FILM

Det finns en hel del bra releaser så här års, men givetvis ska du – som den filmfan du är – satsa på det senaste och läckraste på Blu-ray (för du har väl önskat dig en Playstation 3 i julklapp, eller köper en “till barnen”?).

Warner släpper två filmer som kan passa alldeles utmärkt att bänka sig med när första omgången julmat är över (du kanske ska hoppa över de 8 timmarna obligatoriska ”SVT-julaftonsklassiker” i år?). Den första, lite mer familjeanpassade, är Star Wars: Clone Wars. Det är en dator-animerad historia som ger lite mer kött på benen åt berättelsen om Anakin och Obi-Wan (som en mellanfilm till tvåan och trean skulle man kunna säga). Här får du bland annat återse gamla bekanta som Yoda, Mace Windu och Count Dooku, men även träffa nya ansikten i form av den kaxiga Padawan-lärlingen Ashoka och Jabba The Huts son. Snyggt, men bitvis lite stelt så detta ändå helt perfekt underhållning för hela familjen (särskilt om ni gillar Star Wars). 3/5

För de lite äldre eller härdade barnen så kan utgåvan av The Dark Knight med fördel avnjutas. Bild och ljud är i absolut toppklass, och även om jag hade mina reservationer mot filmen när jag först såg den, så kan man inte komma ifrån att det är två och en halv timme väldigt välgjord underhållning och riktigt bra inom genren. Att Blu-ray-utgåvan innehåller timtal med extramaterial är ju heller ingen nackdel. 4/5

Disney har varit skickliga att kapitalisera på julen och göra den till ”sin” högtid (ihop med Coca Cola). Pixars senaste film, Wall-E, finns nu ute på Blu-ray och ser – precis som väntat, helt makalöst bra ut (animerat och digital teknik har alltid hjärtat varandra). Personligen tycker jag filmen är välgjord och berörande, men lite hypad – det är inte ”världens bästa tecknade film” som vissa vill få det till (in fact tycker jag Råttatouille var bättre förra året) men det är helt klart en sevärd och väldigt söt film som kan passa alla med inte-alltför-cynisk-syn på livet och framtiden. 4/5

När vi ändå är inne på tecknat så bör du heller inte missa Paramounts sköna Blu-ray-utgåva av skrattfesten Kung Fu Panda. Bilden är som väntat – helt suverän, men vad som är extra kul är det helt fantastiska ljudet! Det engelska Dolby TrueHD-spåret låter verkligen ljudanläggningen jobba hårt och flera scener ur filmen är regelrätta referensscener (t ex när Tai Lung flyr från fängelset), som utmärkt visar på hur surroundeffekter bäst används när man har bandbredden att dessutom få dem att låta bra Enda minuset på utgåvan är att extramaterialet är lite skralt och saknar kortfilmen Secrets of the Furious Five, som jag sett fram emot. 4/5

SPEL

Julen och mellandagarna (och särskilts årets lyckligt infallande lång-ledighet) är också en alldeles ypperlig tid att komma ikapp på spelfronten. Personligen finner jag det svårt att få tid till 40-timmarsäventyren nuförtiden, men just denna ledigheten kan som sagt vara perfekt tid att komma till bukt med det och äntligen spela igenom det där Final Fantasy XII jag köpte förra året och inte rört. Ett spel jag däremot vet att jag kommer lägga mycket tid på är det kära återseendet med Prince of Persia, från UBI Soft. Det är ganska exakt 20 år sen det banbrytande originalet kom och efter att ha lärt mig bemästra det och klara det på under en timme (som var tidsgränsen) så föll jag aldrig för någon av prinsens efterföljande 3D-inkarnationer (även om jag hörde att Sands of Time var bra). Nu är han åter tillbaka i 3D, men denna gång utan undertitel. UBI Softs Montreal-studio har valt en ny approach med celshading-grafik (som jag älskar, då den ger en tecknad-fantasy-film-känsla) och ett system där du egentligen inte kan dö – varje gång du trillar ned för ett stup, eller förlorar i en strid så blir du ”upplockad” av din lojala följeslagerska Elika. Det kan låta för enkelt och rent av tråkigt – men tänk efter: effekten av det är ett mycket mer engagerande och sömlöst spel. Skulle du istället behöva spara och ladda om ständigt inför varje farofyllt uppdrag (och spelet är ju fullt av dödsföraktande akrobatik, där man inte helt sällan hoppar lite fel) så skulle det fullkomligt hacka upp spelupplevelsen. Nu får du istället flöde och kan koncentrera dig på storyn och att spela vidare. Och man vill verkligen inte lägga ifrån sig spelet! Det är inte världens svåraste spel, men så länge det varar är det en otroligt rolig upplevelse, som med fördel kan njutas i vänners och familjens glada sällskap. 5/5

Sällskapsspel hör ju också julen till. Förutom otaliga SingStar-versioner som kommit (ABBA, Boy band vs Girl Band och Disney, för att nämna de roligaste) så har Xbox 360 fått sin ”klon” Lips (som jag inte fått ett eget ex i tid att testa själv, tyvärr) och även filmfrågesport (som Edelman PR heller inte hunnit skicka, hrm hrm – börjar de lägga av sig?). Ett sällskapsspel som är en klassiker i ny tappning, till alla format, är EAs Monopol. Det klassiska affärsspelet har piffats upp med mini-spel och även snabbats upp i format, så det är lite mer fartfyllt. Inte för alla men värt att kika närmare på för folk födda på 80-talet eller tidigare samt har någon form av förhållande till brädspelet.

Du som tröttnat på gull-gull och sällskap och är 18 år (right), kan med fördel fördriva julfriden med Left4Dead (EA/Valve till Xbox 360 och PC). Det är en skön och extremt röjig Zombie-shooter med regelrätta horder av snabba zombies, som inte vill något hellre än att sätta tänderna i dig. Och du och dina tre vänner vill såklart inget hellre än sätta en kula i pannan på dem. Vill du ha mer stämning och mörker, men i lugnare tempo så kan du kika på det kusliga BioShock (Take2) till Xbox 360 och numera också PS3. Ett annat actionbetonat spel som hamnar någonstans mellan de två är Epics Gears of War 2 (Microsoft, Xbox 360) som på många sätt är en förbättring över den i mitt tycke bleka ettan (större banor, bättre flöde i spel och story samt multiplayer och co-op). 4/5 till alla spelen ovan.

Så, det var några underhållningstips för sena julshoppare! Det var också allt för i år på senses.se. Nu tar jag en välförtjänt jul- och nyårspaus från skrivandet och återkommer efter 1:a januari. Så vi ses ”nästa år” kan man väl säga. Till dess hoppas jag du får äta och dricka gott, lyssna på härlig musik (Spotify äger!), se massa bra film, spela massa bra spel, titta på vackra ting och inspirerande bilder och känna att livet är till för att levas och upplevas.

God Jul och Gott Nytt År till alla härliga läsare!

Jag tillhör absolut den stora skaran som trodde att Batman-franchisen körts helt i botten av Joel Schumacher 1999, med den fullkomligt olidliga Batman & Robin. Så glädjande nog blev jag knockad och återfrälst 2005 med Christoper Nolans mästerverk Batman Begins, en film jag såg två gånger på bio (händer mig sällan). Så givetvis har det varit en lång väntan, faktiskt ganska exakt tre år, på att få se uppföljaren titulerad The Dark Knight. För dig som är lat och bara vill ha svar på de vanligaste frågorna kring filmen, så kommer de här 1) Ja, det är en av årets hittills bästa filmer på bio (överlägset bäst i genren iaf) 2) Nej, den är inte lika fullkomligt häpnadsväckande som förra filmen och 3) Ja och nej, Heath Ledger är fantastiskt bra och underhållande, men lär nog inte få en Oscar för sitt porträtt av Jokern.

The Dark Knight plockar i princip upp stafettpinnen precis där den överlämnades, för ett par år sedan. Gotham har fått en ny ärkeskurk i en galet (i detta fall) sminkad, figur som kallar sig Jokern (den framlidne Heath Ledger), samt en ny superbrottsbekämpare i egenskap av åklagaren Harvey Dent (Aaron Eckhart), vars framtida öde med myntet som har två sidor är en klar och tydlig signal till er som kan er Batman-historia. Alla andra är figurer är också kvar, som ni kan se i rollistan, med tillskottet/ändringen av Rachel Dawes, där Maggie Gyllenhaal fått ersätta fru Tom Cruise aka Katie Holmes. Batman kommer att få händerna minst sagt fulla när han tillsammans med Dent och Gordon (Gary Oldman) tar sig an både den nyckfulla Jokern och hela Gothams maffiavärld (med en ledare spelad av Eric Roberts, det var inte igår man såg honom).

Christopher Nolan har verkligen inget att bevisa som regissör. Hans meritlista talar för sig självt, med åtskilliga succéer och älskade filmer. The Dark Knight är filmiskt extremt kompentent, såväl i själva sammansättningen, som i berättelsen (som bröderna Nolan skrivit) och utförandet. Skådespeleriet skiner stundtals, Bale är fortfarande en perfekt Bruce Wayne och Heath Ledger gör verkligen ett helt nytt och spännande porträtt av den bindgalna Jokern, med en dimension av sadism som skulle göra Hannibal Lecter avundsjuk. Vissa scener är framtida klassiker, såsom repliken “If you’re good at something, don’t do it for free”.

Sina två och en halv timmar till trots (vilket får ses som en rätt generös speltid, särskilt för en uppföljare i genren), så kommer man inte undan känslan av korvstoppning. Det verkligen öses på med handling, konflikter och nya hinder. Så länge fokus ligger på de tre huvudfigurerna och deras interkation, så är The Dark Knight verkligen en fullständigt lysande film. Men så fort det byts ut mot vilda biljakter, med fläskiga explosioner, otaliga gisslansituationer med ännu otaligare antal polister, insatsstyrkor och skottlossning – ja då tappar jag faktiskt lite intresset för filmen och väntar på att sjävla storyn åter ska tas upp. Missförstå mig inte, det är verkligen häftigt gjort och lär säkert underhålla en action-hungrig publik, men det är i slutändan bara för mycket.

Vad som också lämnar en lite oroande känsla och oklar bismak i munnen är filmens budskap och de små antydningar den släpper in då och då. Förutom en scen där den kusligt aktuella FRA-lagen på sätt och vis rättfärdigas, så slutar filmen också med ett långt resonemang som utmynnar i orden “Ibland räcker sanningen inte till. Folk måste få lön för sin tro”. Kollar man på affischen ovan och lägger ihop bitarna så kan man ana ett visst budskap. Om inte annat så är det oklart – eller i vissa fall till och med tvetydigt, vad det är man egentligen vill ha sagt med dessa resonemang, som ju ändå finns där av en anledning.

Men en underhållande action- och superhjälte-film är det i alla fall. Och ja, det är ett slut som definitivt öppnar för en uppföljare till.