplevelse att känna igen sig i spelares namn, utseenden och rätt språk på arenan. Till skillnad från PES som fortfarande saknar en del licenser (men blir mer komplett för varje år) och bl a skriver ut “kampfgeist” på Stockholmsarenan… Grafiken måste också gå till FIFA 09, trots hård konkurrens från PES 2009, som fullkomligt briljerar i enorm detalj, allround snygghet och porträtt-likhet med förebilderna, även i animationerna av figurerna då de springer, skjuter och talar med kroppen. Ljudet är ungefär jämnt skägg och kommentatorerna har fått några nya fraser och utrop, men inte tillräckligt för att det ska kännas revolutionerande.

Det är jättekul att konstatera att vi fått två extremt kompetenta fotbollsspel i år. Egentligen kan jag inte finna något större fel på något av dem – vilket du föredrar beror på dina tidigare preferenser samt vad du generellt gillar, mer utmaning eller “snabbare spel”? FIFA 09 är mer komplext och funkar inte bara att plocka upp och spela genom att sparka boll och springa med forwarden hur som helst. Man måste ge det tid, tid att du själv fattar flödet och de nya kontrollerna (jag retade mig lite på upplägget där pressen och passen är samma knapp, så när man precis pressat av en gubbe bollen så kan man råka putta iväg den okontrollerat, men det är säkert en vanesak). Samtidigt kan gubbarna nästan göra allt som superspelarna kan – från spektakulära snurr-kickar till skottfinter och dragningar i världsklass. Inget för nybörjaren eller den otålige alltså, men med potentiellt stor tillfredsställelse för den som lär sig bemästra det. PES 2009 är också tillräckligt avancerat, men det går fortfarande att spela rätt enkelt, med snabba passar, snabba forwards som springer sig fria och otroligt generösa skott på sina håll (särskilt om gubben är i form så kan du skapa mästerverk á la Beckham). På lägre nivå släpper målisen overkligt mycket returer på nästan alla typer av skott och det gör det lite väl lätt ibland. Men spelar du på högsta nivån mot bra motstånd så lovar jag att du får svettas även här, med målsnåla matcher som du inte kan vinna på tur.

Kan varmt rekommendera att du gör som jag och inskaffar båda spelen och varierar – omväxling förnöjer och är utvecklande, som det heter! För mig personligen kanske PES 2009 fortfarande är det spel som känns som det passar mig bäst, men FIFA 09 är verkligen inte sämre, utan bara annorlunda. 5/5 till båda spelen och ett derby som får avgöras på straffar. Bästa fotbollshösten någonsin?