Tredje gången gillt för Sonys spelklassiker?

(Se vår videorecension av Shadow of the Colossus 2018 ovan!)

Man kan ha åsikter om att stora företag släpper samma produkter om och om igen, i ny skrud och förpackning. Såväl spelvärlden som Hollywood är besatta av remasters (Star Wars, med nya effekter, samma spel på nytt format med högre upplösning) såväl som remakes (The Ring, Ratchet & Clank). Skillnaden på en remake och en remaster är att den förra är en större omarbetning av ett gammalt koncept / idé, där man fortfarande kan känna igen grunden, men där det mesta är ändrat / förbättrat / uppdaterat till modernare standard. Ett sådant exempel från spelvärlden är Doom, som liknar sin 90-talsförlaga (lite) men är förbättrad på i princip varje punkt, med moderna mått mätt (sen går ju nostalgi aldrig att värdera objektivt). En remaster är en enklare ”upputsning” av en gammal klassiker (eller tidigare släppt spel) och förekommer mest i spelvärlden (Parappa The Rappa, Titan Quest, Duck Tales, The Last of Us etc). Enda bra exemplet från filmvärlden vi kan komma på – på rak arm – är när George Lucas uppdaterade originaltrilogin av Star Wars-filmerna på 90-talet med nya effekter, figurer och scener. Medan när Gus Van Sant gjorde om Psycho 1998 var det en komplett nyinspelning (remake) av Hitchcocks klassiker. Ja, ni fattar galoppen.

shadow of the colossus ps4 recension

Shadow of The Colossus släpps nu för tredje gången på tolv år av samma bolag (Sony), till deras aktuella format. Fumito Uedas förtrollande vackra och långsamma sagovärld blev kult genom hans första spelsuccé, Ico och följdes sedan upp med Shadow of the Colossus och nyligen The Last Guardian. Uedas minimalistiska berättarstil och vackra estetik verkar dock alltid komma en konsolgeneration för tidigt. Shadow of The Colossus släpptes första gången 2006, till PS2, där det slog alla med häpnad, men prestandamässigt var ett sorgebarn på den numera retro-stämplade konsolen. En HD-remaster släpptes under 2011 till PS3, som gjorde jobbet något bättre och nu får vi alltså en ytterligare version till PS4, med 4K- eller high frame rate-läge på PS4 Pro. Så då blir frågan – är det värt att köpa en tredje gång?

shadow of the colossus ps4 recension

Det är otvivelaktigt så att Uedas andra spel är ett riktigt konststycke. Allt ifrån design, grafik, musik och ton i berättandet vaggar snabbt in oss i att detta är en spelupplevelse olika andra. Det är poetiskt i sitt långsamma tempo och egentligen ett slags action-strategi-spel, där du som den lilla människan går upp emot mörkrets enorma kolosser och besegrar dem med hjälp av ljusets svärd.

shadow of the colossus ps4 recension

PS4 Pro-ägare får en riktigt läcker uppvisning i 4K och HDR (cinematic mode) eller high frame rate mode, som siktar på sweet-spoten 60 bilder per sekund. Och då vi på redaktionen normalt älskar det senare så gör det tyvärr inte någon större skillnad i Shadow of the Colossus anno 2018. Kul detalj är att du kan få svensk text i spelet, men talet finns bara i den japanska originalversionen (vilket är helt rätt).

Dock är inte allt frid och fröjd. Även om Shadow of The Colossus numera ser mycket modernare ut så känns det inte nödvändigtvis så modernt. Spelkontrollen blir dess akilleshäl (!): den är bökig, tidvis klumpig och långsam medan kameran ibland verkar leva sitt eget liv. Detta förstör och drar tyvärr ned upplevelsen en hel del, när man missar ett hopp för trettonde gången bara för att knapparna inte svarar som man förväntar sig. Enkla saker, som att bestiga en bergsvägg och ta sig upp över kanten, kräver onödigt många knappkombinationer och meckande, som bara är i vägen för spelglädjen. Sen kan säkert många sakna att det inte finns några sido-uppdrag eller andra karaktärer att interagera med i den stora världen.

shadow of the colossus ps4 recension

Så är Shadow of the Colossus 2018 en remake eller remaster? Faktiskt så faller det lite mittemellan. Å ena sidan är det helt uppbyggt från botten för PS4, med ny kod och grafik. Samtidigt har man behållt precis allt, exakt likadant spelmekaniskt från de förra versionerna – något som är ett missat tillfälle. Gammal spelmekanik är inte automatiskt bra spelmekanik.

Summa summarum: Brister till trots så är det svårt att inte rekommendera ett spel som är så konstnärligt, vackert och annorlunda. Prislappen är något lägre än normalt, vilket känns rimligt med tanke på att sannolikheten att trogna Playstation-ägare kan inneha någon version av spelet sen tidigare. Har du aldrig spelat det förut är detta den hittills bästa – men inte ultimata – versionen. Har du spelat det förr så blir det en bedömningsfråga om det är värt en nyinvestering i tid och pengar. Älskade du det i tidigare versioner är det klart värt ett omspel på PS4. Men om du inte gillade det förr så finns inget här som lär ändra din åsikt i denna version.