Har ni tänkt på hur många intressanta spel som släpps i dagarna? Förutom Guerillas efterlängtade (och hypade) Killzone 2, så kommer också – kanske ett av årets på förhand utnämnda bästa spel – Capcoms Street Fighter IV. Om några dagar får ni veta vad jag tycker (och hur mycket Killzone 2 skiljer sig från de förrendrerade sekvenserna som skulle sälja in Playstation 3).

Strykfajter 4 - bara några dagar kvar nu

Annars har jag spenderat dagen med några gulliga Blu-ray släpp. Glädjande nog har senses.se ungefär lika många män som kvinnor som läser (iaf av kommentarerna att döma) så jag tänkte bejaka min mjuka sida och spana in lite ”chick-flicks”. Först in i spelaren blev Mamma Mia!, som förvisso inte är pinfärsk som release, men som jag ändå måste få puffa för på Blu-ray (som har många roliga saker på skivan). Jag behöver knappast pitcha in filmen till er läsare – förra året gjorde den ungefär 1,5 miljoner biobesök vilket är enormt (nästan i Titanic-klass), särskilt i en tid då alla filmbolag klagar på hur dåligt bio går pga nedladdning. Och när man ser filmen förstår man varför succén var given – den är ett fullkomligt lyckopiller, som alltid lyckas få mig le (lite som South Park Bigger, Longer & Uncut). Meryl Streep visar åter varför hon är och förblir en av världens bästa skådespelare – att se henne spexa runt, sjunga och spela som en pigg 30-åring är otroligt upplyftande (särskilt imponerande är det med tanke på Streeps riktiga ålder – 60 i år och när man tänker på hennes kusliga porträtt som gammal nucka i bioaktuella Doubt). Hela casten är faktiskt riktigt bra, att nominera snyggingen Pierce Brosnan till Razzie för sämsta skådis är bara elakt (OK, han sjunger inte bäst, men helt OK för att vara skådis).

Ännu roligare med japanskt tal

BD-släppet från Universal har toppkvalitet på bilden, men jag kunde önska lite mer ”oompf” i soundtracket, särskilt som det ju är en musikal. DTS-Master Audio i all ära, men jag har hört bättre (även om detta inte är dåligt). Roligare är alla extra saker som fått plats: Först något för dig med barnslig humor (hrrm, hrrm) – växlar du till första ljudspåret (som du kan råka välja av misstag i menyn, då det står först) så får du den japanska dubbningen. Det är överraskande komiskt att se Stellan Skarsgård och grabbarna snacka japanska sinsemellan, med sina japanska röster (sångerna är dock på engelska). En annan grej som lagts in är en interaktiv del som Universal kallar U-Control; där du kan markera och välja ut dina favoritscener eller sekvenser ur filmen och sen se dem under ”My Scenes”. Trevlig touch. Och som grädde på moset finns picture-in-picture funktion med de inblandade (medan du ser filmen) och specialinfo om låtarna och ABBA. I övrigt är extramaterialet likt dvd-utgåvan, dvs ett gäng borttagna scener, det borttagna musikalnumret ”The name of the game” och såklart – Singalong-versionen.

Väl värd att köpa på Blu-ray för den extra kvaliten och det extra materialet. 4/5

En annan film som lär väcka många ljuva minnen är Pretty Woman från 1990, som nu släpps på Blu-ray från Disney. De läsare som är gamla nog att minnas Roxettes låt ”It must have been love” och några av filmens klassiska scener (som när Julia Roberts börjar tokflabba då Richard Gere slår igen lådan med ringen i) kan redan nu börja förbereda sig på nostalgi-tripp av rang. Andra, som inte sett den, kan förbereda sig på en söt historia om en prostituerad med ett hjärta av guld och en man som verkar ha allt men saknar det viktigaste i livet – kärlek. OK, det är lite cheesy och lite förutsägbart, men det är sött.

Klädstilen till Erin Brockovich var ändå inte helt ny

Disney har inte precis gjort oss besvikna med sina tidigare BD-släpp och Pretty Woman fortsätter hålla flaggan högt. Bilden är helt otroligt bra – färger, detaljer och skärpa är på absolut topp, samtidigt som man lyckats få bort 35mm-skräp och dylika smutspartiklar. Inte illa för en film som snart har 20 år på nacken! Ljudet bjuds i såväl PCM som Dolby Digital 5.1 och är väl helt OK, även om det är långt ifrån referens. Det mesta händer det kring centern, vilket ger en ganska snål ljudbild, även om det blir något bättre i musiksekvenserna – då används iaf alla frontarna. Surround och bas används dock extremt sparsamt (kan knappt erinra mig om att jag hörde dem alls, faktiskt).

Extramaterialet består bl a av några bloopers (i ”något” sämre kvalitet än huvudfilmen – japp, så illa kunde VHS se ut), en liten film från filmens wrap-party (där man får se huvudrollerna uppträda med bandet). Ett kommentarspår med regissören och en två korta sekvenser till avrundar ett ganska tamt extramaterial, som trots allt känns full tillräckligt med tanke på filmens ålder (idag radar man ju bara upp feltagningar, dokumentärsnuttar och annan ”dokumentation” på inspelningen med tanke på video-släppet).

Ett måste för nostalgiker och älskare av romantisk film, ett bra val för Alla Hjärtans-date om du inte sett den innan. 3/5