Det största problemet med fantasy nu för tiden, är att alla filmer jag ser i genren jämför jag med Lord of the Rings. Peter Jackson satte liksom ribban för hur bra en fantasyfilm faktiskt kan bli. Det är inte bara för nördar som spelar drakar och demoner eller hänger i kassan på sci-fi-bokhandeln hela dagarna. Lord of the Rings visade att bra fantasy kan uppskattas av alla, även kulturgubbar och flerbarnsmammor. Filmerna visade också hur bra det kan bli när man förvaltar en bokförlaga korrekt och levande. Tolkiens klassiska boktrilogi om Hoberna Sam och Frodo, trollkarlen Gandalf, hemska Sauron och mörkrets ring, utgjorde en så gedigen grund att stå på att det ju uppenbarligen skapades filmhistoria.

jeff-bridges-och-ben-barnes-seventh-son

I Seventh Son blir det emellertid extra tydligt hur konstig fantasy kan bli, när grundhistorien och världen inte är tillräckligt stark i sig. Väktarserien (The Wardstone Chronicles) består än så länge av tretton böcker och är mig veterligen inte en jättevälkänd fantasy-serie, dock tillräckligt känd för att göra film på uppenbarligen. Handlingen i boken, såväl som i filmen, kretsar kring Tom Ward, nybliven lärling till den nuvarande och sista Väktaren i landet, Gregory. Denne tvingas lära Tom den hårda och snabba vägen till hur man skyddar landet mot häxor, troll, gastar och andra onda väsen. Tom spelas av Ben ”Prince Caspian från Narnia” Barnes och hans mästare Gregory porträtteras av en av mina personliga favoriter, Jeff Bridges. I övriga roller ser vi också Julian Moore som ondskefulla mammahäxan Malkin samt hennes förföriska systerdotter spelad av svenska Alicia Vikander. Jag vill nog påstå att vår svenska representant är den som klarar sig bäst i Seventh Sons roll-lista. Att spela Tom Wards kärleksintresse, som ung, hänförande häxa med konstigt spetsiga skor, kanske inte kräver Oscars-belönande insatser men hon spelar ändå trovärdigt och är i mitt tycke en mycket skickligare och mer Hollywood-kompatibel svensk skådespelerska än exempelvis Noomi Rapace som bara ger oss mer och mer skitroller i filmer utanför Sveriges gränser.

seventh-son-gallery-alicia-vikander

Stora namn till trots, lossnar aldrig karaktärerna riktigt från sina fästen och blir liksom inte intressanta nog för att lyfta filmen ur medelmåttans träskmarker. Bridges gör en väldigt udda och tyvärr ganska usel insats som häxdräparen Gregory, och Julian Moore, som jag också brukar uppskatta i vanliga fall är heller inte mycket att imponeras av. Jag vet inte om hela problemet ligger i Sergey Bodrovs regi eller om förlagorna i fråga är så svåra att filmatisera, men det blir bara fel på alla plan. Inte ens själva fantasy-elementen känns bra, utan mest som ett saligt hopkok av ingredienser i form av häxor, gastar, drakar och demoner som aldrig riktigt gifter sig, trots att filmen klockar in på över två timmar.

seventh-son-jeff-bridges

Jag tror att det skulle behövts betydligt mer tid att bygga upp världen och den bakomliggande historien för att lyckas fånga publiken. Likaså hade man bättre behövt förstå sig på varför karaktärerna handlar som de gör, nu blir man mest bara överraskad av hur de beter sig och vilka val de gör. Vi kastas liksom in i en värld vi inte förstår så mycket av, som bebos av karaktärer som bara är konstiga och som grädde på moset bara agerar irrationellt. Själva actionscenerna håller väl helt okej klass, men inget utöver det vanliga och det är sällan jag känner något direkt intresse för vad som ska hända härnäst. Det är ganska förutsägbart och ja, helt enkelt lite långtråkigt. Hela produktionen haltar fram och ju längre filmen spelar desto tydligare blir det varför post-produktionen sköts upp hela tiden och förlängdes så som den gjorde. Slutresultatet av den här sörjan till film blir alltså en ganska usel fantasyfilm med stora skådespelarnamn som inte levererar. Av oss i Sverige blir Seventh Son mest ihågkommen tack vare lovande och duktiga Alicia Vikander.