När någon slår en home run med ett koncept så är det lätt att vilja apa efter. Microsofts From Studios ger ut sitt Ninja Blade, ett action-spel i framtidsmiljö till Xbox 360, med en ninja som bekämpar en mutant-invasion år 2015 i Tokyo (!). Storyn är lövtunn och man kastas rakt in i röjjet, som består av Quick-time-events (QTE, som på sätt och vis infördes i mainstream-spelen av Dreamcast-klassikern Shenmue) och slaktar-action á la God of War, tillspetsat med lite Prince of Persia (2008-versionen) wall runs och inte-helt-fysiskt-korrekt-akrobatik.

Ninja Blade QTE-sekvens

Vill man vara snäll kan man säga att Ninja Blade lånar av de bästa. Vill man vara elak kan man säga att spelet är helt igenom generiskt och inte kommer med en enda egen idé – allt har i princip gjorts förr och då dessutom bättre, exempelvis tightare kontroller. Storyn är i det närmaste obefintlig, men det gör egentligen inte så mycket utan jag uppskattar att man kastas rakt in i själva spelandet istället för att genomlida timmar av cut-scenes med ursäkter för handling. Och samtidigt som jag kände mig relativt underhållen under tiden spelet pågick så kan jag inte direkt säga att jag längtade till det mellan varven. Ninja Blade är helt OK om du gillar genren och godkänt tidsfördriv tills Kratos gör sin Playstation 3-debut i sommar, men som fullprisspel är jag osäker på om jag skulle rekommendera inköp (3/5).

På filmsidan har jag kikat på Beverly Hills Chihuahua (Chihuahuan från Beverly Hills) som legat etta på biotoppen i USA och nu kommer på Blu-ray från Disney. Talande, delvis datoranimerade djur med människoröster kan vara fullkomligt geniala (såsom Oscarnominerade Babe – Den modiga lilla grisen) till helt värdelösa (finns många exempel där). I början har filmen sin charm och symboliken av hårt den hårt arbetande mexar-Chihuahan som blir kär i en överklass-chihuahua från Beverly Hills – som han sen får rädda från just Mexico, är inte direkt subtil. Bilden är som väntat mycket bra på en så här modern film, levande och vibrerande färger och i princip inga skavanker alls. Ljudet, som presenteras okomprimerat i sin bästa form, låter riktigt nice. Bra tryck i basen och överlag väldigt aktiv surround som passar filmens ungdomliga MTV-stil väl. Extramaterial finns hur mycket som helst, mest av sorten korta featurettes. Personligen är det lite för enkelt, lite för platt och “på låtsas” och alldeles för lättuggat. Har du barn så kan du hyra filmen på Blu-ray, en eftermiddag, det är nog uppskattat, men jag är högst tveksam till att någon över 12 skulle finna filmen särskilt stimulerande. (2/5).

Beverly Hills Chihuahua gör det inte svårt för sig

På den allvarligare fronten har Disney släppt fem-faldigt Oscarnominerade Tvivel (Doubt). Det är filmen som baserats på en pjäs, om en präst som misstänks för övergrepp mot ett barn och det triangeldrama som uppstår mellan kyrkans rektor (en, som alltid, makalös Meryl Streep), prästen (fantastiske Philip Seymour Hoffman) och den unga skollärarinnan (nominerade Amy Adams). Det blir uppenbart på flera sätt att Tvivel är en pjäs. Det är väldigt mycket dialog (oftast välskriven sådan), få platser och ganska intima konflikter mellan ett par huvudkaraktärer (i detta fall de nämnda, samt pojkens mamma som gestaltas av en sublim Viola Davis). Skådespeleriet är verkligen av högsta klass i Tvivel och det är också det som räddar filmen och gör den sevärd. För storyn i sig är inte så elektrifierande och de många och långa resonemangen om tro, tvivel och moral gör sig inte toppenbra i filmform. Det finns delar som berör mer än andra, men på slutet känns filmen ändå inte som att den lämnat det avtryck på tittaren den borde, med tanke på materialet och ämnet.

Bilden känns perfekt balanserad. Den har en liten touch av “retro” med en mycket liten nyans av gryn och kort skärpedjup á la 35mm-film, samtidigt som den är skarp och detaljrik. Färgerna är varma och naturliga och kontrasten i de mörka scenerna är väl avvägd. Ljudet presenteras i DTS Master Audio och det är väl inte den optimala filmen att pressa det ljudformatet till max med. Men det är bra bas som gör talet, som är så viktigt, kristallklart. Seymour Hoffmans inledande predikan är perfekt exempel på det. Menyn på BD:n är lite småtorftig och extramaterialet är inget man direkt höjer på ögonbrynen åt, men det är OK för filmen (som inte lär köpas i första hand av utgåve-jägare).

Mästarna i en av filmens bästa scener

Fantastiskt skådespel i film som aldrig riktigt lyfter. Sevärd för skådespelarna, men ha inte alltför höga förväntningar. (3/5)

Ni som följt mig ett tag vet att animerade Disney-filmer tillhör en av mina laster (särskilt 90-talsfilmerna). I kölvattnet av Shrek, Hoodlum och andra postmodernistiska parodier på sagor och klassikt animerade filmer, kommer nu Disneys egen Förtrollad (Enchanted). Filmen är regisserad av Kevin Lima (som bl a regisserade animerade långfilmen Tarzan), en man men klara visioner och extremt bra koll på gamla Disney-klassiker.

Storyn börjar i ett tecknat sagoland, där Giselle (Amy Adams) drömmer och sjunger och sitt hjärtas prins (som visar sig vara James Marsden) endast för att få sina drömmar krossade av en ond drottning (Susan Sarandon), som skickar henne till en värld där det inte finns några “… så levde de lyckliga i alla sina dar”. Till vår värld, alltså, och då närmare bestämt New York. I det ögonblicket går filmen över till vanlig spelfilm, med såväl modernare New York-prinsar (i form av frånskilde enbarnspappan, Patrik Dempsey) till våra animerade hjältar, i köttslig form.

Generellt är det tacksamt att driva med historier och människor som tar sig själv på stort allvar och går “hela vägen”. Därför är det mycket enklare att parodisera än att skapa något eget, som berör. Förtrollad skojar mycket med den tecknade långfilmsgenren, men den gör det på ett geniunt gulligt och älskvärt sätt och eftersom filmen gör det konsekvent så blir det till slut oemotståndligt. Från regin av hur de tecknade figurerna beter sig i vår värld, till musiken – som är skriven av Alan Menken, mannen som tonsatt nästan alla moderna Disney-klassiker sen 90-talet, till de extremt väl utvalda detaljerna (kolla runt och lyssna, filmen kryllar verkligen av referenser och detaljer till Disney-klassiker, extramaterialet pekar ut en hel del åt dig).

Jag tror inte bara det gäller mig – men när man tittar på Förtrollad så kan man inte sluta le. Förutom att den är ganska rolig, välspelad och välskriven, så är det också – mitt i allt skojande och spexande – en film som är romantisk och blir som en saga “på riktigt”. Och det är en bravad! Amy Adams är oemotståndlig som sagoprinsessan Giselle, hennes spel och timing är verkligen så att man ser en tecknad figur av kött och blod. Den kvinnliga skaran tittare lär väl fastna för Patrik Dempsey (eller kanske James Marsden, som trots lite Disney-fjollighet bjuder på en pipa av Mario Lanza-slag).

Jag såg filmen på Blu-ray och det var grymt. Bilden fanns i princip inget alls att klaga på och ljudet, i Dolby TrueHD, kanske inte lever upp till förtexternas otroliga tryck och detaljrikedom, men det är lovande för kommande släpp. Förtrollad (Enchanted) markerar också Walt Disneys intåg med Blu-ray på den svenska hyrmarknaden. Har du inte köpt eller börjat kolla på Blu-ray ännu så rekommenderar jag dig verkligen att gå in på Blu-rayforum och läsa på, en sajt på svenska om och av Blu-rayförespråkarna (hårdvara och mjukvara). Vill du diskutera och fördjupa dig ännu mer är givetvis dvdforum det givna valet, där det mesta i Blu-ray-väg också recenseras.

PS I år är det dags att börja uppdatera Disney-samlingen igen, nu börjar nämligen klassikerna släppas på Blu-ray. Först ut i höst blir en ordentligt upprensad och uppiffad version av Törnrosa (Sleeping Beauty).