Nästan tre år efter den makalösa rebooten av Tomb Raider så är gänget på Crystal Dynamics tillbaka med ett nytt Lara Croft-äventyr med namnet Rise of the Tomb Raider. Kan tvåan leva upp till ettans fantastiska nivå?

rise_of_the_tomb_raider-bear

Med tanke på titeln så kan man lätt tro att det tionde Tomb Raider-spelet är en prequel, eller en slags origins-historia, till förra spelet, men det är alltså en uppföljare – lite i stil med The Dark Knight Rises, alltså. Efter äventyret på den japanska ön Yamatai 2013 är Lara Crofts uppdrag denna gång att söka upprättelse åt sin utskrattade far, Lord Croft. Fadern var besatt av sitt arkeologiska forskande kring en profet på 1000-talet som ska lämnat efter sig en gudomlig artefakt, som sägs kunna ge evigt liv. Hånad och förkrossad av dåtidens vetenskapsmän blir det nu Laras uppgift att finna belägg för att fadern, trots allt, hade rätt. Hennes äventyr kommer att ta henne till gravar i Syrien såväl som försvunna städer på den sibiriska tundran.

Tomb Raider förblir en kittning av Indiana Jones i kvinnlig skepnad och en blandning av action och utforskande, hoprört med problemlösning där man kan utforska gamla kryptor och leta rätt på bonusskatter, som är frivilligt men man såklart vill ha då de ger trevliga uppgraderingar man har nytta av i resten av spelet. Amerikanska utvecklingsstudion Crystal Dynamics har själva sagt att ambitionsnivån är högre denna gång och att man fixat många av de mindre älskade spelmekaniska greppen från förra spelet. Rise of The Tomb Raider är Xbox -exklusivt en tid (PC-versionen kommer första kvartalet 2016 och PS4 hösten 2016) och anslaget är väldigt filmiskt. Lara och Jonas, hennes vän och mentor, öppnar äventyret med att klättra uppför ett brant berg i full snöstorm. Här får man lära sig grunderna i hur man styr Lara och hennes specialrörelser. Du som spelat Tomb Raider kommer att känna igen dig snabbt och som helhet påminner både kontroller och upplägg mycket om liknande, moderna spel, såsom det inte helt-oliktänkande Uncharted. Världen Lara rör sig i är uppdelad i sparpunkter och en slags hubbar, i form lägereldar, och allteftersom man utvecklas och kommer vidare så låser Lara upp förmågor att lära sig nya tekniker och förbättra sina vapen. Detta och kartan, men sitt huvuduppdrag och utmarkerade sidouppdrag, är alltså mer eller mindre på pricken likt det förra spelet, vilket absolut inte är någon kritik eftersom det fungerade så bra där. Don’t fix what ain’t broke.

Återigen är det kvinnlig äventyrare mot naturen.

Återigen är det kvinnlig äventyrare mot naturen.

Grafiken har givetvis fått sig ett lyft, även om vi inte snackar sjumilakliv. Tomb Raider (2013) släpptes precis i slutet av livscykeln för PS3 och Xbox 360 och sen dess har spelet kommit ut i en remastrad version med namnet Definitive Edition till PS4 och Xbox One, som inte är allt för olikt detta. Det är ett snyggt spel vi bjuds på, även om det inte är det allra snyggaste i klassen. Laras animationer för rörelser är suveräna och Crystal Dynamics har verkligen lyckats med hennes ögon, som verkar ha både liv och känslouttryck, samt något annat väldigt svårt – hennes hår, som rör sig riktigt snyggt och nästan naturligt. Något de kanske kan lära ut till Ubisoft och Assassin’s Creed? Spelet är som allra vackrast när solen går ned bland bergen och kvällsljuset bryter igenom och under sekvenser som sker i dagsljus (vilka tyvärr är i minoritet). Spelet har inte – som det felaktigt spekulerades om innan release, någon naturlig förändring i dygn, utan du spelar sekvenserna under de premisser de är tänkta. Tyvärr syns spelets tillkortakommanden mer i mörker och då framförallt i mycket skugga. Texturer blir lite platta och det finns en slags pixelisering, nästan som ett kryp i tunna linjer, som verkar vara någon blandning mellan för låg upplösning och digitaliseringsartefakter. Frame rate:n siktar på 30 fps och det är inte rysligt imponerande för text-gen, men funkar absolut för de flesta spel. Men, denna är inte helt stabil och tidvis dippar den märkbart under 30 fps, såväl i mellan- som i actionscener med många fiender på skärmen samtidigt. Om detta är en brist i själva genomförandet från utvecklarnas håll eller brist på kraftresurser i Xbox One får tiden utvisa, men vi har svårt att se att det skulle vara det senare eftersom det finns andra spel som är betydligt mer avancerade grafiskt och ändå flyter på bättre.

Ljudet består dels av det ganska finstämda och filmiska soundtracket, som är värt att dra på volymen lite extra för. Ljudläggarna har en kul detalj där ett par trummor börjar spela och sakta stegrar intensitet när ett farligt djur är i närheten. Effektivt adrenalinpumpande. Skådespeleriet är dock lite ojämnt och det har delvis med det lite klyschiga manuset att göra (mer om det nedan). Överlag gör skådespelarna sitt jobb bra, men det finns repliker som sticker ut i fråga om inlevelse och volym och det känns nästan som man gjort pick-ups på vissa repliker, då en karaktär som står precis bakom en annan nästan skriker ut sin replik ibland. Rollistan stoltserar inte med några särskilt kända na,n, vilket inte ska behövas heller, men det finns något i genomförandet som tidvis andas lite b-film, vilket inte är helt frånskiljt från materialet i manus. Ljudeffekterna sitter för det mesta bra i surroundhögtalarna och då det finns uppdrag (ej obligatoriska) där du måste lyssna dig till var objekten befinner sig så är detta en förutsättning. För vår del hade gärna hela ljudmixen fått gain:as upp några snäpp, och på så vis skapa en varmare och mer intim ljudbild.

Rise of the Tomb Raider är som vackrast i dagsljus.

Rise of the Tomb Raider är som vackrast i dagsljus.

Det fanns de som klagade på vissa delar av det fantastiska Tomb Raider, bland annat att striderna kändes skriptade och att fiender allt för ofta stod för påpassligt placerade precis vid buskar och skydd. Detta är inget som stört oss nämnvärt men det ska påpekas att AI:n och fienderna denna gång är snäppet vassare och mer aggressiva. Om du ger dig in i strid med en stor grupp soldater på en gång så får du snart dina fiskar varma, eftersom motståndarna är bra på att dela upp sig och flankera dig. De söker skydd och pepprar dig med handgranater, särskilt på lite svårare nivåer och du behöver vara både flink och rörlig om du ska överleva en längre stund. Det finns samtidigt plats för förbättring av AI:n. Man kan krypskjuta en fiende som står bredvid en annan rakt i pallet, eller till och med smyga upp bakifrån och dra ned denne i vattnet, utan att kompisen bredvid märker något. En gång tog vi betäckning i en buske och plockade soldat efter soldat med stealth kills, utan att de andra började peppra oss, utan likt lämlar bara fortsatte komma och fylla på body counten. Detta kan möjligtvis tweakas med kommande patchar, för spelet hakade upp sig och frös några gånger under vårt genomspelande. Vi har också kört en pre-release version, ska nämnas, så detta kan eventuellt fixas till slutversionen den 13:e november – men då det bara handlar om ett par dagar så måste vi ändå påpeka detta, eftersom det inte är troligt att AI:n är mycket förändrad till dess.

Spelmekaniken fungerar hursomhelst väldigt bra överlag och Lara känns följsam och lättstyrd, även om hon ibland kan vara lite bångstyrig när man ska titta på små objekt, á la Geralt i Witcher 3. Crystal Dynamics har tänkt till och ger oss nya leksaker i lagom takt vilket gör Lara allt mer mångsidig och utforskandet allt roligare. Det ingår en hel del backtracking i konceptet, om du är en sån spelare som vill göra precis allt. Och om själva grundäventyret är runt 15 timmar så kan du räkna hem minst 10 timmar till med valfria tombs att utforska och ett gäng mini-uppdrag att genomföra (som ofta består i att göra x antal av y sak – till exempel skära ned 7 flaggor, spränga 4 bilar etc). Hela upplevelsen och storyn i Rise of The Tomb Raider känns spelmässigt sömlös och med bra driv, vilket gör att man lätt fastnar timme ut och timme in med sidouppdrag, som efter ett tag gör att man kan tappa lite fokus. Inget av detta är obligatoriskt, så när man blir galen på den ibland något kryptiska kartan så kan man bara gå vidare med huvuduppdraget och pekas åt rätt håll av sina Surival Instincts (genom att du trycker R3-knappen). Smart, enkelt och demokratiskt.

En av många tombs du kommer att kunna utforska under spelets gång.

En av många tombs du kommer att kunna utforska under spelets gång.

Det är kul att se spelfiguren Lara Crofts utveckling. Redan i genombrottet 1996 så var spelet ett kul action- och utforskaräventyr, men Lara Croft-figuren var en rätt pubertal pojkfantasi med pippiflätor, mega-puffror och jättetuttar. Lara Croft från 2013 och framåt känns som en äkta människa av kött och blod, en fighter – som råkar vara kvinna – men som kämpar, lider och kickar stjärt likt vilken annan actionhjälte som helst. I en tid när kvinnor som äger en konsol börjar bli fler än män (i USA) så är det inte annat än helt rätt med såna här spelhjältar och förebilder. Även bland hejdukarna har man lyckats få viss mångfald och trots att kvinnor (i stort) lyser med sin frånvaro i kategorin, så är soldaterna av olika etnicitet och utseende, liksom de närmaste människorna runt Lara. Däremot är huvudskurken, Konstantin och det världsomspännande, onda konglomeratet som tävlar om att hitta profetens gudomliga skatt, lika trista som de är fantasilösa. Kristna, vita, religiösa extremister är så gjort och så soup du jour i våra tider (tv-spel, tv-serier, filmer – you name it) så att lite mer kreativitet, nyans och originalitet kunde ha önskats. Dessutom är tyvärr vändpunkterna i storyn så extremt tydliga att det går att förutse majoriteten av dom långt innan de händer. Tyvärr. En riktigt skarp manusförfattare nästa gång, Crystal Dynamics – eller fråga Steven Spielberg hur man gör ett spännande action-äventyr med religiöst tema (Indiana Jones och Det Sista Korståget).

Summa summarum blir vi här med ett spel som gör mycket rätt och är väldigt kul att spela vidare på de 15-30 timmar som det varar, men som inte gjorde samma intryck på oss som dess föregångare. Det betyder verkligen inte att vi är missnöjda eller inte rekommenderar det, tvärtom – äger du en Xbox One och har gillat något av de tidigare spelen så är detta ett måste. Det är tight, snyggt och spännande och när man kommer in i det, näst intill omöjligt att lägga ifrån sig kontrollen. Men visst hade vi förväntat oss lite mer efter snart tre års väntan, särskilt i fråga om mer utvecklad storyline och fler nya vapen, förbättrade egenskaper och varierade miljöer. Och inslaget med kortpaketen (som också kan göras till mikrotransaktioner) klarar vi oss gärna utan nästa gång. Satsningen på att göra spelet Xbox One-exklusivt (åtminstone för en tid) var smart och stärker Microsoft line-up av bra spel inför julhandeln – frågan är om man kanske inte har den allra bästa, multiformatspel inräknat?