Jag vet. Det har dröjt som bara den, men jag är så GLAD att ni läsare fortsätter ligga på och kolla in senses.se. Med över 14 000 unika läsare i månaden så känns det som att man iaf har ett bra gäng trogna fans därute som hänger på låset. Lyfter på hatten åt er! ;)

Har fått en hel del mail som undrar “vad är värt att kolla in på bio och dvd/blu-ray nu då?”. En liten snabbgenomgång:

Inglorious Basterds: Jag erkänner, jag är Tarantino-fan och älskar i princip allt mannen gjort på vita duken (utom Jackie Brown) och senaste rullen gjorde mig verkligen inte besviken (dock ganska förvånad). Hade förväntat mig en massa Brad Pitt, pang-pang och övervåld på nazister, men fick istället ett riktigt tight och välspelat thriller-drama, med en helt lysande Christoph Waltz i spetsen (Oscarnominering för bästa biroll är given). 4/5

Ponyo på Klippan: Allt Miyazaki gör (och har gjort, för allt ges ju ut igen och igen och igen på dvd) verkar automatiskt betraktas som “mästerverk”. Jag kände inte till honom innan Spirited Away och den älskade jag verkligen. Förälskad såg jag sen Laputa – Castle in the sky som var OK men inte mycket mer, Howl’s Magic Castle som var som en sämre version av hans Oscarvinnare och nu senast Ponyo, som tyvärr är riktigt trist. Jag är absolut för fantasi och att tänja på gränser, men Ponyo är helt enkelt för bisarr och oförutsägbar (på ett negativt sätt). Det är en slags fabel om en pojke som hittar något slags havsdjur som förvandlas till en liten flicka och en man, som varit människa och nu lever under vatten (!) som planerar hämnd på de miljöförstörande människorna. Och allt det vore OK, om det ändå fanns någon slags struktur och regler i fantasivärlden Miyazaki skapat. Men icke, Ponyo kan ena sekunden inte ta sig ur en bubbla hennes onda “mästare” satt henne i, för att i nästa sekund kunna skära upp en fönster med fingret (!) och fly med sina syskon, som förvandlar sig till stora fiskar på vägen upp till ytan. Och så håller det på, tidvis är det som en riktigt, riktigt bisarr dröm man varken vet in eller ut på. I vanlig ordning är filmen på tok för lång (nära två timmar) och just i stunder man önskar mer tempo så stannar allt av och en massa tid ödslas på att se barnen leka, dricka té och prata med föräldrar om bebisar och hur de får bröstmjölk. Sorry, men för mig är det bara för knepigt – och för tråkigt. 2/5

District 9: Hypad och duktigt marknadsförd Sci-Fi-film med helt okända skådisar och gjord i dokumentärstil, lite á la Blairwitch Project (fast bra), med Peter Jacksons namn på affischen (han är dock endast producent, vilket vi vant oss vid senaste åren). Tänkvärt och skickligt, om än lite ojämnt, om hur utomjordningar hamnar på jorden och sätts i ghetton i Sydafrika och blir en (tämligen övertydlig) apartheid-parafras. Bäddat för uppföljare, värt att se för dess originalitet. 3/5

Och givetvis måste jag ju uppmana er alla att passa på att se Prinsessa på bio, en film om drömmar, utanförskap och “elaka mediamänniskor” som vissa tidningar väljer att uttrycka det :D Massor med skratt utlovas!

På dvd, som jag iofs sällan kollar på nuförtiden, så låt oss istället kalla saker vid dess rätt namn: Blu-ray, så rekommenderar jag förbisedda Knowing som är väldigt komplex och behandlar sin publik på ett ovanligt intelligent sätt (minus några småfåniga genre-grepp) och Disneys nyutgåva av Snövit som är grym, grym, GRYM! Och nu har jag hört att en av mina favoriter, Skönheten och Odjuret är på gång på Blu-ray, i 3-D version dessutom!

Och när vi ändå är inne på Prinsessa så måste jag ju också puffa för den smått bisarra intervju jag blev utsatt för, i och med min medverkan i filmen, som pretto-regissören Martin. Bloggen darrlingg har gjort en väldigt “personlig” intervju och utnämnt mig till månadens hunk. Hysteriskt rolig läsning!

När någon slår en home run med ett koncept så är det lätt att vilja apa efter. Microsofts From Studios ger ut sitt Ninja Blade, ett action-spel i framtidsmiljö till Xbox 360, med en ninja som bekämpar en mutant-invasion år 2015 i Tokyo (!). Storyn är lövtunn och man kastas rakt in i röjjet, som består av Quick-time-events (QTE, som på sätt och vis infördes i mainstream-spelen av Dreamcast-klassikern Shenmue) och slaktar-action á la God of War, tillspetsat med lite Prince of Persia (2008-versionen) wall runs och inte-helt-fysiskt-korrekt-akrobatik.

Ninja Blade QTE-sekvens

Vill man vara snäll kan man säga att Ninja Blade lånar av de bästa. Vill man vara elak kan man säga att spelet är helt igenom generiskt och inte kommer med en enda egen idé – allt har i princip gjorts förr och då dessutom bättre, exempelvis tightare kontroller. Storyn är i det närmaste obefintlig, men det gör egentligen inte så mycket utan jag uppskattar att man kastas rakt in i själva spelandet istället för att genomlida timmar av cut-scenes med ursäkter för handling. Och samtidigt som jag kände mig relativt underhållen under tiden spelet pågick så kan jag inte direkt säga att jag längtade till det mellan varven. Ninja Blade är helt OK om du gillar genren och godkänt tidsfördriv tills Kratos gör sin Playstation 3-debut i sommar, men som fullprisspel är jag osäker på om jag skulle rekommendera inköp (3/5).

På filmsidan har jag kikat på Beverly Hills Chihuahua (Chihuahuan från Beverly Hills) som legat etta på biotoppen i USA och nu kommer på Blu-ray från Disney. Talande, delvis datoranimerade djur med människoröster kan vara fullkomligt geniala (såsom Oscarnominerade Babe – Den modiga lilla grisen) till helt värdelösa (finns många exempel där). I början har filmen sin charm och symboliken av hårt den hårt arbetande mexar-Chihuahan som blir kär i en överklass-chihuahua från Beverly Hills – som han sen får rädda från just Mexico, är inte direkt subtil. Bilden är som väntat mycket bra på en så här modern film, levande och vibrerande färger och i princip inga skavanker alls. Ljudet, som presenteras okomprimerat i sin bästa form, låter riktigt nice. Bra tryck i basen och överlag väldigt aktiv surround som passar filmens ungdomliga MTV-stil väl. Extramaterial finns hur mycket som helst, mest av sorten korta featurettes. Personligen är det lite för enkelt, lite för platt och “på låtsas” och alldeles för lättuggat. Har du barn så kan du hyra filmen på Blu-ray, en eftermiddag, det är nog uppskattat, men jag är högst tveksam till att någon över 12 skulle finna filmen särskilt stimulerande. (2/5).

Beverly Hills Chihuahua gör det inte svårt för sig

På den allvarligare fronten har Disney släppt fem-faldigt Oscarnominerade Tvivel (Doubt). Det är filmen som baserats på en pjäs, om en präst som misstänks för övergrepp mot ett barn och det triangeldrama som uppstår mellan kyrkans rektor (en, som alltid, makalös Meryl Streep), prästen (fantastiske Philip Seymour Hoffman) och den unga skollärarinnan (nominerade Amy Adams). Det blir uppenbart på flera sätt att Tvivel är en pjäs. Det är väldigt mycket dialog (oftast välskriven sådan), få platser och ganska intima konflikter mellan ett par huvudkaraktärer (i detta fall de nämnda, samt pojkens mamma som gestaltas av en sublim Viola Davis). Skådespeleriet är verkligen av högsta klass i Tvivel och det är också det som räddar filmen och gör den sevärd. För storyn i sig är inte så elektrifierande och de många och långa resonemangen om tro, tvivel och moral gör sig inte toppenbra i filmform. Det finns delar som berör mer än andra, men på slutet känns filmen ändå inte som att den lämnat det avtryck på tittaren den borde, med tanke på materialet och ämnet.

Bilden känns perfekt balanserad. Den har en liten touch av “retro” med en mycket liten nyans av gryn och kort skärpedjup á la 35mm-film, samtidigt som den är skarp och detaljrik. Färgerna är varma och naturliga och kontrasten i de mörka scenerna är väl avvägd. Ljudet presenteras i DTS Master Audio och det är väl inte den optimala filmen att pressa det ljudformatet till max med. Men det är bra bas som gör talet, som är så viktigt, kristallklart. Seymour Hoffmans inledande predikan är perfekt exempel på det. Menyn på BD:n är lite småtorftig och extramaterialet är inget man direkt höjer på ögonbrynen åt, men det är OK för filmen (som inte lär köpas i första hand av utgåve-jägare).

Mästarna i en av filmens bästa scener

Fantastiskt skådespel i film som aldrig riktigt lyfter. Sevärd för skådespelarna, men ha inte alltför höga förväntningar. (3/5)

Animationsrace:t har senaste åren varit riktigt hårt. Inte bara att flera stora studios tävlar mot varandra (Disney/Pixar, Dreamworks och Fox) och helt gått över till dataanimation, utan nu kommer även 3D-biografer in i bilden. Dreamworks senaste satsning är Monsters vs Aliens, en film som handlar om… eh, monster mot utomjordingar.

Susan Murphy (Reese Witherspoon) ska just till att gifta sig med nyhetsankaret Derek (Paul Rudd). På självaste bröllopsdagen kraschar en meteorit från rymden på henne (!), vilket gör att hon uppfylls av en kosmisk kraft som gör henne jättestor – och jättestark. Hon tillfångatas av den amerikanska regeringen och får kodnamnet Ginormica (Enormica, typ). I förvar får hon även träffa fyra andra monster – B.O.B. (Seth Rogen), Dr Cockroach PhD (Hugh Laurie), Fishman (Will Arnett) och en förvuxen insekt som jag inte minns namnet på (Insectosaurus). Tillsammans får de i uppdrag att försvara jorden mot en utomjordisk attack (där en tentakel-nisse såklart kommit för att suga upp meteoritens = Susans, kraft).

Monsters vs Aliens försöker väl vara en slags charmig nick till 50-talets “monsterfilmer” och japanska Godzilla-rullar. Och ibland lyckas den vara småkul och småcharmig, samtidigt som 3D-upplevelsen i början inger en känsla av att man ska få vara med om något extra. Men när man redan efter en kvart inser att storyn inte är mer märkvärdig än att den bäddar för en “fight” mellan två fantasifoster så avtar nyhetens behag snabbt. Sure, en och annan effekt som kastas mot tittaren (alla reagerar på pingisbollen i början) är kittlande, men det räcker inte för att fylla ut 94 minuter film som känns nästan dubbelt så långa. Stora partier är bara prat – och då inte ens särskilt underhållande sådant. Filmen saknar en riktig gnista och fräsch idé och kanske är det ironiskt att varje gång man försöker blinka kärleksfullt åt kult-kalkoner så får man ganska slätstrukna filmer, som fungerar bättre som idéer än som självständiga filmer (tänker bl a på Tim Burtons Mars Attacks!).

Birollerna lyfter historien något (särskilt Seth Rogens blobb och Stephen Colberts president) och att se film i 3D är som sagt fortfarande lite av nyhetens behag. Men 3D-tekniken får inte bli en ursäkt att man tappar bollen och glömmer bort att historien ändå är det viktigaste i en film – inte att tänka ut scener där projektiler ska flyga mot publiken eller där vi ska få svindel av upplevelsen. Och där Disneys Bolt faktiskt också levererar en engagerande och berörande historia så känns Monsters vs Aliens platt och förutsägbar utan jättestort underhållningsvärde. Utan 3D-effekterna undrar jag om man ens skulle orka se igenom hela filmen… OK, vi har fått se hur bra den nya 3D-tekniken faktiskt fungerar – ge oss riktigt bra filmer nu också. (2/5)

Som ni säkert minns så slog Disneys Blu-ray-utgåva av Törnrosa nästan knock på mig. Såg filmen tre gånger och inte för att den är så bra som film, utan för att det är så otroligt väl upprensat och överfört till högupplöst ljud och bild så jag var tvungen att visa andra hur otroligt bra det faktiskt är. Så mina förväntningar på nästa klassiker, Pinocchio, var inte små men redan trailern på Törnrosa-BD:n hade skvallrat om något i hästlängd.

Det är 70 år sedan Disneys andra animerade långfilm hade premiär och den presenteras här i originalformatet 4:3. Givetvis är det så du ska se den, även om Disney varit så snälla och lagt med en “Disney-view”, som i princip innebär att du får animerade “konstverk” som fyller ut kanterna på din widescreen-bild (tro mig, det är bara distraherande – din plasma pallar den stunden filmen håller på). Restaureringsarbetet är helt enormt, redan i start-menyn hör man hur ljudet går över från brusigt och sprakande till helt kristallklart och varmt. I själva filmen så är ljudmixen ganska välbalanserad, detta är ju ingen film som direkt drar allra största nytta av 7.1 kanaler i HD, dialogen tycker jag ibland blev lite klen och inte alltid så distinkt som man kan önska. Men när den stora valen, Monstro, kommer in i handlingen så vaknar systemet – och inte minst subben, till liv och det låter, trots allt, väldigt bra med tanke på materialets ursprung och ålder.

Som film är Pinocchio en finstämd och berörande historia. Dockmakaren och träkonstnären Gepetto tillverkar en trädocka som han är extra stolt över. Han är ensam, så när som på sin katt Figaro och guldfisk Cleo, och önskar mest av allt att dockan vore en riktig pojke. Den goda fén hör hans önskan och ger dockan liv – men Pinocchio kan inte bli en riktig pojke om han inte lär sig vara ärlig, trofast och osjälvisk. Med Benjamin Syrsa som förkroppsligat samvete så bär det av på äventyr, bland elaka dockspelare, mystiska öar och stora monster på havets botten.

Förutom att du kommer att känna väl igen Benjamin Syrsa och hans sång “When you wish upon a star” (“Ser du stjärnan i det blå”) och då ha väldigt svårt att skaka av julaftonskänslan, så är nog Pinocchio en ny bekantskap, åtminstone för 90-talsgenerationen. Filmen släpptes på amerikansk dvd sist 1998 och nu kommer den alltså högupplöst med Disneys nya, geniala system att skicka med dvd-versionen på köpet (då kan du som ännu inte investerat i Blu-ray ändå lugnt köpa den). Dvd-versionen kommer också väl till pass på resor då man oftast inte har tillgång till BD-spelare och till barnens rum, till exempel.

Extramaterialet är hur omfattande som helst. En hel Blu-ray-skiva är fullkomligt smockfull med bortklippta scener, alternativa slut och kommentarspår (återigen med filmvetaren Leonard Maltin). Finns inget att klaga på i denna superba utgåva, utan det är bara att konstatera att du är galen om du inte investerar i den. Nu ser jag fram emot Snövit, som blir nästa klassiker att släppas på Blu-ray (och en ännu äldre film, Disneys allra första) senare i höst. (5/5)

FILM

Det finns en hel del bra releaser så här års, men givetvis ska du – som den filmfan du är – satsa på det senaste och läckraste på Blu-ray (för du har väl önskat dig en Playstation 3 i julklapp, eller köper en “till barnen”?).

Warner släpper två filmer som kan passa alldeles utmärkt att bänka sig med när första omgången julmat är över (du kanske ska hoppa över de 8 timmarna obligatoriska ”SVT-julaftonsklassiker” i år?). Den första, lite mer familjeanpassade, är Star Wars: Clone Wars. Det är en dator-animerad historia som ger lite mer kött på benen åt berättelsen om Anakin och Obi-Wan (som en mellanfilm till tvåan och trean skulle man kunna säga). Här får du bland annat återse gamla bekanta som Yoda, Mace Windu och Count Dooku, men även träffa nya ansikten i form av den kaxiga Padawan-lärlingen Ashoka och Jabba The Huts son. Snyggt, men bitvis lite stelt så detta ändå helt perfekt underhållning för hela familjen (särskilt om ni gillar Star Wars). 3/5

För de lite äldre eller härdade barnen så kan utgåvan av The Dark Knight med fördel avnjutas. Bild och ljud är i absolut toppklass, och även om jag hade mina reservationer mot filmen när jag först såg den, så kan man inte komma ifrån att det är två och en halv timme väldigt välgjord underhållning och riktigt bra inom genren. Att Blu-ray-utgåvan innehåller timtal med extramaterial är ju heller ingen nackdel. 4/5

Disney har varit skickliga att kapitalisera på julen och göra den till ”sin” högtid (ihop med Coca Cola). Pixars senaste film, Wall-E, finns nu ute på Blu-ray och ser – precis som väntat, helt makalöst bra ut (animerat och digital teknik har alltid hjärtat varandra). Personligen tycker jag filmen är välgjord och berörande, men lite hypad – det är inte ”världens bästa tecknade film” som vissa vill få det till (in fact tycker jag Råttatouille var bättre förra året) men det är helt klart en sevärd och väldigt söt film som kan passa alla med inte-alltför-cynisk-syn på livet och framtiden. 4/5

När vi ändå är inne på tecknat så bör du heller inte missa Paramounts sköna Blu-ray-utgåva av skrattfesten Kung Fu Panda. Bilden är som väntat – helt suverän, men vad som är extra kul är det helt fantastiska ljudet! Det engelska Dolby TrueHD-spåret låter verkligen ljudanläggningen jobba hårt och flera scener ur filmen är regelrätta referensscener (t ex när Tai Lung flyr från fängelset), som utmärkt visar på hur surroundeffekter bäst används när man har bandbredden att dessutom få dem att låta bra Enda minuset på utgåvan är att extramaterialet är lite skralt och saknar kortfilmen Secrets of the Furious Five, som jag sett fram emot. 4/5

SPEL

Julen och mellandagarna (och särskilts årets lyckligt infallande lång-ledighet) är också en alldeles ypperlig tid att komma ikapp på spelfronten. Personligen finner jag det svårt att få tid till 40-timmarsäventyren nuförtiden, men just denna ledigheten kan som sagt vara perfekt tid att komma till bukt med det och äntligen spela igenom det där Final Fantasy XII jag köpte förra året och inte rört. Ett spel jag däremot vet att jag kommer lägga mycket tid på är det kära återseendet med Prince of Persia, från UBI Soft. Det är ganska exakt 20 år sen det banbrytande originalet kom och efter att ha lärt mig bemästra det och klara det på under en timme (som var tidsgränsen) så föll jag aldrig för någon av prinsens efterföljande 3D-inkarnationer (även om jag hörde att Sands of Time var bra). Nu är han åter tillbaka i 3D, men denna gång utan undertitel. UBI Softs Montreal-studio har valt en ny approach med celshading-grafik (som jag älskar, då den ger en tecknad-fantasy-film-känsla) och ett system där du egentligen inte kan dö – varje gång du trillar ned för ett stup, eller förlorar i en strid så blir du ”upplockad” av din lojala följeslagerska Elika. Det kan låta för enkelt och rent av tråkigt – men tänk efter: effekten av det är ett mycket mer engagerande och sömlöst spel. Skulle du istället behöva spara och ladda om ständigt inför varje farofyllt uppdrag (och spelet är ju fullt av dödsföraktande akrobatik, där man inte helt sällan hoppar lite fel) så skulle det fullkomligt hacka upp spelupplevelsen. Nu får du istället flöde och kan koncentrera dig på storyn och att spela vidare. Och man vill verkligen inte lägga ifrån sig spelet! Det är inte världens svåraste spel, men så länge det varar är det en otroligt rolig upplevelse, som med fördel kan njutas i vänners och familjens glada sällskap. 5/5

Sällskapsspel hör ju också julen till. Förutom otaliga SingStar-versioner som kommit (ABBA, Boy band vs Girl Band och Disney, för att nämna de roligaste) så har Xbox 360 fått sin ”klon” Lips (som jag inte fått ett eget ex i tid att testa själv, tyvärr) och även filmfrågesport (som Edelman PR heller inte hunnit skicka, hrm hrm – börjar de lägga av sig?). Ett sällskapsspel som är en klassiker i ny tappning, till alla format, är EAs Monopol. Det klassiska affärsspelet har piffats upp med mini-spel och även snabbats upp i format, så det är lite mer fartfyllt. Inte för alla men värt att kika närmare på för folk födda på 80-talet eller tidigare samt har någon form av förhållande till brädspelet.

Du som tröttnat på gull-gull och sällskap och är 18 år (right), kan med fördel fördriva julfriden med Left4Dead (EA/Valve till Xbox 360 och PC). Det är en skön och extremt röjig Zombie-shooter med regelrätta horder av snabba zombies, som inte vill något hellre än att sätta tänderna i dig. Och du och dina tre vänner vill såklart inget hellre än sätta en kula i pannan på dem. Vill du ha mer stämning och mörker, men i lugnare tempo så kan du kika på det kusliga BioShock (Take2) till Xbox 360 och numera också PS3. Ett annat actionbetonat spel som hamnar någonstans mellan de två är Epics Gears of War 2 (Microsoft, Xbox 360) som på många sätt är en förbättring över den i mitt tycke bleka ettan (större banor, bättre flöde i spel och story samt multiplayer och co-op). 4/5 till alla spelen ovan.

Så, det var några underhållningstips för sena julshoppare! Det var också allt för i år på senses.se. Nu tar jag en välförtjänt jul- och nyårspaus från skrivandet och återkommer efter 1:a januari. Så vi ses ”nästa år” kan man väl säga. Till dess hoppas jag du får äta och dricka gott, lyssna på härlig musik (Spotify äger!), se massa bra film, spela massa bra spel, titta på vackra ting och inspirerande bilder och känna att livet är till för att levas och upplevas.

God Jul och Gott Nytt År till alla härliga läsare!

Ni som följt mig ett tag vet att animerade Disney-filmer tillhör en av mina laster (särskilt 90-talsfilmerna). I kölvattnet av Shrek, Hoodlum och andra postmodernistiska parodier på sagor och klassikt animerade filmer, kommer nu Disneys egen Förtrollad (Enchanted). Filmen är regisserad av Kevin Lima (som bl a regisserade animerade långfilmen Tarzan), en man men klara visioner och extremt bra koll på gamla Disney-klassiker.

Storyn börjar i ett tecknat sagoland, där Giselle (Amy Adams) drömmer och sjunger och sitt hjärtas prins (som visar sig vara James Marsden) endast för att få sina drömmar krossade av en ond drottning (Susan Sarandon), som skickar henne till en värld där det inte finns några “… så levde de lyckliga i alla sina dar”. Till vår värld, alltså, och då närmare bestämt New York. I det ögonblicket går filmen över till vanlig spelfilm, med såväl modernare New York-prinsar (i form av frånskilde enbarnspappan, Patrik Dempsey) till våra animerade hjältar, i köttslig form.

Generellt är det tacksamt att driva med historier och människor som tar sig själv på stort allvar och går “hela vägen”. Därför är det mycket enklare att parodisera än att skapa något eget, som berör. Förtrollad skojar mycket med den tecknade långfilmsgenren, men den gör det på ett geniunt gulligt och älskvärt sätt och eftersom filmen gör det konsekvent så blir det till slut oemotståndligt. Från regin av hur de tecknade figurerna beter sig i vår värld, till musiken – som är skriven av Alan Menken, mannen som tonsatt nästan alla moderna Disney-klassiker sen 90-talet, till de extremt väl utvalda detaljerna (kolla runt och lyssna, filmen kryllar verkligen av referenser och detaljer till Disney-klassiker, extramaterialet pekar ut en hel del åt dig).

Jag tror inte bara det gäller mig – men när man tittar på Förtrollad så kan man inte sluta le. Förutom att den är ganska rolig, välspelad och välskriven, så är det också – mitt i allt skojande och spexande – en film som är romantisk och blir som en saga “på riktigt”. Och det är en bravad! Amy Adams är oemotståndlig som sagoprinsessan Giselle, hennes spel och timing är verkligen så att man ser en tecknad figur av kött och blod. Den kvinnliga skaran tittare lär väl fastna för Patrik Dempsey (eller kanske James Marsden, som trots lite Disney-fjollighet bjuder på en pipa av Mario Lanza-slag).

Jag såg filmen på Blu-ray och det var grymt. Bilden fanns i princip inget alls att klaga på och ljudet, i Dolby TrueHD, kanske inte lever upp till förtexternas otroliga tryck och detaljrikedom, men det är lovande för kommande släpp. Förtrollad (Enchanted) markerar också Walt Disneys intåg med Blu-ray på den svenska hyrmarknaden. Har du inte köpt eller börjat kolla på Blu-ray ännu så rekommenderar jag dig verkligen att gå in på Blu-rayforum och läsa på, en sajt på svenska om och av Blu-rayförespråkarna (hårdvara och mjukvara). Vill du diskutera och fördjupa dig ännu mer är givetvis dvdforum det givna valet, där det mesta i Blu-ray-väg också recenseras.

PS I år är det dags att börja uppdatera Disney-samlingen igen, nu börjar nämligen klassikerna släppas på Blu-ray. Först ut i höst blir en ordentligt upprensad och uppiffad version av Törnrosa (Sleeping Beauty).