Veckans HISS

Man blir stolt när man tittar tillbaka på dvdforum.nu och inser att man varit med och dragit igång något så betytt så mycket för så många filmfans, över hela Sverige. I helgen var det medlemsträff i Alingsås och det var en 15 personer från forumet som samlades, i sällskap av mig, medgrundaren Andreas Selstam och nya chefredaktören Anton Bjurvald. Det snackades film, anordnades roliga lekar och tävlingar och jag fick nöjet att nervöst tala om mina år som filmskådespelare. Visar sig att första filmen jag spelade in 2002, Camp Slaughter, har en ganska stor fan-base på forumet. En av killarna, medlemmen “joakim!” hade med sig filmen och bad mig signera den. På köpet fick han en klassisk fan-bild med nya Colgate-leendet av Christian Magdu.

Stort tack till medlemmarna Darya Mokre och Rickard Eklund som anordnade träffen och givetvis stort tack till alla som var där och gjorde den till vad den var!

Veckans DISS

Det har stötts och blötts förut, men attityden hos vissa Stockholms-restauranger börjar verkligen bli oroande irriterande. Jo, jag vet att många ställen är populära och “omöjliga” att få ett bord på lördag kväll, om man inte förbokat. Men om två kunder kommer in, ser ett tomt bord och väntar på att få sätta sig så kan väl någon ur personalen möta dem och säga hur det ligger till? Ett “hej, välkomna, har ni bokat?” räcker absolut. Istället står man där som ett fån och blir i princip igonrerad och får till slut hugga tag i en av de anställda och fråga “ursäkta om vi stör, men vi är två personer som skulle vilja äta?”. Även på “alternativa” Söder har detta okynnes-uppförande spritt sig och man inte direkt sugen på att gå tillbaka till ett ställe där man en gångs bemötts så nonchalant (i detta fall restaurang Dado, på Tavastgatan). Skärpning!

Jag tänker inte ens ursäkta mig längre, har helt enkelt för omväxlande liv för att kunna hålla dead lines på bloggen, så jag gör mitt bästa i efterskott :) (och fortsätter med det framöver, även om ambitionen är att hålla dem).

Veckans HISS

Utan tvekan så går veckans utmärkelse till Walt Disney Studios Home Entertainment. Deras Blu-ray-släpp av Törnrosa (Sleeping Beauty) fullkomligt knockade mig – har sett den två gånger redan och är så häpen av kvaliteten att det inte gör något att själva filmen är ganska seg och händelselös, jag ser den gärna om och om igen! Disneys “trollkarlar” (för man måste nog kalla dem så) har tagit 70mm-originalet och rensat upp frame för frame (24 bilder är en sekunds film, filmen är 77 minuter = drygt 110 000 bildrutor) och givit oss en film som för första gången släpps i sitt originalformat (bredbild 2.55:1) men också ser mycket bättre ut än något du tidigare sett på Blu-ray (i alla fall tecknat). Man har också återinsatt originalljudet med sex kanaler (eller sju, om man ska vara petig) och även lastat på en hög med bra extramaterial, bland annat ett suveränt kommentarspår innehållandes picture-in-picture med bl a Pixars John Lassetter och filmgurun Leonard Maltin.

Detta är helt enkelt en ny milstolpe inom Blu-ray och restaurering av en gammal 55-åring, samtidigt som vi får se en trailer av kommande 70-åringen Pinocchio (som kommer i mars nästa år) och inser att även den kommer att se makalöst bra ut. Stående ovationer, Disney!

Att Disney-medarbetarna Hasse Thelin och Miriam Bonassi är två av filmbranschens absolut trevligaste och kunnigaste gör inte att Disney direkt förtjänar utmärkelsen mindre.

Veckans DISS

SJ – SJ, gamla “Statens järnvägar” må göra avbön och lova bättring på förstasidan av sin sajt, men att denna monopol-dinosaurie fortsätts låta härja fritt är för mig ett stort mysterium (eller egentligen inte, bara en frustration egentligen). Osant dyra resor på populära sträckor, tack vare argument som “bra miljöval” och brist på konkurrerande alternativ (i fråga om tidsåtgång och faktiska tåg) toppas bara av deras notoriska vana att strula med avgångar och komma för sent. Det ena X2000-tåget efter det andra rasar ihop och på min X2000-resa mellan Stockholm och Falun i onsdags så kom vi inte bara nästa två timmar för sent fram till slutdestinationen – vi gjorde det dessutom i någon slags 60-talståg med Diesel-lok. So much for that comfort and environmental awarness. Ingen i personalen informerar om vår rätt till ersättning, istället ombeds vi “ha överseende med detta” och en ilsken passagerare som halvt i desperation säger sig vilja gå av får till svar “ja, men gör det då” av den allt-annat-än-ödmjuka personalen. Till SJs heder ska sägas att anmälan om ersättning behandlades snabbt och dök upp i mailen efter 30 minuter. Problemet är bara att “koden” man får inte kan användas online utan bara via deras personliga kundtjänst. Och där kostar det 5% extra på de redan hutlösa priserna… (“ledsen, plattfot, inga pengar tillbaka”)

Men det är fritt fram, så länge inga vettiga alternativ finns så måste ju kunder acceptera det som bjuds. Vad har man för val, liksom? Man vill inte bidra till växthuseffekten med de hemska flygen och man kan ju heller inte tala emot att “de flesta avgångar går fulla”, så det är bara att gilla läget och snällt tugga i sig även fettklumparna som SJ serverar. After all, om det inte passar så finns det ju andra alternativ… (eller, vänta nu…).

När ska även järnvägarna komma in i 1900-talets fria konkurrens?