The Curious Case of Benjamin Button

Jag kommer närmare utdelningen (22:a februari, som blir natten till 23:e här) att tippa vinnare så kan man kanske också tjäna en hacka på oddsen. ;-) Vad jag kort kan konstatera dock är att det (som vanligt) är en blandad kompott vi får – hel-ylle-amerikanska The Curios case of Benjamin Button leder inte helt otippat med 13 nomineringar, tvåa kommer uppstickaren Slumdog Millionaire med tio, tätt följda av The Dark Knight och – förvånande nog – Gus van Sants Milk med åtta nomineringar var. Batman lyckades inte kvala in i några tyngre kategorier (förutom biroll för Ledger, som lär vara given) men kan mycket väl bli årets The Matrix som ju bara totalt fick en Oscar mindre än “storvinnaren” det året, American Beauty (4 resp 5, dock endast tekniska Oscar för Matrix).

Milk

Givetvis är jag lycklig att mina favvisar ur The Wrestler nominerade (och lär vinna, nu när Winslet åkt ur Bästa Kvinnliga Biroll så måste ju Marisa vinna). Däremot känner jag att både regissören Darren Aronofsky och The Wrestler ihop med regissören Sam Mendes och hans film, Revolutionary Road, är galans stora rånoffer till förmån för välspelade – men kyliga och rätt lite engagerande The Reader. Likaså är det skandalöst att Bruce Springsteen inte är nominerad för sin underbara låt till The Wrestler (nej, jag lovar jag får inte betalt av NonStop för att hylla The Wrestler – jag tycker bara den är SÅ bra), likaså hade jag gärna sett Ralph Fiennes, som gjorde en dröse med bra roller förra året, få erkännande för åtminstone någon av dem. Likaså är det skam att Leonardo DiCaprios fantastiska prestation i Revolutionary Road inte uppmärksammats, eller för den delen Tom Cruise i Tropic Thunder. Däremot är det givetvis både roligt och modigt att ha med Robert Downey Jr – vore enormt kul att klippa från hans “never go full retard”-scen till nominerade Sean Penn i publiken (om han nu behagar att dyka upp, vilket han inte brukar).

Lyssna på Bruce Springsteens The Wrestler (ovan).

Det står mellan Benjamin Button och Slumdog Millionarie som storvinnare och även om Slumdog är en mer dynamisk och på många sätt mer värdig vinnare (som dessutom har Golden Globe i ryggen) så ska man aldrig räkna ut en film om ett amerikanskt öde över en lång tid, skriven av samme man som skrev Forrest Gump (som i mitt tycke var en bättre film, även om Benjamin är riktigt bra den med).

På bio har jag nyligen sett Lukas Moodyssons Mammut. Ett helt OK amerikanskt drama, välgjort och välspelat (för det mesta) men i slutändan en rätt omärkvärdig film som inte direkt överraskar eller lämnar en påtagligt uppfylld. Personligen har jag väl aldrig varit svag för Babel-liknande-historier som vävs samman över hela världen. Det roliga är att Lukas verkar ha hittat tillbaka till att göra “normala” filmer med normala historier. Det är som sagt helt OK, men inget unikt “Moodyssonskt” som hans första två, svenska filmer. Ser fram emot nästa (som gärna får vara på engelska den med). 3/5

På hemmabiofronten har jag fått två riktiga popcorn-rullar från Paramount, på Blu-ray. De är inte pinfärska, men väl värda att spana in om du inte redan gjort det! Den första är Indiana Jones och Kristalldödskallens rike (gah, vilken titel). OK, det var omöjligt att följa upp en succé 19 år senare och leva upp till alla förväntningar. Och Indiana Jones 4 är väl den svagaste filmen i det som numera får kallas Indiana Jones kvadrilogin. Men ändå – Indiana är alltid Indiana och jag kan inte bortse ifrån att det är ett kärt återseende av en älskad barndomshjälte! Blu-ray-utgåvan bjuder på fantastisk bild, givetvis i 1080p och 24 frames (till skillnad från “andra”, svenska filmbolag som släppt Blu-ray-utgåvor från videokällor med 1080i och 50/60 Hz!). LucasFilm och Fox har gjort sitt yttersta för att skapa en film som har alla moderna kvaliteter men samtidigt matchar looken på de tre första, i fråga om färg, nyans och skärpedjup. Ljudet är i Dolby TrueHD och är riktigt läckert när det drar igång. Jag blev också glad av att se så mycket extramaterial – utgåvan kommer på två skivor och de mesta av materialet är i HD (dock endast 1080i, förmodligen pga att det är gjort på video). Att se Spielberg och Lucas och skådespelarna jobba på olika scener är en fröjd och oerhört inspirerande (en normal, svensk film kan ha mellan 30-40 inspelningsdagar – denna gjordes på 36!). Klart en utgåva som rekommenderas om du är allra minsta Indy-fan eller gillar gammaldags matinéer (även om slutet inte är världens bästa). 4/5

Indiana Jones and the real crystal skull?

En annan film som bjuder på mycket pang-pang är Michael Bays Transformers (som har Steven Spielberg som exekutiv producent). Jag var inte överförtjust när jag såg den på bio, tycker mina barndomsminnen till den tecknade serien inte alls matchades särskilt väl. Men som robot-action-film betraktad är den ändå godkänd. Det är en film som gör sig väldigt bra på hemmabio, även om Blu-ray-utgåvan inte är den allra bästa jag sett. Bilden borde vara absolut referens, då Mr Specialeffekt spelar huvudrollen, men dras ändå ned av viss oskärpa i snabba scener (och de är ett gäng) samt en viss grynighet som inte känns motiverad på en film som denna (ger lite av en retro-look som är onödig, då filmen är så “modern” i övrigt). Ljudet är våldsamt aktivt och överlag mycket bra, men balansen är inte 100% mellan registren och högtalarna och centern – och då främst talet – upplevs ofta som för lågt och dämpat, samtidigt som resten är öronbedövande högt (ta ex scenen mot slutet, uppgörelsen). Utgåvan innehåller två skivor, som är väl märkta med nummer (eller innehåll, tack för det Paramount – vissa andra bolag vill att vi ska gissa oss till vilken skiva som är vilken) och andra skivan innehåller en hel del extramaterial. En kul aspekt där är BD Live-delen är du kan ladda hem material och bl a se filmen med GPS (så du hela tiden kan se var på jordklotet den utspelar sig) samt robotarnas hälsa (engeri – dataspelsnördigt, men kul). Blu-ray-förpackningen är lite småtrist och har en lapp klistrad på baksidan som känns väldigt “nordisk-utgåva”-generisk. Kunde ha varit bättre. Som film och Blu-ray-utgåva klart godkänd, så länge du inte förväntar dig top-of-the-line eller en äkta film om de äkta Transformers. ;) Få se om den kommande tvåan kan rätta till en del av den känslan… 3/5

Transformers - The Original and Best

Åren gick och jag växte ifrån cirkusen (inget ont om er vuxna som fortfarande gillar det) medan mormor blev en inbiten fan. Hon stod framför tv:n, 60-något år gammal och jobbade upp en duktig svett då hon hejade på sina hjältar (Jake The Snake och Macho Man var hennes favoriter). En mindre tragedi inträffade dagen då Sky Channel togs bort ur kabel-tv-utbudet.

När vi var små försvarade vi med näbbar och klor att wrestling minsann var på “riktigt” – brottarna blödde ju ibland och fick bäras ut på bår! (de var dock alltid lika fräscht återställda veckan efter). Snart var vi dock tvungna att ge med oss att showen var – förvisso välregisserad, men ändå på låtsas. Dramat var extremt enkelt men samtidigt genialt dirigerat: ett gäng “goda”, “snygga” (ofta långhåriga) brottare med heroiska namn “brottas” mot ett annat gäng “elaka”, fult sminkade brottare med onda namn. Hjältarna kommer ofta in sist, till publikens jubel, medan antagonisterna får gå in först under bu-rop, spott och spe och står i ringen och hetsar mot publiken genom att sträcka ut tungan. Sen börjar “fajten”; hjälten får ofta in ett par fina moves i början, men hamnar snart i enormt underläge, får en massa stryk av ondingen och är nästan (bara nästa, typ på 2 och en halv klapp) på väg att räknas ut – men återkommer just precis då, med helt ny energi och vinner hela klabbet (oftast).

Regissören Darren Aronofsky, en ung man som jag ser som Stanley Kubricks arvtagare med filmer såsom Pi, Requiem for a dream och The Fountain, berättar här en sorglig, hjärteskärande men otroligt varm, mänsklig historia om Randy “The Ram” Robinson (som egentligen heter Robin Ramzinsky och helt enkelt är samma person som Mickey Rourke). Han var en gång en firad fribrottare, en av “hjältarna” som för 20 år sedan ägde brottningsvärlden och slogs mot de största elakingarna (bl a den lustigt namngivna “The Ayatollah”). Nu är han en föredetting, en åldrande man som håller på att försvinna bort från det enda yrke han någonsin kunnat – fribrottning. Han är ensam, har svårt att få pengarna att gå ihop, lever ömsom i sin bil, ömsom i en husvagn (när han har råd med hyran där) och hans enda egentligt mänskliga relation är med en strippa vid namn Cassidy (klanderfritt inkorporerad av Marisa Tomei). Relationen består i att han är kunden som betalar för lap-dances, men samtidigt pratar om andra ämnen än de andra kunderna och försvarar henne när hon kallas för “gammal” och “avdankad”. Livet har sin gång och Randy tvingas överväga att sluta med brottningen och skaffa annat sätt att försörja sig på. Samtidigt kommer erbjudadet upp om att få möta The Ayatollah i en re-match, efter 20 år. Ett erbjudande Randy känner sig starkt kallad att besvara.

Mer än så vill jag faktiskt inte berätta om The Wrestler. Måhända låter storyn banal när den berättas på ovan sätt, men tro mig att den är allt annat än det. Genom att få följa Randy i hans vardagsliv, fullt av misär, motgång och samtidigt underbara, små detaljer så kommer vi verkligen honom in på livet. Han bär på flera hemligheter och önskningar och mot filmens slut så förstår man ändå hur en person som han fungerar. Och jag fick en helt nyvunnen respekt för fribrottning – en “sport” som må vara ett ganska uppenbart regisserat spektakel, men inte mer fejk eller mindre värt än mitt jobb, som underhållande skådespelare. Vi gör det vi gör för en publik och där kommer också Cassidy, strippan, in i bilden – hon showar för pengar och ibland med svald stolthet som pris.

Aronofskys historier och hans människoporträtt berör mig djupt. Detta är ytterliggare en film där hans osvikliga känsla för verklighet blandad med hans osvikliga känsla för stil, och därigenom skapar ljuv musik. Soundtracket är som vanligt spot-on och Bruce Springsteen avrundar filmen perfekt med sin låt The Wrestler under sluttexterna. Det är egentligen en ganska intim film, som kretsar kring huvudkaraktären och två viktiga biroller (Tomei och Evan Rachel Wood) samtidigt som den lyckas avhandla stora känslor och viktiga frågor – inte minst genom att parafrasera Passion of the Christ (men inte riktigt på det sätt man först tror)

Jag var drabbad och omskakad, men ändå märkligt upplyft efter att ha sett The Wrestler, en sann filmupplevelse som man känner sig både delaktig och renad av. Detta kan mycket väl vara en av årets bästa filmer och den första, riktiga Oscarkandidaten jag kan komma på i år.

Det enda negativa jag har att säga om filmen är att den svenska distributören (NonStop Entertainment, som bjöd på en underbar förhandsvisning ikväll) valt (?) att lägga svenska biopremiären så sent – februari 2009.

Men tro mig, det är väl värt väntan (om du inte råkar sitta på en biljett till filmen på Stockholms Filmfestival senare i denna månad, i så fall grattis)!

3:e oktober släpps årets, enligt mig, bästa film. Ingen film har väl någonsin delat en publik så mycket som Darren Aronofskys The Fountain (Fox). Kolla in den på dvd och håll ett öppet sinne, eller importera redan idag på Blu-ray (Warner) och låt dig hänföras av detta visuella och spirituella mästerverk, som lär tilltala alla som bär på en hälsosam dos dödsångest. Teresa gav filmen en femma i senaste Allt om Film.