Skyskraper är ack så fånig, men oj så underhållande.

Dwayne Johnson började sin skådespelarkarriär som en usel digitaleffekt i den rätt så bedrövliga Mumien – Återkomsten från 2001. Något måste han gjort rätt, för han fick snart en egen spinoff och hans karaktär fick en helt egen film i den rätt usla, men snäppet bättre The Scorpion King. På den här tiden gick han under sitt wrestling-namn The Rock. Nu – 17 år senare – har han släppt sitt smeknamn och det är få biobesökare som inte vet vem Dwayne Johnson är. I år har jag recenserat två filmer med honom redan och Skyscraper blir min tredje. Karln verkar jobba jämnt och om man ser hans lista på filmer han ska göra i framtiden, så verkar han inte sakta ned på tempot, utan snarare tvärtom. 

Will Sawyer (Dwayne Johnson) är säkerhetsexpert och blir anlitad av en vän från sitt tidigare liv som FBI gisslan-förhandlare. Hans uppdrag blir att vara en oberoende kontrollant av säkerheten på världens högsta byggnad: The Pearl. Han tar med sin familj och reser till Hong Kong. Ganska snart kommer det att visa sig att det kommer bli en riktigt lång dag och att man kan inte lita på någon. 

Okej först ut: Den här filmen är nog det mest overkliga jag har sett på länge, men jag bryr mig inte. Det var hur länge sen som helst som jag satt på bio med hjärtat i halsgropen och knöt mina svettiga handflator i knät. Tårna krullar sig verkligen under vissa scener i den här filmen. Skyscraper får Tom Cruises promenad på husfasaden i Mission impossible – Ghost Protocol att likna en promenad på stranden med en gåbock. Det är vansinnigt välgjort och det var kul att höra hur folk flämtade efter andan i publiken. Jag fattar givetvis att det är specialeffekter, men min hjärna köpte det ändå. Jag såg filmen i IMAX 3D och jag är normalt sett emot allt sånt lull-lull, men den här filmen ska ses på så stor duk som möjligt för bästa effekt. 

När jag fått ur mig vad som gör den här filmen så cool kan jag ta upp det som gör den lite mindre cool. Manuset är en korsning mellan Die Hard och Skyskrapan brinner, det är tunt så det förslår och filmen bygger plikttroget upp informationen vi behöver för att tidigt kunna pussla ihop slutet. Det finns inga stora överraskningar om vem som är skurk och vem som kommer att vara den som förråder våra hjältar. Fast när Dwayne biter ihop för att promenera på husfasaden och muttrar ”This is stupid” så förstår man att filmskaparna är rätt medvetna om vad de håller på med. 

Tidigt så började folk räkna ut att Dwayne skulle falla till sin död redan på postern. För han skulle omöjligen kunna klara hoppet. För att hoppa långt är en sak, men att klättra närmare 30 våningar på en byggkran på några minuter är inte heller något man gör i en handvändning. Fast om det finns en kille där ute som man skulle kunna köpa att han kan göra det är Dwayne Johnsson. Inte sen Arnold Schwarzenegger har vi sett en större action-hjälte. 

Dwayne Johnssons karaktär Will Sayer är dock inte i perfekt form. Under en gisslanförhandling som går helt åt skogen skadas han svårt och får dessutom ett fysiskt handikapp, som gör honom lite mer mänsklig – men det är knappt. Sen diggar jag att Dwayne har charm och värme och till skillnad mot Arnold så kan han faktiskt agera helt okej. Filmen står stadigt på hans axlar.

Neve Campbell spelar Wills fru Sarah och här blir det tyvärr lite tråkigare. Hon gör vad hon kan med en ganska platt karaktär och även om filmskaparna försökt ge henne lite mer att göra skramlar det tyvärr ganska tomt. Kul dock att se henne igen.

Byggnadens ägare, affärsmannen Zhao Long Ji, spelas av Chin Han. Jag har inte så mycket att säga om honom mer än att han gör det han ska. Mot slutet får han lite mer kött på benen, men det hela går lite på tomgång. 

Filmens skurk spelas av den danske skådespelaren Roland Møller. Klassisk skurkroll som saknar all den charm som Alan Rickman hade i Die Hard. Oavsett vad skurkarna tänks hitta på så är filmens huvudkaraktärer Dwayne och skyskrapan. 

Sammanfattningsvis så innehåller den här filmen alla klyshor som finns; det är inte svårt att räkna ut vart den ska ta vägen, vem som är vem och heller inga stora twister i storyn. Den lånar hejvilt från andra filmer, men regissören och manusförfattaren Rawson Marshall Thurber lyckades ändå med att göra en sjukt spännande film. När Dwayne klättrar, springer och hoppar runt så har man hjärtat placerat i halsgropen och det stannar där tills sluttexterna börjar rulla.