Microsofts tredjepersonsäventyr är lätt att komma in i och kul att spela – men är Keji Inafunes bidrag denna gång mer än en ytterligare en Mega Man-klon?

recore-boxart

I ReCore iklär man sig rollen av den kvinnliga hjälten och utforskaren Joule Adams. Efter att ha legat i kryosömn i ett par sekel så vaknar hon upp till en högteknologisk värld som samtidigt verkar ha varit med om någon slags apokalyps. Vidsträckta ökenlandskap breder ut sig och robotar framtagna för att underlätta människors liv, har i flera fall vänt sig mot mänskligheten. Tillsammans med robothunden Mack och ett gäng bioniska kompanjoner så måste Joule ta reda på vad som hänt och – om möjligt – ställa allt till rätta igen.

ReCore kan enklast beskrivas som ett actionäventyr i tredjeperson, som lånar friskt ifrån de bästa i genren. Äventyrandet och, till viss del, skjutandet från Uncharted, den apokalyptiska tonen från Mad Max och delar av rörelsemönstret från … ja, Mega Man, med dubbelhopp och dashing. Men det intressanta är att den glättiga mixen faktiskt funkar alldeles utmärkt! ReCore går fort att komma igång med och att lära sig spela. Det är också givmilt med information och quest-markers och svårighetsnivån ligger åt det generösare hållet, även om utmaningen givetvis vrids upp allteftersom äventyret fortskrider (för att bli riktigt svårt mot slutet!). I vanlig ordning finns fiender av olika slag med olika element och styrkor/svagheter som du kan läsa om i en bestiary (där fick vi in lite Witcher 3 också) och varje bana avslutas med en lite mer utmanande boss. Spelet autosparar och du behöver sällan göra om särskilt mycket om du dör, men laddningstiderna är tyvärr väldigt långa, något vi hoppas att man patchar upp lagom till release.

Striderna är lätta att komma in i, men blir tidvis röriga.

Striderna är lätta att komma in i, men blir tidvis röriga.

Grafiken gör precis det den ska för att skapa känsla och miljöer, även om den inte är något speciellt märkvärdigt i sig – i alla fall inte på Xbox One (spelet släpps i vanlig ordning av Microsoft även på PC, och stöder CrossPlay med Windows 10). Ansiktsmodellerna är lite stela och påminner mer om PS3- och Xbox 360-spel än ett next-gen-äventyr sent 2016. Å andra sidan får man istället bra frame rate och flyt (30 fps, för det mesta) så trade-offen känns helt motiverad, tycker vi (även om givetvis både avancerad grafik och snabb bilduppdatering är att föredra, men det hoppas vi kommer i och med den extra kraften i Xbox Scorpio?). Ljudet känns genomarbetat och såväl röstskådespeleriet som ljudeffekterna är trevliga och används precis lagom mycket. Surrounden, för dig som har 5.1 eller bättre, utnyttjas sömlöst för att antyda var fiender och Joules röst kommer ifrån, vilket såklart bidrar till upplevelsen.

ReCore är snyggt på en high-end PC men når inte riktigt samma höjder på Xbox One.

ReCore är snyggt på en high-end PC men når inte riktigt samma grafiska höjder på Xbox One.

ReCores största svaghet är att striderna ibland blir onödigt röriga och trånga. Här finns ett auto-lås-system där du kan ha en viss fiende på kornet, men då du ska byta vapen och element mot olika fiender i en strid på en ofta begränsad yta, så blir det snabbt lätt överväldigande att hålla koll på att dash:a runt för att undvika attacker, sikta på rätt fiende, ge order åt Mack att anfalla och växla mellan olika vapenaffiniteter – samtidigt. Egentligen är spelet inte särskilt svårt i sig, så det är lite retligt ibland när man dör för att man fastnat i ett hörn lite för länge och en fiende knockar en med en super-attack från sidan. Spelet har också en slags finisher som ger bonus, där Joule ska försöka slita isär fiender som man mjukat upp. Detta görs genom att man fäster en lina och sen kör ”tug-of-war”, där du ska dra linan mot dig i lagom takt för att den inte ska brista.

Joules lina är väldigt användbar

Joules lina är väldigt användbar

Alla var inte odelat positiva till Keji Inafunes kickstartade Mighty No 9, som visade sig vara en habil, men föga originell och inte särskild genomarbetad Mega Man-klon. Inafune anklagas ofta för att inte ha särskilt många egna idéer och även om han inte regisserat – utan producerat – ReCore, så märks tendensen även här. Det mesta i spelet är en version på något vi sett förut, från de olika genrerna och spelmekanikerna ned till Joule Adams som är en slags Rey från Star Wars: Force Awakens (kick-ass hjältinna som är bra på att smala skrot och göra något vettigt av det). Så för dig som letar efter något originellt och banbrytande, spelmekaniskt och tekniskt, så är inte ReCore ”the droid your looking for” (sorry, vi kunde inte hålla oss!). Å andra sidan är det ju på intet sätt fel att låna från de bästa och sätta ihop ett trevligt och lättspelat actionäventyr? Även om story, fiender och bandesign inte lär leva kvar i gamers sinnen och hjärtan långt efter att eftertexterna rullat så måste man ändå konstatera att grundpremissen för ett bra spel är att det är roligt att spela. Och det är ReCore absolut. Än sen att det inte är världens mest originella skapelse?