Varit lite dåligt med uppdateringar på sistone, lagt allt mitt blod, svett och mina tårar på min nya sajt som lanseras i dagarna (skriver mer snart när den är klar).
Såg om Gangs of New York i söndags, fast denna gång på Blu-ray från Disney. Grym film, fin-fin utgåva, även om ljudet kanske kunde ha varit jämnare.
Verbatim har släppt en ny serie USB-minnen i serien de kallar Store N Go. Jippi, fler USB-minnen på marknaden, som nyligen begåvats med minnen upp till 32 GB (jag är så gammal så jag minns när hårddiskar på 20 MB ansågs som “stora”). Det tuffa med Verbatims nya minnen är att de skalat bort all onödig plast och i princip bara ger oss en mini-plastbit med ett chip, som du trycker in i USB-porten.
Minnet väger ingenting och kan ex fästas på nyckelknippan, men jag vågar ännu inte säga hur eventuellt slitage på chippet kommer att påverka dess livslängd. Men det är snabbt i överföringen och väldigt smidigt att ta med sig, även om man betalar lite extra för det (ca 200 kr för 8 GB).
Noble Entertainment fortsätter släppa Blu-ray-filmer och fortsätter göra konstiga val med sina släpp. Rambo (IV) retade gallfeber på många fans då filmens aspect ratio var fel och dessutom 25 frames i 1080i. Just 1080i och 25 frames (som alltså inte är BD-standard, som ska vara 1080p och 24 frames) leder tankarna till att det är någon slags video-master man fått att göra Blu-ray-släppet från. Utskällda polisthrillern Righteous Kill har samma märkliga bildformat, även om bilden i sig faktiskt är ganska bra. Filmen var också helt OK, betydligt bättre än sitt rykte, men det är givetvis inte något man lär minnas de båda herrarna De Niro och Pacino för (även om de, som vanligt, spelar briljant även här).
Duger absolut som thrillerunderhållning en kväll (även om det inte är jättesvårt att lista ut överraskningen på slutet) och bilden på Blu-ray-utgåvan är bra, men något störande att den inte är progressiv för att få ut det där extra. Hoppas Noble inte skrämmer bort early adopters med udda BD-släpp och att de anpassar sig till standarden på kommande releaser.
Som ni säkert minns så slog Disneys Blu-ray-utgåva av Törnrosa nästan knock på mig. Såg filmen tre gånger och inte för att den är så bra som film, utan för att det är så otroligt väl upprensat och överfört till högupplöst ljud och bild så jag var tvungen att visa andra hur otroligt bra det faktiskt är. Så mina förväntningar på nästa klassiker, Pinocchio, var inte små men redan trailern på Törnrosa-BD:n hade skvallrat om något i hästlängd.
Det är 70 år sedan Disneys andra animerade långfilm hade premiär och den presenteras här i originalformatet 4:3. Givetvis är det så du ska se den, även om Disney varit så snälla och lagt med en “Disney-view”, som i princip innebär att du får animerade “konstverk” som fyller ut kanterna på din widescreen-bild (tro mig, det är bara distraherande – din plasma pallar den stunden filmen håller på). Restaureringsarbetet är helt enormt, redan i start-menyn hör man hur ljudet går över från brusigt och sprakande till helt kristallklart och varmt. I själva filmen så är ljudmixen ganska välbalanserad, detta är ju ingen film som direkt drar allra största nytta av 7.1 kanaler i HD, dialogen tycker jag ibland blev lite klen och inte alltid så distinkt som man kan önska. Men när den stora valen, Monstro, kommer in i handlingen så vaknar systemet – och inte minst subben, till liv och det låter, trots allt, väldigt bra med tanke på materialets ursprung och ålder.
Som film är Pinocchio en finstämd och berörande historia. Dockmakaren och träkonstnären Gepetto tillverkar en trädocka som han är extra stolt över. Han är ensam, så när som på sin katt Figaro och guldfisk Cleo, och önskar mest av allt att dockan vore en riktig pojke. Den goda fén hör hans önskan och ger dockan liv – men Pinocchio kan inte bli en riktig pojke om han inte lär sig vara ärlig, trofast och osjälvisk. Med Benjamin Syrsa som förkroppsligat samvete så bär det av på äventyr, bland elaka dockspelare, mystiska öar och stora monster på havets botten.
Förutom att du kommer att känna väl igen Benjamin Syrsa och hans sång “When you wish upon a star” (“Ser du stjärnan i det blå”) och då ha väldigt svårt att skaka av julaftonskänslan, så är nog Pinocchio en ny bekantskap, åtminstone för 90-talsgenerationen. Filmen släpptes på amerikansk dvd sist 1998 och nu kommer den alltså högupplöst med Disneys nya, geniala system att skicka med dvd-versionen på köpet (då kan du som ännu inte investerat i Blu-ray ändå lugnt köpa den). Dvd-versionen kommer också väl till pass på resor då man oftast inte har tillgång till BD-spelare och till barnens rum, till exempel.
Extramaterialet är hur omfattande som helst. En hel Blu-ray-skiva är fullkomligt smockfull med bortklippta scener, alternativa slut och kommentarspår (återigen med filmvetaren Leonard Maltin). Finns inget att klaga på i denna superba utgåva, utan det är bara att konstatera att du är galen om du inte investerar i den. Nu ser jag fram emot Snövit, som blir nästa klassiker att släppas på Blu-ray (och en ännu äldre film, Disneys allra första) senare i höst. (5/5)
Även om man är bloggare och allmän filmälskare så hinner man ju aldrig se allt som kommer ut i filmväg. Fenomenet High School Musical, som numera även är live-föreställning här i Stockholm, är en av de “storfilmer” som gått mig helt förbi. Fanbasen är enorm, jag har tappat räkningen på hur många gånger jag utmanats på Facebook att delta i HSM-quizzar (som jag givetvis suger i, eftersom jag i princip bara kan namnet på en av skådespelarna i serien).
Nu är trean här, som man kallar “sista året” (även om “världens ände” inte hjälpte som sista del i Pirates-filmerna). Gänget ska gå ut gymnasiet och som ett minne att vörda för alltid sätter de upp den bästa avskedsmusikalen någonsin. Hurra!
OK, jag är nog fel målgrupp för den här filmen. Det är svårt att hålla sig för skratt ibland när man bjuds på övertydliga moralkakor och figurer som känns plockade från en 50-tals tv-serie (som den “elaka bimbon”, “det sött förälskade paret som tittar ut från trädkojan” osv). Samtidigt är det en film, eller egentligen en musikal, som säkert tilltalar yngre tittare och då framförallt tjejer, skulle jag tro. Jag gillar musikaler och ibland svänger det skönt i låtarna, samtidigt som det också kan vara lite småcharmigt att se en film som är så oskuldsfull som denna.
Blu-ray-utgåvan är riktigt fin, som man ju kommit att förvänta sig av Disney. Färgerna och detaljen fullkomligt exploderar inför tittaren. Eftersom det är en musikal och en slags high school-fantasi så är det hårda prövningar som din bildkälla utsätts för. Första scenen, vid basketmatchen, är övermättad av röda dräkter och rödklädda supporters och det ligger på gränsen till att det börjar blöda lite här och där. Men det klarar sig (givetvis har detta även med din bildinställning att göra, inställningar som “dynamiskt” och “optimal” kan nästan ge tecknad-film-känsla här, på gott och ont). Ljudet, som i originalversion är i DTS-HD 5.1 är trevligt, inte det absolut tyngsta bas jag hört men gör ändå det det ska (har inte ens vågat lyssna på svenska dubben, som “bara” är DD 5.1). Extramaterialet består till stor del av snuttar från inspelningen, intervjuer och stillbilder. En extra kul grej på den här utgåvan är att DVD-versionen finns med i fodralet, så du kan se filmen även hos mindre tekniskt-begåvade vänner, eller på vilken annan dvd-spelare som helst. Både DVD- och Blu-ray-versionen är sk Extended Edition, som alltså är något längre än bioversionen och innehåller fler scener.
Jag vet inte hur denna del står sig mot de andra eftersom jag inte sett dem och jag blev, ärlig talat, inte särskilt sugen att göra det nu heller. Men jag kan uppskatta musiken, koreografin och den läckra presentationen som gör sig ypperligt på Blu-ray. Givet köp för fansen! (3/5)
Det gick väl ingen filmfanatiker förbi att Oscarnomineringarna presenterades i onsdags? Ingen nominering till Sverige och Jan Troells Maria Larssons Eviga Ögonblick, vilket nog med stor sannolikhet gör att sändningen förpassas till en mindre kanal såsom Kanal 9 eller Kanal 5 istället för rikstäckande SVT eller TV4 (som ju bröt galan en gång mot slutet för att nyheterna inte kunde hålla sig längre… så inte mig emot).
The Curious Case of Benjamin Button
Jag kommer närmare utdelningen (22:a februari, som blir natten till 23:e här) att tippa vinnare så kan man kanske också tjäna en hacka på oddsen. ;-) Vad jag kort kan konstatera dock är att det (som vanligt) är en blandad kompott vi får – hel-ylle-amerikanska The Curios case of Benjamin Button leder inte helt otippat med 13 nomineringar, tvåa kommer uppstickaren Slumdog Millionaire med tio, tätt följda av The Dark Knight och – förvånande nog – Gus van Sants Milk med åtta nomineringar var. Batman lyckades inte kvala in i några tyngre kategorier (förutom biroll för Ledger, som lär vara given) men kan mycket väl bli årets The Matrix som ju bara totalt fick en Oscar mindre än “storvinnaren” det året, American Beauty (4 resp 5, dock endast tekniska Oscar för Matrix).
Milk
Givetvis är jag lycklig att mina favvisar ur The Wrestler nominerade (och lär vinna, nu när Winslet åkt ur Bästa Kvinnliga Biroll så måste ju Marisa vinna). Däremot känner jag att både regissören Darren Aronofsky och The Wrestler ihop med regissören Sam Mendes och hans film, Revolutionary Road, är galans stora rånoffer till förmån för välspelade – men kyliga och rätt lite engagerande The Reader. Likaså är det skandalöst att Bruce Springsteen inte är nominerad för sin underbara låt till The Wrestler (nej, jag lovar jag får inte betalt av NonStop för att hylla The Wrestler – jag tycker bara den är SÅ bra), likaså hade jag gärna sett Ralph Fiennes, som gjorde en dröse med bra roller förra året, få erkännande för åtminstone någon av dem. Likaså är det skam att Leonardo DiCaprios fantastiska prestation i Revolutionary Road inte uppmärksammats, eller för den delen Tom Cruise i Tropic Thunder. Däremot är det givetvis både roligt och modigt att ha med Robert Downey Jr – vore enormt kul att klippa från hans “never go full retard”-scen till nominerade Sean Penn i publiken (om han nu behagar att dyka upp, vilket han inte brukar).
Lyssna på Bruce Springsteens The Wrestler (ovan).
Det står mellan Benjamin Button och Slumdog Millionarie som storvinnare och även om Slumdog är en mer dynamisk och på många sätt mer värdig vinnare (som dessutom har Golden Globe i ryggen) så ska man aldrig räkna ut en film om ett amerikanskt öde över en lång tid, skriven av samme man som skrev Forrest Gump (som i mitt tycke var en bättre film, även om Benjamin är riktigt bra den med).
På bio har jag nyligen sett Lukas Moodyssons Mammut. Ett helt OK amerikanskt drama, välgjort och välspelat (för det mesta) men i slutändan en rätt omärkvärdig film som inte direkt överraskar eller lämnar en påtagligt uppfylld. Personligen har jag väl aldrig varit svag för Babel-liknande-historier som vävs samman över hela världen. Det roliga är att Lukas verkar ha hittat tillbaka till att göra “normala” filmer med normala historier. Det är som sagt helt OK, men inget unikt “Moodyssonskt” som hans första två, svenska filmer. Ser fram emot nästa (som gärna får vara på engelska den med). 3/5
På hemmabiofronten har jag fått två riktiga popcorn-rullar från Paramount, på Blu-ray. De är inte pinfärska, men väl värda att spana in om du inte redan gjort det! Den första är Indiana Jones och Kristalldödskallens rike (gah, vilken titel). OK, det var omöjligt att följa upp en succé 19 år senare och leva upp till alla förväntningar. Och Indiana Jones 4 är väl den svagaste filmen i det som numera får kallas Indiana Jones kvadrilogin. Men ändå – Indiana är alltid Indiana och jag kan inte bortse ifrån att det är ett kärt återseende av en älskad barndomshjälte! Blu-ray-utgåvan bjuder på fantastisk bild, givetvis i 1080p och 24 frames (till skillnad från “andra”, svenska filmbolag som släppt Blu-ray-utgåvor från videokällor med 1080i och 50/60 Hz!). LucasFilm och Fox har gjort sitt yttersta för att skapa en film som har alla moderna kvaliteter men samtidigt matchar looken på de tre första, i fråga om färg, nyans och skärpedjup. Ljudet är i Dolby TrueHD och är riktigt läckert när det drar igång. Jag blev också glad av att se så mycket extramaterial – utgåvan kommer på två skivor och de mesta av materialet är i HD (dock endast 1080i, förmodligen pga att det är gjort på video). Att se Spielberg och Lucas och skådespelarna jobba på olika scener är en fröjd och oerhört inspirerande (en normal, svensk film kan ha mellan 30-40 inspelningsdagar – denna gjordes på 36!). Klart en utgåva som rekommenderas om du är allra minsta Indy-fan eller gillar gammaldags matinéer (även om slutet inte är världens bästa). 4/5
Indiana Jones and the real crystal skull?
En annan film som bjuder på mycket pang-pang är Michael Bays Transformers (som har Steven Spielberg som exekutiv producent). Jag var inte överförtjust när jag såg den på bio, tycker mina barndomsminnen till den tecknade serien inte alls matchades särskilt väl. Men som robot-action-film betraktad är den ändå godkänd. Det är en film som gör sig väldigt bra på hemmabio, även om Blu-ray-utgåvan inte är den allra bästa jag sett. Bilden borde vara absolut referens, då Mr Specialeffekt spelar huvudrollen, men dras ändå ned av viss oskärpa i snabba scener (och de är ett gäng) samt en viss grynighet som inte känns motiverad på en film som denna (ger lite av en retro-look som är onödig, då filmen är så “modern” i övrigt). Ljudet är våldsamt aktivt och överlag mycket bra, men balansen är inte 100% mellan registren och högtalarna och centern – och då främst talet – upplevs ofta som för lågt och dämpat, samtidigt som resten är öronbedövande högt (ta ex scenen mot slutet, uppgörelsen). Utgåvan innehåller två skivor, som är väl märkta med nummer (eller innehåll, tack för det Paramount – vissa andra bolag vill att vi ska gissa oss till vilken skiva som är vilken) och andra skivan innehåller en hel del extramaterial. En kul aspekt där är BD Live-delen är du kan ladda hem material och bl a se filmen med GPS (så du hela tiden kan se var på jordklotet den utspelar sig) samt robotarnas hälsa (engeri – dataspelsnördigt, men kul). Blu-ray-förpackningen är lite småtrist och har en lapp klistrad på baksidan som känns väldigt “nordisk-utgåva”-generisk. Kunde ha varit bättre. Som film och Blu-ray-utgåva klart godkänd, så länge du inte förväntar dig top-of-the-line eller en äkta film om de äkta Transformers. ;) Få se om den kommande tvåan kan rätta till en del av den känslan… 3/5
Det finns en hel del bra releaser så här års, men givetvis ska du – som den filmfan du är – satsa på det senaste och läckraste på Blu-ray (för du har väl önskat dig en Playstation 3 i julklapp, eller köper en “till barnen”?).
Warner släpper två filmer som kan passa alldeles utmärkt att bänka sig med när första omgången julmat är över (du kanske ska hoppa över de 8 timmarna obligatoriska ”SVT-julaftonsklassiker” i år?). Den första, lite mer familjeanpassade, är Star Wars: Clone Wars. Det är en dator-animerad historia som ger lite mer kött på benen åt berättelsen om Anakin och Obi-Wan (som en mellanfilm till tvåan och trean skulle man kunna säga). Här får du bland annat återse gamla bekanta som Yoda, Mace Windu och Count Dooku, men även träffa nya ansikten i form av den kaxiga Padawan-lärlingen Ashoka och Jabba The Huts son. Snyggt, men bitvis lite stelt så detta ändå helt perfekt underhållning för hela familjen (särskilt om ni gillar Star Wars). 3/5
För de lite äldre eller härdade barnen så kan utgåvan av The Dark Knight med fördel avnjutas. Bild och ljud är i absolut toppklass, och även om jag hade mina reservationer mot filmen när jag först såg den, så kan man inte komma ifrån att det är två och en halv timme väldigt välgjord underhållning och riktigt bra inom genren. Att Blu-ray-utgåvan innehåller timtal med extramaterial är ju heller ingen nackdel. 4/5
Disney har varit skickliga att kapitalisera på julen och göra den till ”sin” högtid (ihop med Coca Cola). Pixars senaste film, Wall-E, finns nu ute på Blu-ray och ser – precis som väntat, helt makalöst bra ut (animerat och digital teknik har alltid hjärtat varandra). Personligen tycker jag filmen är välgjord och berörande, men lite hypad – det är inte ”världens bästa tecknade film” som vissa vill få det till (in fact tycker jag Råttatouille var bättre förra året) men det är helt klart en sevärd och väldigt söt film som kan passa alla med inte-alltför-cynisk-syn på livet och framtiden. 4/5
När vi ändå är inne på tecknat så bör du heller inte missa Paramounts sköna Blu-ray-utgåva av skrattfesten Kung Fu Panda. Bilden är som väntat – helt suverän, men vad som är extra kul är det helt fantastiska ljudet! Det engelska Dolby TrueHD-spåret låter verkligen ljudanläggningen jobba hårt och flera scener ur filmen är regelrätta referensscener (t ex när Tai Lung flyr från fängelset), som utmärkt visar på hur surroundeffekter bäst används när man har bandbredden att dessutom få dem att låta bra Enda minuset på utgåvan är att extramaterialet är lite skralt och saknar kortfilmen Secrets of the Furious Five, som jag sett fram emot. 4/5
SPEL
Julen och mellandagarna (och särskilts årets lyckligt infallande lång-ledighet) är också en alldeles ypperlig tid att komma ikapp på spelfronten. Personligen finner jag det svårt att få tid till 40-timmarsäventyren nuförtiden, men just denna ledigheten kan som sagt vara perfekt tid att komma till bukt med det och äntligen spela igenom det där Final Fantasy XII jag köpte förra året och inte rört. Ett spel jag däremot vet att jag kommer lägga mycket tid på är det kära återseendet med Prince of Persia, från UBI Soft. Det är ganska exakt 20 år sen det banbrytande originalet kom och efter att ha lärt mig bemästra det och klara det på under en timme (som var tidsgränsen) så föll jag aldrig för någon av prinsens efterföljande 3D-inkarnationer (även om jag hörde att Sands of Time var bra). Nu är han åter tillbaka i 3D, men denna gång utan undertitel. UBI Softs Montreal-studio har valt en ny approach med celshading-grafik (som jag älskar, då den ger en tecknad-fantasy-film-känsla) och ett system där du egentligen inte kan dö – varje gång du trillar ned för ett stup, eller förlorar i en strid så blir du ”upplockad” av din lojala följeslagerska Elika. Det kan låta för enkelt och rent av tråkigt – men tänk efter: effekten av det är ett mycket mer engagerande och sömlöst spel. Skulle du istället behöva spara och ladda om ständigt inför varje farofyllt uppdrag (och spelet är ju fullt av dödsföraktande akrobatik, där man inte helt sällan hoppar lite fel) så skulle det fullkomligt hacka upp spelupplevelsen. Nu får du istället flöde och kan koncentrera dig på storyn och att spela vidare. Och man vill verkligen inte lägga ifrån sig spelet! Det är inte världens svåraste spel, men så länge det varar är det en otroligt rolig upplevelse, som med fördel kan njutas i vänners och familjens glada sällskap. 5/5
Sällskapsspel hör ju också julen till. Förutom otaliga SingStar-versioner som kommit (ABBA, Boy band vs Girl Band och Disney, för att nämna de roligaste) så har Xbox 360 fått sin ”klon” Lips (som jag inte fått ett eget ex i tid att testa själv, tyvärr) och även filmfrågesport (som Edelman PR heller inte hunnit skicka, hrm hrm – börjar de lägga av sig?). Ett sällskapsspel som är en klassiker i ny tappning, till alla format, är EAs Monopol. Det klassiska affärsspelet har piffats upp med mini-spel och även snabbats upp i format, så det är lite mer fartfyllt. Inte för alla men värt att kika närmare på för folk födda på 80-talet eller tidigare samt har någon form av förhållande till brädspelet.
Du som tröttnat på gull-gull och sällskap och är 18 år (right), kan med fördel fördriva julfriden med Left4Dead (EA/Valve till Xbox 360 och PC). Det är en skön och extremt röjig Zombie-shooter med regelrätta horder av snabba zombies, som inte vill något hellre än att sätta tänderna i dig. Och du och dina tre vänner vill såklart inget hellre än sätta en kula i pannan på dem. Vill du ha mer stämning och mörker, men i lugnare tempo så kan du kika på det kusliga BioShock (Take2) till Xbox 360 och numera också PS3. Ett annat actionbetonat spel som hamnar någonstans mellan de två är Epics Gears of War 2 (Microsoft, Xbox 360) som på många sätt är en förbättring över den i mitt tycke bleka ettan (större banor, bättre flöde i spel och story samt multiplayer och co-op). 4/5 till alla spelen ovan.
Så, det var några underhållningstips för sena julshoppare! Det var också allt för i år på senses.se. Nu tar jag en välförtjänt jul- och nyårspaus från skrivandet och återkommer efter 1:a januari. Så vi ses ”nästa år” kan man väl säga. Till dess hoppas jag du får äta och dricka gott, lyssna på härlig musik (Spotify äger!), se massa bra film, spela massa bra spel, titta på vackra ting och inspirerande bilder och känna att livet är till för att levas och upplevas.
God Jul och Gott Nytt År till alla härliga läsare!
Detta är nu faktiskt hela tre gånger som jag sett spanska succé-filmen Barnhemmet (El Orfanato) – första gången var i somras, på en bio-premiär och nu har jag sett den två gånger till på kort tid, dels på dvd dels på Blu-ray. PAN Vision har lyckats få till en alldeles utmärkt Blu-ray-version som jag fått nöjet att sätta tänderna i.
I korthet handlar Barnhemmet om Laura (spelad av Belen Rueda, bl a Gråta med ett leende), en kvinna som vuxit upp på ett barnhem någonstans i Spanien och i vuxen ålder köpt huset för att starta ett eget barnhem där ihop med sin man och deras adopterade son (spelad av Roger Princep). Men det visar sig finnas mer än minnen kvar i huset och sonen berättar snart om barn som leker och talar med honom – men som ingen annan kan se. Föräldrarna viftar bort det hela som ett barns fantasier, då en oväntad händelse plötsligt ställer allt på sin spets…
Juan Antonio Bayona har regisserat Barnhemmet och producent är ingen mindre än den härligt galna och otroligt begåvade, mexikanska regissören Guillermo Del Toro (Pans Labyrint, Hell Boy-filmerna). Del Toros inverkan på filmen syns tydligt och så även inspiration från den spanska framgången med The Others (av Alejandro Amenabar). Det är suggestivt, välspelat och tidvis jäkligt läskigt – oftast med ganska små medel.
Blu-ray-utgåvan ger oss en fin bild, som på sina håll känns aningen under-mättad i fråga om färger, men ändå bjuder bra konstrast och väldigt bra mörker-scener (och det finns gott om sådana). Ljudet (DTS-HD måste få en eloge, förutom att det är kvalitativt bra så används det också för att verkligen förhöja stämningen och sätta tittaren i skäckens centrum. Det var faktiskt en scen som jag först förstod helt och hållet på Blu-ray; när någon vid ett tillfälle undrar “Är det någon annan i rummet?” så trodde jag först att det bara var en allmän fråga, men nu hör man tydligt fotsteg i surroundhögtalarna, som man inte kan koppla ihop med något som händer i bild. Creepy…
Det finns också hyfsat med extramaterial, som annars ligger på andra skivan på dvd-utgåvan. Detta är lågupplöst och innehåller bl a talangfulle barnskådespelaren Roger Princeps provfilmning, samt en “borttappad film”, intervjuer och andra inslag kring filmens skapande-process som verkligen sätter dig in i princip i allt (är ibland tveksam till såna här inslag, som med precision dissikerar varje bit av filmen och dess “magi”)
Barnhemmet är en grymt välgjord och tidvis riktigt läskig film. Den är också ganska perfekt i tid (105 minuter) och är som sagt välspelad och välskriven. Mitt enda förbehåll mot den är att den känns som den försökt få in väldigt mycket “element” från skräck-genren och flera gånger kunde jag inte låta bli att känna att jag sett i princip alla grepp förut, i någon film.
Men helheten är som sagt övertygande och detta är en suverän Blu-ray att krypa upp i soffan med och hålla någon hårt i handen till. 4/5
Jag tänker inte ens ursäkta mig längre, har helt enkelt för omväxlande liv för att kunna hålla dead lines på bloggen, så jag gör mitt bästa i efterskott :) (och fortsätter med det framöver, även om ambitionen är att hålla dem).
Veckans HISS
Utan tvekan så går veckans utmärkelse till Walt Disney Studios Home Entertainment. Deras Blu-ray-släpp av Törnrosa (Sleeping Beauty) fullkomligt knockade mig – har sett den två gånger redan och är så häpen av kvaliteten att det inte gör något att själva filmen är ganska seg och händelselös, jag ser den gärna om och om igen! Disneys “trollkarlar” (för man måste nog kalla dem så) har tagit 70mm-originalet och rensat upp frame för frame (24 bilder är en sekunds film, filmen är 77 minuter = drygt 110 000 bildrutor) och givit oss en film som för första gången släpps i sitt originalformat (bredbild 2.55:1) men också ser mycket bättre ut än något du tidigare sett på Blu-ray (i alla fall tecknat). Man har också återinsatt originalljudet med sex kanaler (eller sju, om man ska vara petig) och även lastat på en hög med bra extramaterial, bland annat ett suveränt kommentarspår innehållandes picture-in-picture med bl a Pixars John Lassetter och filmgurun Leonard Maltin.
Detta är helt enkelt en ny milstolpe inom Blu-ray och restaurering av en gammal 55-åring, samtidigt som vi får se en trailer av kommande 70-åringen Pinocchio (som kommer i mars nästa år) och inser att även den kommer att se makalöst bra ut. Stående ovationer, Disney!
Att Disney-medarbetarna Hasse Thelin och Miriam Bonassi är två av filmbranschens absolut trevligaste och kunnigaste gör inte att Disney direkt förtjänar utmärkelsen mindre.
Veckans DISS
SJ – SJ, gamla “Statens järnvägar” må göra avbön och lova bättring på förstasidan av sin sajt, men att denna monopol-dinosaurie fortsätts låta härja fritt är för mig ett stort mysterium (eller egentligen inte, bara en frustration egentligen). Osant dyra resor på populära sträckor, tack vare argument som “bra miljöval” och brist på konkurrerande alternativ (i fråga om tidsåtgång och faktiska tåg) toppas bara av deras notoriska vana att strula med avgångar och komma för sent. Det ena X2000-tåget efter det andra rasar ihop och på min X2000-resa mellan Stockholm och Falun i onsdags så kom vi inte bara nästa två timmar för sent fram till slutdestinationen – vi gjorde det dessutom i någon slags 60-talståg med Diesel-lok. So much for that comfort and environmental awarness. Ingen i personalen informerar om vår rätt till ersättning, istället ombeds vi “ha överseende med detta” och en ilsken passagerare som halvt i desperation säger sig vilja gå av får till svar “ja, men gör det då” av den allt-annat-än-ödmjuka personalen. Till SJs heder ska sägas att anmälan om ersättning behandlades snabbt och dök upp i mailen efter 30 minuter. Problemet är bara att “koden” man får inte kan användas online utan bara via deras personliga kundtjänst. Och där kostar det 5% extra på de redan hutlösa priserna… (“ledsen, plattfot, inga pengar tillbaka”)
Men det är fritt fram, så länge inga vettiga alternativ finns så måste ju kunder acceptera det som bjuds. Vad har man för val, liksom? Man vill inte bidra till växthuseffekten med de hemska flygen och man kan ju heller inte tala emot att “de flesta avgångar går fulla”, så det är bara att gilla läget och snällt tugga i sig även fettklumparna som SJ serverar. After all, om det inte passar så finns det ju andra alternativ… (eller, vänta nu…).
När ska även järnvägarna komma in i 1900-talets fria konkurrens?
1994 minns jag väl, av flera anledningar. Dels för att jag då var 17 och “snart” skulle få uppleva “paradiset” genom att bli 18, men också för att jag träffade min första, stora kärlek. En annan kärlek uppstod då jag fick bekanta mig med en grå, liten låda som kallades Sony Playstation. På den tiden hjälpte jag till i en kompis databutik i Skövde (Svenska PC-Butiken, fd Fantasy World) och vi var som förtrollade av spelen på Sonys maskin. Den frenetiska glädjen att puckla på varandra i Tekken och känslan av att flyga fram i Wipeout kunde egentligen bara matchas av glädjen jag upplevt med Nintendo 8-bit, under 80-talet. Med Playstation kände jag att något nytt faktiskt var på gång – och så var det. Inom några år var Sony totalt dominerande på spelmarknaden, med en uppsjö fantastiska spel som redan nått klassikerstatus, även på uppföljarmaskinen Playstation 2.
Spola fram ett par år så har vi 2000-talet och tre jättar som slåss om marknaden. Nya i leken var “stora stygga” Microsoft, som med egna affärsmodeller och rå, monetär muskelstyrka skulle knuffa in sig på spelmarknaden med sin Xbox och sedemera Xbox 360. Nintendo, som de äldsta rävarna i gamet, gav upp teknikhysterin och valde att satsa på innovativt spelande med kroppsrörelser, på sin Wii, och Sony är, som ni alla vet, inne på tredje generationens Playstation med massa hästkrafter under skalet och Blu-ray-spelare som standard. Men vad har egentligen hänt med faktiskt spelande 2008?
Tittar vi på senaste årets utveckling i fråga om pris och – det som ändå är viktigast på en spelmaskin – spelutbud, så ser det ganska dystert ut för de gamla hjältarna. Medan Microsoft ständigt sätter ihop nya paket med Xbox 360, som i praktiken har tekniskt lika bra spel som PS3, så känns det som Sony och Nintendo står helt still och stampar. Idag kan du köpa en Xbox 360 i enklaste utförandet (Arcade) för så lite som 1799:-. Wii, som är en tekniskt underlägsen men ändå såpass “udda” maskin så den inte direkt konkurrerar på samma villkor, kostar fortfarande runt 2300:-… och då kan den inte ens spela dvd-filmer. Sonys Playstation 3 är rent sorglig i fråga om prisutveckling. Fortfarande kostar en nedbantad modell av originalet runt 4000:- och nu är det tal om prishöjning (!) pga det rådande, ekonomiska läget i världen i allmänhet och Japanskan Yen-valutan i synnerhet. Idag kan man alltså få ungefär tre Xbox 360 för priset av en Sony Playstation 3, om man också räknar värdet på spelen som följer med Xbox-paketet.
Men det sorgligaste av allt är att det känns så uppgivet bland två av tre utvecklare, som förväntas driva på spelutvecklingen. Wii:n har i princip haft tre-fyra stora releaser på hela året och lever fortfarande på att sälja Mario Kart Wii, som förvisso är ett bra spel, men släpptes i augusti. Och på kommande releasefronten ser det lika mörkt ut, inte en enda egentligt “het” titel väntas komma ut resten av året. Vad händer, Nintendo, ni var ju kungar – har ni slagit igen butiken i smyg? Blir det som med Segas Dreamcast, som dog i det tysta och plötsligt en dag bara meddelades att den lades ned?
På Sony-spelfronten är det inte heller så mycket muntrare. De allra flesta releaser släpps till både PS3 och Xbox 360 idag och är oftast identiska (om inte något bättre, mindre buggfria på 360). De som ska komma exklusivt till PS3 lyser med sin frånvaro. Little Big Planet (som enligt alla förhandsrapporter är riktigt bra) är försenat i Sverige och det “revolutionerande” Playstation Home-konceptet skulle väl ha varit ute för flera år sedan? Final Fantasy XIII är ett litet hopp – för fansen, men helt ärligt så ligger Sony egentligen inte mycket efter Nintendo i fråga om att prestera egna, unika titlar som dessutom motiverar inköp av marknadens dyraste spelmaskin (sorry, Blu-rayspelare som är bättre och klarar mer än PS3 finns redan ute för runt 3000 kr).
Nästan lika illa är det på den portabla fronten, där både Sonys PSP och Nintendos DS visar upp nya, marginellt förbättrade modeller av konsolen, men nästan inget i fråga om mjukvara att spela på maskinerna. Lätthet, batteritid och bättre skärm i all ära – men vad ska vi med maskinerna till? Får vi inga bra spel så är det inget maskinerna kan som en lite avancerad MP3-spelare inte kan lika bra, eller bättre.
Så just nu ser det ut som den amerikanska jätten Microsoft vinner, på alla fronter. Bra pris, hyfsad utveckling av tjänster och skapligt med nya, unika titlar (Scene it? och Lips lär stärka Xbox 360s position ytterliggare, då man slår sig in i familje-/partysegmentet och utmanar Buzz och SingStar). Detta står mot dyrare maskiner (Wii:n har väl inte prissänkts mer än 200kr sen release) med sämre utbud unika spel och färre utlovade nyheter på horisonten. Är det sista ordet? Har Sony och Nintendo tröttnat på förstaplatsen efter 20 respektive 12 år? Om inget radikalt händer framöver så får jag nog tolka det som ett “ja”.
Bio är dött. Eller iallafall döende, om man ska tro klagokören. Siffrorna dalar, mycket pga piratkopiering, hävdar experterna. Samtidigt ökar dvd- och blu-ray-försäljningen (hemunderhållning) – år efter år. Jag tror förklaringen till raset för bio är en helt annan: bio har stannat av. I takt med att priset har höjt så har upplevelsen inte höjts i jämnhöjd med prishöjningen. Kan du, ärligt talat, säga att bio idag är stor skillnad mot bio för 15 år sedan? Sure, THX och Sony-ultra-super-duper-hurdy-gurdy-surround till trots – bio har ändå inte utvecklats i takt med övriga världen. Medan hemmabio numera erbjuder 70″ FullHD-bild med 7.1-ljud i okomprimerat format, så finns det fortfarande biografer – såsom Victoria i Stockholm – som erbjuder 90″ DLP-projektorbild (med tillhörande regnbågseffekter) och stereoljud – och dessutom tar 85 kr för besväret. Något är ruttet i den danska staten…
Stockholmare ser ned på Göteborg. Jo, så är det. “Ett demensboende för gamla fiskare” lär någon ha sagt. Men ändå är det just Götlaborgarna som har fått SFs hittills bästa biosatsning; Bergakungen. Denna biograf är i sig inte något revoltionerande, med sina 16 små salar, men det är en sal – VIP-salen, som kan ha nyckeln till bios framtid.
Bergakungens VIP-sal
För det är inte gratis att gå till VIP-salen på Bergakungen – denna 18-årsbegränsade, med av parkettgolv tillyxade salong. Nope, 185 kr kostar det minsann. I det ingår en värd som tar emot i ett speciellt rum – VIP-rummet, där du hänger av jackan och bjuds på en drink (utan alkohol) samt tilltugg i form av snacks och godis. På väg in till salongen får du obegränsat med popcorn och dricka (utan alkohol, förståss). Så, vad är det som är så speciellt som du får för 100 spänn extra? Jo, en hel del. Förutom det trevliga bemötandet, känslan av att biokvällen blev en “speciell utevkäll (som en teaterföreställning med fördrink)” och tilltugg så får du även en publik som verkligen älskar film och inte stör det allra minsta. Värt 100 spänn extra? Det kan du ge dig fan på!
Så det är verkligen inte priset som är problemet på bio – VIP-rummet är hyfsat fullbokat de flesta dagar. Det är upplevelsen. Folk betalar gärna mer för bio än vad de gör idag – bara de får något speciellt för det. Ingen vill planera hela sin kväll efter en föreställning kl 18.15 och sen trängas med en massa stökiga kids som kastar popcorn omkring sig, för 85 kr. Det är det inte värt. Så ser man hellre filmen hemma, på bättre utrustning, och på egna villkor – utan att passa några tider. Två personer kan lätt väga upp kostnaden av en blu-ray-film (som du idag kan få för så lite som 110 kr på ex www.axelmusic.com).
Alltså, sluta skyll på nedladdning. Nedladdning är såklart moraliskt fel, men det är inte orsaken till bios tapp. Det är upplevelsen, i kombination med de undermåliga filmerna, som är problemet. Det finns en lösning – Göteborg har fått den. Hur länge dröjer det innan resten av Sverige hänger på?
Entries (RSS)