Sonic Mania är ett nygammalt spel som tronar på minnen från fornstora dar. senses.se har åkt med en på nostalgitripp som håller förvånansvärt bra än.

Det kan vara svårt att tro det idag, men en gång i tiden var SEGAs maskot, den blå igelkotten Sonic The Hedgehog, i princip lika stor som Nintendos frontfigur Super Mario. Idag är frågan om han betyder något överhuvudtaget, medan Mario fortsätter att håva in framgångar 30 år senare och dyker snart upp i årets kanske mest emotsedda spel (Mario Odyssey på Switch). Vad hände egentligen?

sonic mania

Klassiska starten i Green Hill Zone.

På 80- och 90-talet var konsolanvändarna i princip uppdelade i två läger: de som var Nintendo-fans och spelade på NES och SNES och de som gav SEGA sin trohet och körde Master System och Mega Drive (Genesis). Med tiden blev det solklart att Nintendo bara drog ifrån alltmer i race:t, särskilt då SEGA kastade in handduken i konsolkriget 2001 och lade ned den fanatiska konsolen Dreamcast samtidigt som man meddelade att man går över till att ”bara” göra spel, till alla format. Sonic The Hedgehog var en massvis framgång för SEGA och var i princip den trilogi som drev Mega Drive-försäljningen. Spelet bjöd på högoktanig pixelperfektion och framförallt en notorisk snabbhet som Mario-spelen saknade. I praktiken var de två plattformsfigurerna varandras motpoler: där Mario handlar om att ta sig tid och hitta gömda mynt och warp-zones så handlar Sonic om att dra fram som en tornado över avancerade banor och hålla tungan i rätt i mun, medan man försöker få med sig så många bonusar man kan. De som älskade utforskning fann inte lika mycket tillfredsställelse i Sonic och vice versa.

Men efter tre framgångsrika Sonic The Hedgehog-spel så började SEGA mjölka livet ur den stackars, blå igelkotten. Övergången från 2D blev förödande: halvbra spel i isometrisk vy följdes av rent ut sagt horribla skapelser i 3D (något SEGA till viss del fortsätter med). Förutom spelserier som Yakuza så har SEGA idag väldigt svårt att hävda sig med gamla franchiser. Därför är det inte konstigt att man söker sig tillbaka till rötterna, till storhetstiden och 16-bitarseran bland annat genom mobilsatsningen SEGA Forever. Och samtidigt passar man på att ge ut Sonic Mania, en slags ”Best of 16-bitars 2D-Sonic” på alla stora format, inklusive den gamla konkurrenten Nintendo.

sonic mania knuckles

Sonic Mania är en slags remix av de tre gamla, bästa Sonic-spelen och nya fräna 2D-arkadbanor. Sonic får sällskap av Tails och Knuckles och man kan antingen spela ihop med datorn eller med en kompis. Vissa banor är i princip intakta, med små nyheter och nya bonussegment (varav några är riktigt roliga), samtidigt som andra är helt nya och perfekt inkorporerade i spelet bland annat av Sonic-experten Christian Whitehead (som var med när det begav sig). Det går fort, det är bitvis svårt men roligt och det är en härlig påminnelse om varför man älskat Sonic en gång i forntiden.

Grafiken är en slags upphottad 16-bitarslook som fungerar finfint på alla moderna format. Spelet känns perfekt att köra på Switch, tack vare den bärbara skärmen och målet på 60 fps träffas mestadels av tiden. Nya spelare kan eventuellt sakna en introduktion, en tutorial, för där alla veteraner vet exakt hur Sonics spinn-attack och rulla-runt-som-boll-funktion används bäst, så kan det kännas förvirrande för helt nya (vilket det gjorde för vissa yngre på redaktionen). Ja, man kan såklart läsa manualen och testa sig fram – men vem har tid med det i ett snabbt spel som detta, där klockan ständigt tickar?

sonic mania

Soundtracket är precis så medryckande blipp-bloppigt som vi minns det (och vi kan inte sluta tänka på ”Känn ingen sorg” när vi hör Sonic-temat…hmmm?). En kritik mot Switch-versionen är att kontrollerna inte känns helt 100%, särskilt inte via Joy-Con. Det finns en viss sladdrighet och inte helt exakt respons då och då som rimmar illa med spelets höga krav på precision och snabbhet. Detta är förmodligen någon som även beror på själva spelet i sig, men en Controller Pro rekommenderas alltså för dig som är seriös spelare (och den gör faktiskt alla spelen på Switch bättre).

sonic mania

En av bonusbanorna i Sonic Mania.

Sonic Mania är en lyckad hyllning till en tid som svunnit och en skön remix av nytt och gammalt. Kruxet är att då det behåller den gamla looken och feelen så kan det kännas just ”gammalt” för nya spelare. De var ju inte med när det begav sig och har ingen nostalgisk koppling till varken grafik, ljud eller klassiska banor. Därför är det ingen högoddsare att påstå att de som mest kommer att njuta av Sonic Mania är de som tyckt om originalen på Mega Drive. Här får man återuppleva några av de bästa stunderna, men samtidigt utmanas och överraskas av mycket nytt – till ett helt rimligt pris. Och med tanke på hur misshandlad stackars Sonic varit under de senaste två decennierna av sin husse så är detta en välförtjänt återkomst!