Jag spelade inte orignalspelet Bionic Commando till NES särskilt mycket när det kom. När jag för några år sen började samla på gamla konsoler så “återupptäckte” jag det. Ett charmigt, men attans svårt, litet plattformsspel.

En sisådär 25 år senare är det dags för en uppdatering och uppföljare till mannen med den långa, bioniska armen. Nathan Spencer heter hjälten, som i början av årets spel sitter på death row i ett amerikansk fängelse. Men en incident gör att han återinsätts i tjänst och får tillbaka sin robot-arm, som visar sig vara mycket användbar. Svenska (sträck på er, som Edward Af Sillén skulle ha sagt…) utvecklarna GRIN har fått en utmanande uppgift av Capcom; att såväl förvalta en klassiker, som att ge oss ett modernt spel. Och det funkar – för det mesta.

Bionic Commando är som helhet ett väl genomfört spel, men inte helt utan en del småirriterande skavanker. På plussidan är det relativt enkelt att komma igång med (pga den smarta uppbyggnaden av storyn, som i sig kanske inte är superoriginell), för det mesta väldigt snyggt och smidigt och det innehåller en hel del roliga, små retro-nickar som collectibles i bitmap-grafik och 80-talsslingor. Det dynamiska, multikanalsljudet förtjänar också att lyftas fram och framförallt höras på en bra anläggning. På minussidan är presentationen ojämn, introt växlar mellan stämningsfullt, till ganska enkla modeller på gubbarnas ansikten och ojämna insatser av röstskådespelarna. Det finns också en störande “tearing” då och då som verkligen inte borde finnas där, i videosekvenserna, som drar ned helhetsintrycket. Svårighetsgraden måste nog betecknas som åt det högre hållet. För även på normal nivå lär du dö en hel del gånger, bara pga att det tar tid att lära sig svinga och använda armen. När det är som bäst svingar man runt och känner sig som Spindelmannen, när det är som sämst svär man över trial and error-upplägg, inexakt kamera och tidvis svajjga kontroller. Men för det mesta funkar det bra och check pointsen är väl utsatta (men varför spelet laddar om mellan varje dödssekvens förstår jag inte?).

80-talsföregångaren

Som helhet är det kul action större delen av tiden och ganska kul plattformselement. Det är inte riktigt lika självgående som Prince of Persia, utan betydligt svårare, men det är ändå tillgängligt för de flesta action-/och plattformsfans. Och jag tycker nog originalets känsla överförts väl till 2000-tal. Jag känner mig generös och ger en fyra, även om den inte är tokstark. (4/5)

Capcom har en stark vår line-up, förutom nyligen lanserade Street Fighter IV så har de också det hett efterlängtade Resident Evil 5 på ingång (lämpligt nog fredagen den 13:e mars) till Xbox 360 och PS3. Jag har haft glädjen att få grotta ned mig i PS3-versionen av skräcken som bjuds under de senaste dagarna och kan väl snabbt konstatera att Resident Evil 5 varit väl värt väntan.

Liksom miljontals andra gamers så spelade jag och blev vettskrämd av Resident Evil som först utkom 1996 till Playstation. Scenen där hundarna hoppar in genom fönstret i hallen lär ha givit många svåra traumer kring dobermanns (faktiskt så fick spelet en helt OK filmatisering av Paul WS Anderson 2002). Men sen orkade jag aldrig riktigt igenom de otaliga uppföljarna till otaligt antal format. Inte för att de var dåliga, utan för att jag helt enkelt hade så mycket annat jag ville spela till alla andra format som jag ägde. Så hela spelserien föll lite glömska hos mig. Jag köpte förvisso det omtalade Resident Evil 4 men har faktiskt aldrig kommit kring att öppna plasten och spela det… (jo, jag ska – när jag betat av allt nytt som hela tiden kommer in)

Resident Evil 5 omdefinierar sig självt direkt. Denna gång flyttas vi och den kvarvarande hjälten Chris Redfield till Afrika. Kollegan Jill Valentine har gått bort (eller har hon det?) och en ny partner, Sheva, introduceras. Uppdraget består i att man ska röja undan resterna av Umbrella-organisationens framfart i den bortglömda kontinenten. Det muterande viruset har hamnat i afrikanska krigsherrars händer och snart befinner man sig i en alltför välkänd situation – trängd av tjugotals zombies som inte vill något hellre än att infektera dig också. Men denna gång sker det mitt på ljusa dan – i en svettigt, sunkig, afrikansk miljö (och innan PK-riddarna börjar grina så, nej, jag tycker inte det är det minsta rasistiskt menat). Man kan tycka att RE utan mörker är som Mario utan svampar, men så fel man kan ha. Du kommer att få uppleva fullkomlig terror och panik, då spelet bjuder på såväl trånga utrymmen där du har zombies mot strupen, som skenande horder som anfaller dig på torg och nedgångna byggnader.

Upplägget påminner mycket om de gamla spelen med tredjepersonsperspektivet som används väldigt väl och ger en helt annan identifikation än FPS. Men man har också sneglat på ex Devil May Cry 4:s briljanta deluppdrag med bonuspengar och uppgraderingsmöjligheter mellan varje kapitel. En annan grej man tagit till vara på från DMC4 är de spektakulära “boss-fighterna” – du kommer bli både skrämd, utamanad och road av några av de som väntar i Resident Evil 5!

Grafiken är ypperligg, spelets starka trumfkort. Den afrikanska hettan känns ända i in i porerna, dammet och stanken av lik och djurkadaver blir obehagligt reell för mig i soffan. Miljöerna – mestadels enkla afrikanska kåkstäder varvas med grottor, trånga tunnelsystem och kloaker. Ljudet är väl använt, man kan höra var fienderna kommer ifrån och din partners röst rör sig mellan högtalarna beroende på er position i förhållande till varandra. Röstskådespeleriet får godkänt, Sheva är tyvärr lite trist och stel och drar ned inlevelsen en del, men de flesta andra figurer – inklusive hjälten Chris, är bra.

Resident Evil 5 har den där kvaliteten som gör att man inte vill lägga bort det. Även om spelet tenderar till viss upprepning (jag orkar inte räkna hur många dörrar man måste öppna på varje bana) och har lite andra småproblem i fråga om vissa omständliga knappkombinationer som tar ett tag att memorera och vänja sig vid, blandat med ett lite för avancerat inventarie-system som är en säker död att börja fippla med under strid, så förlåter man det lätt för att det är så jäkla spännande, tillgängligt och stämningsfyllt. Man vill se vad som bjuds härnäst, hur historien utvecklas och vilken skräck som väntar efter nästa dörr. Och det är ett fantastiskt gott betyg. Capcom ska ha stor eloge för att ha vågat ta genren “vidare” och bevisar att mörker inte alls behöver vara enda sättet att göra skräck på. Det är lika effektivt på dagen, för det finns sannerligen lika många sätt att skrämma spelare på som det finns fantasi. Och Resident Evil 5 har gott om den varan. Vårens bästa spel? (5/5)

Not: Pga gällande publiceringsregler så har jag ej kunnat utvärdera online-läget i spelet. Mer om det efter releasedatum.

Jag minns det nästan som igår. Sommaren 1992. Jag var 14 år och på språkresa i Bournemouth tillsammans med syrran och våra bästisar. Jag och Alex spenderade stor del av vår tid – och våra pengar, på spelhallen som låg vid stranden (japp, det fanns sådana på den tiden). Den arkadmaskin som nog svalde flest av våra hårt förvärvade mynt var Capcoms Street Fighter II. Sån enorm spelglädje det var att välja ut sin favoritfigur (min var Blanka) och spöa på arkadmotståndet, eller ännu heller – någon annan arkadspelare som hängde kring maskinen. Det var hårda och svettiga matcher, som man sällan kunde vinna på tur. Det är ett av mina starkaste spelminnen från det året (tillsammans med Monkey Island II: LeChuck’s Revenge, som jag längtat efter att få spela så länge på min dåvarande Amiga 500).

Street Fighter II (1992)

Efter den sommaren (och efter att ha spelat SF2 till Amiga då det slutligen konverterades till maskinen) så liksom gled jag ifrån Street Fighter-serien. Jag minns att det kom ett par versioner till av tvåan (Remix, Turbo osv) och ett antal inkarnationer av trean (bl a Alpha, som jag hörde gott om på Dreamcast) men jag tog mig inte riktigt tid att sätta mig in i dem. Andra fightingspel hade fångat mitt intresse, inte minst Tekken på Playstation och senare Dead or Alive på Dreamcast (och Xbox).

Det har gått 17 år (!) sen den där sommaren i Bournemouth och mitt första Street Fighter-minne. Och Capcom har bestämt sig att återta kronan som fighternas mästare med releasen av Street Fighter IV. Flera medier har höjt det till skyarna och redan utnämnt det till 2009 års bästa spel.

Street Fighter IV går en fin balansgång – man har lyckats fånga i princip alla de gamla moves:en, men samtidigt också hottat upp grafik och lagt till fler moves, figurer och platser. Några gamla combos satt faktiskt kvar i fingrarna och det var ljuvlig nostalgi, samtidigt som jag också snabbt insåg att om jag ska komma nånvart på någon högre nivå så måste jag verkligen träna. SFIV är, precis som sin föregångare, inte något spel man vinner på knapp-hamrande. Inlärningskurvan för de mest förödande kombinationerna kräver övning, men när du väl lagt tiden och tagit dig över tröskeln så blir spelet allt mer givande.

Nyheter i fyran är, förutom den otroligt vackra celshading-grafiken, också ett online-läge där andra spelare kan komma in från nätet och utmana dig. Det är oändligt mycket roligare att spela mot mänskligt motstånd än mot datorn (såklart) och allra roligast är om du drar ihop ett gäng polare som är någorlunda jämna i nivå och spelar på liv och kniv.

Street Fighter IVs stora ess är också något av dess akilleshäl – det är ett spel som ser ut som ett 2009-årsspel, men känns lite som ett nittiotalsspel. Puritaner lär väl mailbomba mig nu, men personligen tilltalas jag fortfarande mer av “friheten” som Tekken och DOA erbjuder, även om jag absolut kan uppskatta arkadkänslan och finessen i detta. Ett roligt, snyggt och givande fightingspel är det verkligen. Föga kunde vi ha anat 1992 att tv-spel en dag skulle se så här bra ut (så mycket bättre än arkad-versionerna vi spelade då).  (4/5)

Precis som jag skrev på spelforum så är Devil May Cry 4 ett av de roligaste, mest adrenalinstinna plattformsröjarspelen på mycket länge, särskilt för oss som gillade tidigare delar eller Castlevania-spelen i 3D (japp, jag gillar dem – allihopa!). Särskilt bossarna är en kick av rang, även om de är mer imponerande första gången än andra och definitivt mer så än trejde (kom igen nu, Capcom, lite skam i kroppen har ni väl ändå?).

Hursomhelst, fantastiskt kul upplevelse i 8-12 timmar som det varar och ett givet köp på PS3 eller Xbox 360.